torsdag 10 december 2015

Jättegod julsill

Håller du på att planera ditt julbord? Då kommer här ett recept på en fantastisk god sillinläggning. Enjoy!

Romsill - Bengtsonstyle (6 portioner)
½ kg sillfiléer (2-3 burkar inläggningssill)

Lag 
1 liter vatten 2 dl ättikssprit (12 %) 2 tsk salt

Romsås
2 dl majonnäs
3 dl gräddfil
2 dl crème fraiche
3 burkar röd stenbitsrom (spara en till dekoration)
2 finhackade schalottenlökar
1 dl finhackad dill
grovmalen svartpeppar efter smak
1 citron

1) Lägg sillfiléerna i lagen. Täck över skålen och låt stå i kylen ett dygn.
2) Ta upp sillen och låt den rinna av på hushållspapper. Skär sillen i smakbitar.
3) Blanda majonnäs, gräddfil, crème fraiche, den hackade löken, stenbitsrom och svartpeppar.
4) Varva romsås och sill i en skål. Översta lagret ska vara sås.
5) Låt sillen stå övertäckt i kylen ett dygn.

Innan servering: Rör ner det rivna skalet och saften från citronen. Dekorera med rom från den sista burken. Servera med nykokt potatis.

Är man lagd åt det hållet så är, som alltid, inte en välkyld Östgöta Sädes fel som tillbehör. Smaklig måltid!
Vill du ha två sorters sill på julbordet? Testa då Dragonsillen också.
Ett av de allra mest klickade inläggen någonsin på bloggen. Smaka så förstår du varför.

Andra bloggar om , , , , , .

tisdag 24 november 2015

SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.
Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.
Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 
De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.
SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 
Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.
Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

torsdag 29 oktober 2015

Välkommen till Sverige – Så funkar vårt samhälle

Antalet människor på flykt i världen bara växer. Inte sedan andra världskriget har så många flytt från krig och förföljelse.
Många vill till Europa. Ett Europa där viljan att hjälpa varierar stort.
Tyskland och Sverige har, ännu så länge, varit de länder som tagit emot flest flyende.

Den senaste tiden har det vissa dagar kommit upp till 2000 asylsökande flyktingar per dag till Sverige. Migrationsverket och kommunerna sliter hårt med att försöka bringa ordning i mottagningsprocessen både på kort och på lång sikt.

För att de nyanlända så snabbt det går ska anpassa sig till sitt nya liv i Sverige är det viktigt att de förstår sitt nya hemland.

Jag önskar att alla som kommer skulle få det här brevet.




 Hej och välkommen till Sverige.

Vi hoppas att dina första dagar i vårt land varit bra. Att du fått hjälp med mat, dryck och kläder. Att du fått någonstans att bo, om än tillfälligt.
Att vara flykting är ju ett tillfälligt tillstånd. Men oavsett ifall du tänker dig att flytta hem när läget i ditt land stabiliserats eller tänker dig en framtid tillsammans med oss här i Sverige, så är det några saker som är bra att känna till.

1) För att snabbt komma in i vårt samhälle är språket det viktigaste. Visserligen är vi svenskar ganska bra på engelska, men vi föredrar svenska. Vi vet att svenska är ett ganska svårt språk att lära sig som vuxen, så passa på att börja plugga direkt. Utnyttja tiden på asylboendet effektivt, så har du bra förutsättningar till en bra start i ditt nya land.

2) Att veta hur ditt nya land fungerar demokratiskt är också viktigt att veta för att snabbt komma in i samhället. Se därför till att gå på de obligatoriska lektionerna i samhällskunskap på asylboendet.

3) Sverige är ett sekulariserat land där det råder religionsfrihet. Det betyder att man får tro på vad man vill, men även att alla har rätten att låta bli. I Sverige är religion en privatsak som inte ska påverka hur vårt samhälle organiseras.

4) För oss är jämställdhet mellan kvinnor och män viktigt. Vi kanske inte är ända framme, men har kommit en bra bit på väg. Det betyder bland annat att dina döttrar och söner har lika stor rätt att bestämma över sina liv och ska behandlas lika. Visst är det en bra sak!

5) För att vi ska kunna hjälpa alla som kommer till vårt land är det viktigt att du, så snart det är möjligt, försörjer dig och din familj på egen hand.
Om du har en utbildning från ditt hemland ska vi snarast verifiera den så du kan börja jobba i ditt yrke. Under tiden ska du inte vara rädd för att ta andra, enklare, arbeten. Det är alltid bättre att jobba än att leva på bidrag. Kom ihåg att även här är svenska språket nyckeln till framgång!

6) Du ska veta att det här i Sverige råder bostadsbrist. Det betyder att du kanske blir placerad på ett boende i på landsorten. Vi hoppas du har överseende med det. Det viktigaste är ju att du har mat och husrum i ett land utan krig, eller hur?

Tänker du på dessa saker har du stor möjlighet att snabbt komma in i och förstå ditt nya hemland. Oavsett om det är tillfälligt eller på sikt blir permanent.

Till sist några saker som är bra att veta om oss svenskar.

Vi är ibland lite blyga och kanske lite svåra att komma in på livet. Kanske beror det på vårt kyliga klimat. Du ska veta att vi inte tycker illa om dig och din familj, bara för att vi inte gillar att kindpussa alla vi träffar. Om du försöker lära känna oss på våra villkor så ska du märka att de allra flesta av oss är snälla och empatiska människor.

Ta det absolut inte personligt, men de flesta svenskar har också en privat sfär. Den är ungefär en meter i omkrets. Närmare än så vill vi inte vara den vi talar med.

Vårt hem är vår borg. Att vi inte bjuder hem människor vi inte känner väl, betyder inte att vi tycker illa om dem.

Hoppas du med dessa ord av omtanke mot dig förstår oss och det land du kommit till lite bättre.

Än en gång. Välkommen till Sverige!

Med vänliga hälsningar

 //Svenska Folket 

 Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

torsdag 15 oktober 2015

Om biltullar och prostatacancer - Videoblogg

I det här inlägget tycker jag till om kommande biltullarEssingeleden i Stockholm och varför de är extra orättvisa för medborgare som bor på södra sidan.

Jag berättar även om en idé jag har, som skulle kunna göra att prostatacancer upptäcks tidigare.


Tyck gärna till i kommentarsfältet nedan, både om mina tankar men också om mitt nya sätt att kommunicera.

 Andra bloggar om ,, , , , , , , , , , , .

torsdag 27 augusti 2015

Kontraproduktiva skatter

I den pågående förhandlingen mellan regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet, har V avslöjat att man vill återinföra både arvs- och gåvoskatterna.

För att finansiera den välfärdsstat som jag uppfattar att vi i grunden är eniga om i Sverige, krävs en gemensam finansiering. De intäkter stat, landsting och kommun kan få för att finansiera denna välfärd består, lite grovt, av skatter och egenavgifter. Avgifterna har jag bloggat om tidigare så de väljer jag att inte kommentera här och nu.

Som jag resonerar måste en skatt för att accepteras vara logisk, pedagogisk och ha ett känt och förankrat syfte. Exempelvis för att finansiera sjukvård.

Löneskatt är ett sådant exempel. Jag tycker det är fullt rimligt att arbetsinkomster beskattas till en viss gräns. Jag tror också att de flesta accepterar att de med högsta inkomsterna bidrar med lite mer. Att dagens nivåer är för höga, är en annan diskussion som jag gärna återkommer till i något annat sammanhang.

 Skatt på konsumtion, exempelvis moms, tycker jag också är rimligt till en viss gräns. Det finns också ibland en logik att försöka förändra beteende genom olika nivåer på momsen. Exempelvis med utgångspunkt från vad som är bra för miljön. I det fallet får en ökad punktbeskattning gärna kombineras med morötter för ”önskat beteende”, som skattebefrielse för elbilar.

Sedan finns det djupt orättfärdiga och i vissa fall kontraproduktiva skatter. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter tillhör den gruppen.

Det finns flera tunga invändningar mot dessa skatter.

1)      Det är redan skattade pengar som beskattas igen. i fallet förmögenhetsskatt i en aldrig avstannande loop. Åtminstone inte förrän förmögenheten är borta…

2)      De beskär min frihet som individ och människa. Borde jag inte ha rätt att göra vad jag vill med mina, redan beskattade, pengar?

3)      De minskar förtroendet för staten och uppmuntrar till fiffel och svartjobb

4)      Det skapas absurda frågeställningar och paradoxer. Uppenbart är det ok att elda upp sina pengar eller köpa trisslotter men inte ge dem till barnen.

5)      Arvsskatten gör generationsskiften bland småföretagare dyrt vilket knappast gynnar tillväxten av nya jobb.

Argumenten mot dessa skatter är som synes många. Därför är det bättre ju mindre inflytande Vänsterpartiet får över regeringens budget och jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna har kurage att stå emot dessa stollerier.

Ett sätt att säkerställa att dessa skatter inte dyker upp igen är såklart att rösta på Alliansen i valet 2018. Men det har du, kära läsare, väl redan räknat ut…

tisdag 11 augusti 2015

Partiledaren som klev in i kylan - Videorecension

Efter snart 900 skrivna blogginlägg kan det kanske vara läge att förnya sig en aning.

Min förnyelse blir att videoblogga ibland som omväxling. I det här första försöket recenserar jag Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.

Boken handlar om Håkan Juholts korta tid som partiledare för Socialdemokraterna och vad som hände bakom partikulisserna.


Hur många ”Göran Persson” ger jag boken i betyg?

Tyck gärna till i kommentarsfältet nedan, både om boken och också om mitt nya sätt att kommunicera.

Vad andra har tyckt, kan du läsa här och här.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , .

tisdag 23 juni 2015

Heliga kor II – Migration och integration

Det här avsnittet i min bloggserie om heliga kor inom politiken handlar om den kanske ”heligaste” av alla kor. Migration och integration.

Sverige är ett öppet land som välkomnar människor från andra kulturer och står öppet för dem som flyr krig eller förtryck. Det ska vi fortsätta att vara.


Att vara öppet och välkomnande betyder dock inte att det kan vara förbjudet att ställa krav på de som kommer hit tillfälligt eller som vill stanna för gott. Den debatten har emellertid visat sig vara, minst sagt, svår att ta.

Risken att få ”rasistfilten” över sig är hög vid minsta lilla ord som hamnar fel. Att Sverigedemokraterna fått sätta agendan i dessa frågor är alldeles uppenbart.

Det är också uppenbart att det för många flyktingar är svårt med omställningen, både praktiskt och mentalt. Att vara flykting är ju per definition ett tillfälligt tillstånd. 
Hur mycket ska man anpassa sig till sitt nya, ”tillfälliga”, hem? Hoppet för de flesta är ju att så snart det är möjligt, återvända till hemlandet. Jag såg det själv hos mina morföräldrar som kom från världskrigets Lettland. De betraktade under hela livet just Lettland som ”hem”.
En grupp som såklart får det extra jobbigt är de barn och unga som växer upp i Sverige, klämda mellan två sätt att leva och förhålla sig. Inte minst flickorna hämnar lätt i kläm.

De etablerade partierna har alldeles för länge väntat med att adressera det som gjorde att SD fick ett sådant lyft i höstens val. Nämligen rädslan och osäkerheten inför det nya samhälle som Sverige håller på att bli. När man som rädd och osäker också sväljer propagandan att det handlar om ett val. Valet mellan vår välfärd och att ta hand om och hjälpa stora flyktingströmmar. Ja, då röstar många på SD som för många framstår som det enda oppositionspartiet.
Det handlar inte om antingen eller. Vi både kan och ska kunna klara båda sakerna.

Sent ska syndarna vakna, så efter valet har åtminstone några av de etablerade partierna börjat adressera det som många, rätt eller fel, upplever som ett problem.
Bland annat har mitt eget parti anammat idén om tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det är bra.

Men vad kan vi göra mer?

Ja, för mig finns det några uppenbara åtgärder.

* Vi måste ha bättre koll på vilka människor som kommer hit och begär asyl. Att väldigt många har gjort sig av med sina pass gör att vi faktiskt inte vet vilka som anländer hit. Kan man inte legitimera sig så är det inte för mycket begärt att gå med på att lämna sina fingeravtryck. På så sätt minskas snacket att massa kriminella slinker in som flyktingar. Eller ett DNA-test för sig och sina barn så man kan fastställa vem som är släkt med vem.

* Språket är avgörande för en snabb och lyckad integration och ett första arbete. Obligatoriskt krav på deltagande i SFI för alla nyanlända, gärna kopplat till den ekonomiska ersättningen. Här är det också viktigt att undervisningen både är anpassad och flexibel. Har den nyanlända exempelvis någon form av vårdutbildning så borde temat för svenskundervisningen också vara vård. Dessutom ska SFI kunna erbjudas även på kvällar och helger. Ingen ska behöva välja mellan jobb och skola. Det ska kunna skötas parallellt.

* För att lättare förstå sitt nya hemland så är det viktigt att känna till hur det samhället är uppbyggt. Därför anser jag att även undervisning i samhällskunskap ska vara obligatorisk för alla nyanlända, inte minst kvinnor och flickor som ska känna till sina rättigheter. Även denna utbildning borde kopplas till den ekonomiska ersättningen.

* Den som nekas asyl ska snarast utvisas. Det finns uppenbar risk för rättsröta om så inte sker. Om vi har en process för asylprövning som beslutats i demokratisk ordning, är det den som ska följas. Det ska inte gå att genom att hålla sig undan och inte respektera ett lagligt beslut, leva som s k papperslös, undgå en utvisning. 
Finns det tvivel om att den lagliga processen är felaktig så ska den ändras genom ett nytt demokratiskt beslut. Tills dess ska den följas och respekteras. Jag är alltså väldigt tveksam till de förslag som ger papperslösa rättigheter till något, förutom akut sjukvård.

* Sverige är ett sekulariserat land. Vi har religionsfrihet, men religionen ska inte, och får inte, påverka hur vårt samhälle styrs. Det måste även nyanlända respektera. Detta betyder också i sin förlängning att man inte kan kräva särbehandling av religiösa skäl.

* Statens ekonomiska ansvar för flyktingarna måste utsträckas i tid. På så sätt fördelas kostnaden mer rättvist över landet. Dessutom måste asylprocessen snabbas på så att det inte tar sju år innan en nyanländ är i arbete. Kanske en statlig morot till de kommuner som lyckas bäst med att få de nyanlända i arbete?

* Har man fått tillfälligt uppehållstillstånd och begår grova brott så har man förverkat vår gästfrihet. Som gäst i ett hem är jag skyldig att rätta mig efter de regler som gäller där. Samma sak borde vara självklar för någon som kommer till ett nytt land. Observera att detta såklart endast gäller dem med tillfälliga uppehållstillstånd.

Jag är säker på att de allra flesta människor som får en fristad i vårt land är både glada och tacksamma att våra dörrar står öppna för dem som behöver hjälp och skydd. Jag är också säker på att de som väljer att stanna i Sverige för gott, på sikt kommer att påverka vår samhällsutveckling på ett berikande och positivt sätt. Så har de flesta länder utvecklats genom tiderna.

Men för att vårt land ska kunna fortsätta behålla den öppna humanistiska profilen så tror jag att vi måste bli tydligare med både vad vi erbjuder och vad vi kräver av våra gäster. Det kommer alla att tjäna på i längden.


torsdag 18 juni 2015

Rapport från Kommunfullmäktige

Eller, reflektioner efter Kommunfullmäktige om kommunplan och budget för Tyresö 2016-2018.

Varje år vid denna tid samlas Kommunfullmäktige i Tyresö för att besluta om budgeten och och huvuddragen i den kommunala verksamheten för det kommande året.

Årets möte, som var i förrgår, följde sedvanligt mönster. Först kommer företrädare för majoriteten upp i talarstolen och berättar om allt bra man gör och vill göra. Sedan är det oppositionens tur.
Deras bild av kommunen är att det mesta har brister och den enda räddningen från att brinna i helvetet eller total katastrof är deras förslag.
Så håller det på, område efter område och en åhörare har förmodligen svårt att förstå att det är samma kommun som alla talar om.
Foto: Mikael Onegård
Nu är ju jag lång ifrån neutral, men här kommer i alla fall några reflektioner efter veckans debatter.

Vill man ha en klotterfri kommun ska man inte rösta på Vänsterpartiet. De vill nämligen införa s k lagligt graffitiplank. Tyvärr säger erfarenheten att ”konstnärerna” inte nöjer sig med planket, utan sprider sina alster även på alla andra plana ytor i närområdet.

Resultat, betyg och meritvärden fortsätter att stiga i Tyresös skolor. På samma sätt fortsätter framförallt Socialdemokraterna att med alla medel försöka hitta fel och brister i skolan. Det finns naturligtvis alltid saker att förbättra, men jag tycker resultaten talar för sig själv.
En sak är säker. Smutskastning kommer inte att bidra till ännu högre resultat.

Att hyra kommunens samlingslokaler är väldigt billigt. Att hyra dessa lokaler på dagtid är ännu billigare. Så billigt att även våra seniora medborgare faktiskt har råd att betala. Om man fyller lokalen till 80 procent så kostar det som mest sex (6) kronor per timme och person. I de flesta fall billigare än så.
Billigast av allt är därför Socialdemokraternas och Vänsterns populistiska förslag att införa nolltaxa även för våra pensionärer.

Sverigedemokraterna lyckas inte att producera något komplett förslag med beräkningar. De nöjer sig med en ”vision”. Det mesta i den verkar vara centralproducerat och beskriver någon slags ”Bullerbyidyll”. Vad de vill specifikt i Tyresö, är i de flesta fall höljt i dunkel.

Trots stundtals hård debatt i tio timmar, så är vi faktiskt eniga om så mycket som 85-90 %. Men det vore såklart sällsynt tråkigt och inte bra för demokratin om alla tyckte lika i allt.

Blir du sugen att engagera dig politisk efter denna beskrivning? Då ska du veta att du är välkommen och fast det ibland är segt och tråkigt, så är det oftast kul och stimulerande.

måndag 11 maj 2015

Heliga kor I – Skolans organisation

Jag kommer i några kommande blogginlägg resonera kring några politiska frågor som jag, från min horisont, uppfattar som ”heliga kor”,  d v s frågor som jag uppfattar att inga politiker på riksplanet, inklusive mina egna partikompisar, riktigt vågar eller vill adressera. Trots att de i många fall är väldigt medvetna om problemen.


Idag handlar det om skolans organisation.

Sveriges dåliga resultat i PISA-mätningarna känner alla till. De enda delmomenten svenska elever toppar är typ ”sen ankomst” och ”skolk”. Flera lovvärda initiativ, bl a mer matte och tidigare betyg, är på gång. Men ingen verkar vilja eller våga ta tag i ett av, enligt mig, de grundläggande strukturproblemen.

Vilka är det då, undrar du kära läsare? Jo, lärarnas arbetstider, antal lektionstimmar per år och terminsindelningen.  

De skolterminer som svensk skola idag tillämpar härrör sig i mångt och mycket från bondesamhället. Ett samhälle som byggde på att även barnen hjälpte till ”hemma på gården”. Exempelvis var höstlovet från början till för att bärga årets potatisskörd. Det långa sommarlovet behövdes för att arbetet på gården under den ljusaste perioden var som mest arbetsintensiv.

Sportlovet var från början ”kokslovet” som infördes för att spara på bränslet, koks och kol, som användes för att värma upp skolorna. Som den uppmärksamme läsaren noterar så har vårt samhälle utvecklats en hel del sedan den tiden.

Samhällsutvecklingen har också lett till att kraven på våra barns kunskaper och färdigheter har ökat i samma takt. Nuförtiden är det nästan omöjligt att få ett fast jobb om man inte har minst komplett gymnasieutbildning. Mycket mer kunskap i olika ämnen ska förmedlas och läras in på, i princip, samma antal skoldagar. En väldigt svår ekvation att få ihop.

De flesta lärare i Sverige har s k förtroendetid. Det betyder, lite förenklat, att veckoarbetstiden består av en reglerad del, undervisning och en del gemensam planerings- och konferenstid på skolan, samt en oreglerad som ska användas till planering, rättning, föräldrakontakter mm. 
I något avtal finns siffran 45 timmar i veckan. Det är en avtalsreglering som innebär att de lov som även lärarna har, till stor del är kompledigt, bortsett från de fem veckorna som är standard för de flesta andra som jobbar.
Förtroendetiden innebär också att det är svårt för en lärare att hävda att hon/han inte är i tjänst om en förälder hör av sig på kvällstid.

Det har gjorts några försök med 40-timmars arbetsvecka för lärare utan någon större succé vad jag vet. Svårigheten med dessa försök har varit att det varit frivilligt, mot en viss lönebonus, för den enskilda läraren att delta. Eftersom man numera arbetar allt mer i arbetslag så krävs ju, naturligtvis, att alla vill vara med om försöket ska lyckas, och så har sällan varit fallet.

Nu måste vi ju ställa oss frågan, i ljuset av PISA och allt fler föräldrar som säger upp sitt föräldraansvar, vem eller vilka den svenska skolan är till för?

Det givna svaret måste ju bli för eleverna och samhället. Inte för lärarkåren. Här finns det alltså ett antal heliga kor att ”slakta”.

Mina förslag är följande:

**Ändra terminsindelningen till tre terminer. Korta sommarlovet till max sex veckor och jullovet till max en vecka. 
Då finns det också möjlighet att utöka timplanerna för att få med fler mattetimmar, idrottstimmar och annat som skulle behövas. Det skulle också ge utrymme för mer undervisning individuellt och i smågrupper vilket inte minst skulle gynna barn och ungdomar från icke ”studievana” familjer. Det finns många länder som har ett sådant system redan idag.

**Ändra alla lärares arbetstid till 40 timmar per vecka, med fem veckors semester, som för de flesta på svensk arbetsmarknad. 
Höj samtidigt lärarnas löner med minst 10 000 per månad. Jag tror att de flesta tycker att läraryrket är underbetalt, men lika många har svårt att tycka synd om en yrkesgrupp som trots allt har så många lediga dagar. En sådan radikal förändring av villkoren skulle, på sikt, höja yrkets status och få många fler att välja lärarutbildningen i första hand.

Det här kommer aldrig lärarfacken att gå med på, säger då den som vill invända. Nja, kanske inte till en början, men som jag skrev här tidigare, vem är skolan till för? 
Jag vill dessutom gärna tro att även lärarfacken har intresse av att höja skolans och lärarnas status i samhället. I de flesta andra branscher har man fått anpassa sig till samhällets utveckling. Nu är det dags för skolan att göra detsamma!


torsdag 23 april 2015

Bokrecension – En av oss

Åsne Seierstad har skrivit en bok om ett av de största terrordåden efter andra världskriget. Massakern på Utöya 2012 då Anders Behring Breivik kallblodigt mördar 69 ungdomar efter att dessförinnan detonerat en sprängladdning utanför regeringskansliet som tog ytterligare 8 människors liv.

I bokens första del väver hon samman Breiviks barndom och uppväxt med ett antal av hans offers. Förutom Breivik får man följa några av de ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, som sedan blev några av hans offer.

Breivik växer upp i ganska knappa förhållanden med sin mor och syster. Fadern klipper banden med Breivik ganska tidigt och vill inte träffa honom. 
Han söker tillhörighet i olika grupper utan att lyckas ta sig in och bli accepterad. Han misslyckas bland klottrare, i Fremskrittspartiet och bland Frimurarna
Uppenbart är att han överskattar sin egen förmåga och saknar kunskap om de sociala koderna man behöver för att nå framgång i en grupp.

Han är inte direkt mobbad i skolan, men betraktas som en udda figur. Som vuxen försörjer han sig bl a på att sälja falska examensbevis från internationella skolor.
Under flera år isolerar han sig hemma hos modern och spelar World of Warcraft mer eller mindre på heltid. Förmodligen är det under de åren som tankarna växer fram på en aktion som äntligen ska göra honom känd och berömd. Han riktar sin aggression mot Arbeiderpartiet och "kulturmarxisterna" som han anser skyldiga för det framväxande multikulturella Norge.

Själva attentatet planeras minutiöst och under lång tid. Samtidigt författar han det ”manifest” som han tror ska bli ledstjärnan till en revolution i hela Europa mot den, enligt honom, framväxande islamiseringen. När han genomför attentatet är han fullproppad med anabola steroider för att inte känna medlidande med sina offer.

Del två av boken handlar om rättegången. Den beskriver hur Breivik undersöks av diverse psykdoktorer för att utröna om han är psykisk sjuk eller kan dömas till fängelse. Den beskriver också på ett smärtsamt sätt hur offrens anhöriga tvingas genomlida den långa processen för att på något sätt kunna sätt punkt och gå vidare.

Åsne Seierstad, som tidigare bl a skrivit ”Bokhandlaren i Kabul”, gör ett försök att porträttera en massmördare utan att ha träffat honom. Han avvisar alla propåer om intervjuer. Istället har hon talat med massa människor som känt honom, barndomsvänner, klasskamrater m fl.

En intressant och samtidigt skrämmande bok.

En tanke som slår mig när jag läser boken är att den person som beskrivs påminner om en klassisk ”rättshaverist”, d v s en person som tycker att allt är andras fel och saknar förmågan att inse sina egna brister. Som tur är har även de flesta rättshaverister någon slags spärr som gör att deras bitterhet inte tar sig så våldsamma uttryck. Om inte så skulle vårt samhälle vara fullt av potentiella massmördare.

Hursomhelst är boken klart läsvärd och kan rekommenderas. Vad andra tycker kan du läsa här och här.


söndag 19 april 2015

Att vara i opposition

När jag skriver detta har vi i Tyresö kommunfullmäktige debatterat årsredovisningen för 2014 i 3,5 timmar. Mönstret är det förväntade.
Stora delar av oppositionen ”tänker inte delta i beslutet eftersom de hade en egen budget”, men alla gör sitt bästa för att hitta fel och brister på kommunens verksamhet för året som gått.
Nej, förresten, inte riktigt alla. SD:s ledamöter säger eller tycker ingenting. Det gör de väldigt sällan för övrigt.
Men vänsterpartierna gör sitt bästa och hittar fel på det som står i årsredovisningen och det som inte står. I sanningens namn så är det en och annan som tar fram några, ofarliga, händelser under året som man tycker varit bra, men till 99 procent är det bara negativa saker som framhävs.

Tyvärr så saknar oppositionens inlägg i princip all tillstymmelse till konstruktiva förslag. Mer pengar till allt och alla är universallösningen på allt de upplever som brister.

Jag har under min relativt korta politiska ”karriär” aldrig varit i opposition. Tanken som slår mig när jag lyssnar på debatten i Tyresö kommunfullmäktige är ifall även jag, i den rollen, skulle hemfalla till att bli bitter och felsökande?
Jag hoppas innerligt inte det, även fast jag inser att jag ibland ägnar mig åt ironiska och negativa kommentarer om den rödgröna regeringens göranden på sociala medier. Men de räknas ju inte riktigt, eller hur? 
Jag hoppas att jag i ett sådant läge har en sådan självinsikt att jag inser att jag bara är en belastning och därmed tar konsekvensen och avgår.
Förhoppningsvis slipper jag dock att ens fundera i dessa banor…

En konstruktiv opposition är bra för varje majoritet för att hålla sig på tårna i alla lägen. En ensidigt bitter och negativ opposition är som ett återkommande skavsår på hälen. Något man får leva med, men som inte bidrar till någonting, förutom irritation…

Detta faktum tror jag är viktigt för Moderaterna i opposition i riksdagsarbetet. Att självklart vara granskande och analyserande vs regeringen, men också komma med genomarbetade, konstruktiva egna förslag. Det är väl ingen som vill bli ihågkommen som politikens Tony Rickardsson!


fredag 27 mars 2015

Årets vinnare är...

Ikväll hölls den femte upplagan av Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. Som vanligt var det fullt av glada och festklädda människor från, i första hand, kommunens rika föreningsliv.

Att vara nominerad som pristagare innebär att man under det gångna året (eller åren) utfört extra bra insatser och/eller prestationer inom sitt område. Bara det är stort.

Att utöver detta utses till vinnare är såklart ännu större, och jag hoppas att den ära och uppmärksamhet detta innebär stimulerar till ytterligare stordåd under kommande år. Tyresös föreningsliv behöver er som positiva förebilder.

De som till slut segrade i respektive kategori blev:

Årets förening
Tyresö Handboll

Årets ledare
Joakim Blom
KFUM Tyresö Basket

Årets unga ledare
Elvira Svartgren
Kulturella Folkdansgillet

Årets eldsjäl
Carl Sellebråten
Tyresö Trollbäcken Innebandy

Årets idrottsprestation
Tyresö Handboll, damlaget

Årets kulturpersonlighet
Miguel Escribano, konstnär

Årets nytänkare inom kultur och idrott
Josefine Wahlberg, Föreningen Jiddr

Årets insats för funktionsnedsatta
Bergfoten IBK

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lina Löfström Baker, fotograf och konstnär
Carin Lundin, jazzsångerska
Lovisa Enholm, dansare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om, , , , .

torsdag 12 mars 2015

Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchenBlå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…


Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , .

fredag 6 mars 2015

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!
För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

tisdag 17 februari 2015

Rättvisa för vilka då, Miljöpartiet?

Miljöpartiet i Stockholms läns landsting vill att det införs enhetstaxa i länets kollektivtrafik. Idag gäller en zonindelning för de resenärer som inte köper kort för en längre period, d v s längre resa kostar mer än en kortare.

Mp, påhejade av de andra röda partierna, vill att det är kostnaden för en zon, oavsett längden på resan, som ska gälla. Det handlar alltså inte om att nivån på enhetstaxan ska hamna på en genomsnittsnivå. En sådan förändring skulle dränera landstingets ekonomi med upp till 350 miljoner per år.

Ett argument som anförs är att det handlar om ”rättvisa”. Det de då menar är rättvisa mellan olika typer av kollektivtrafikresenärer.

Det man väljer att inte ta upp, är det faktum att ungefär hälften av den faktiska kostnaden för kollektivtrafiken subventioneras med skattemedel. Eftersom förslaget inte innehåller någon egen finansiering ska de som inte kan, eller vill, åka kollektivt bidra ännu mer via skattsedeln.

Hur ”rättvist” är det?

Jag kan hålla med om att dagens system för korta resor, den s k Reskassan, inte är särskilt smidigt, och behöver förbättras och förenklas. Men att lasta över ännu mer av kostnaden på skattebetalarna som av olika skäl inte åker kollektivt, kan knappast kallas rättvist, snarare ekonomiskt oansvarigt.

Vi ska självklart arbeta för att erbjuda en så bra kollektivtrafik som möjligt, för att locka ännu fler att nyttja den.  Det betyder inte att vi ska göra det genom att indirekt straffa bilister!

Stockholm behöver både bra kollektivtrafik och bra infrastruktur för bilar!

En annan infallsvinkel mot samma förslag hittar du här:

tisdag 10 februari 2015

Grekland tar springnota?

I det grekiska valet som hölls för två veckor sedan, segrade det vänsterpopulistiska partiet Syriza. De gick bl a till val på en massiv återställare av det som så när höll på att försätta hela nationen i konkurs.
Syriza vill återanställa massor av människor i offentlig sektor, höja bidrag mm. De lovade t o m gratis mat och el till vissa medborgare.

Nu ifrågasätter den nya vänsterregeringen de, sedan tidigare, framförhandlade stödpaketen.

Som turist har jag varit många gånger i Grekland och jag gillar verkligen både landet och folket. Därför känns det extra sorgligt att grekerna är så desperata, eller i vissa fall så okunniga, att man uppenbarligen har svalt valfläsket från Syriza med hull och hår.

Den som försöker se något så när nyktert på dagens Grekland ur ett ekonomiskt perspektiv, inser snart att landet som fanns före krisen aldrig kan återkomma.

¤ Ett land där alla statligt anställda hade sex extra semesterdagar för att de använde dator i jobbet!!
¤ Ett land där det fanns massor med offentliganställda som fanns med på lönelistan utan att ens ha en arbetsplats!!
¤ Ett land där taxibilarnas taxametrar är dammigare än under en ungkarls säng!!
¤ Ett land där den svarta sektorn står för mer än 25 procent av landets ekonomi.
¤ Ett land som fått 240 miljarder euro i nödlån och inte inser vilka som räddade dem.

I företagsvärlden finns det många exempel på företag som vänt en kris till framgång. Den gemensamma nämnaren för dessa är den egna medvetenheten om sin situation, vilket ger incitament och motivation att kämpa för att vända den negativa utvecklingen.

Tänk, den som kunde leva på lånade pengar, köra sin ekonomi i botten, få ekonomisk hjälp av sina vänner för att komma på fötter igen, och sedan säga till dessa vänner: ”Jag tänker inte betala tillbaka era pengar, era utsugare”. Förmodligen skulle en sådan person ganska snabbt bli mycket ensam...

Jag slås återigen av kontrasten mot de baltiska länderna, som också har gått igenom ett ekonomiskt stålbad. De har kämpat i tysthet för att komma på rätt köl. Till och med (!) Spanien och Portugal verkar inse sina problem och försöker göra något åt dem.

Den nya grekiska regeringen har gjort det till en gimmick att inte bära slips. Kul, kan man tycka, men risken är tyvärr överhängande att det slutar som i sagan om kejsarens nya kläder, d v s att kejsaren står helt naken
Det tråkiga för det stolta grekiska folket är alltså, att med den här fantasiregeringen måste det tyvärr bli ännu sämre, innan utvecklingen kan vända på allvar.


torsdag 29 januari 2015

Vadå krigare?

Jag läser och hör förvånat hur tidningar, radio och TV missbrukar ordet krigare i samband med skildringar av terrororganisationen IS.

”500 IS-krigare kämpade mot milisen”, ”FP kräver straff för IS-krigare”.

Att kalla dessa mördare, våldtäktsmän och terrorister för krigare är att förolämpa alla deras offer och sådana som faktiskt förtjänar epitetet. Man är inte krigare om man mördar, våldtar eller utplånar hela folkslag!

En krigare för mig är någon som kämpar för en god sak, med minsta möjliga insats av våld. Exempelvis för att befria sitt land eller, i sportsammanhang, kämpar stenhårt för sitt lag. Klas Ingesson personifierade den typen exakt.
Några som köper och säljer kvinnor med ”fel tro” eller slänger ner HBTQ-personer från klippor förtjänar inte titeln krigare.

Min åsikt är att det nu är viktigt att svenska myndigheter sänder tydliga signaler de indoktrinerade ungdomar som funderar på att ansluta sig till IS: Om du överlever och väljer att komma tillbaka till Sverige så är det inte jobb och rehabilitering som väntar, utan omhändertagande och utredning om du har begått några krigsbrott. 

Behöver vi ändra våra lagar för att kunna lagföra dessa återvändare, så ska de ändras bums.

Självklart är det bra att utöka informationen vs riskgrupper, men budskapet från vårt samhälle ska vara tydligt: För oss blir du ingen ”krigare” om du ansluter dig, bara en simpel terrorist och potentiell mördare. 


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , .

måndag 26 januari 2015

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.
Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.
Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör
Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare
Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.
Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  
Relaterat: Resumé, Resumé.

fredag 16 januari 2015

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.


"Sätt slöja på Charlie Hebdo"
Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.


Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om, , , , , , , , , , , , , , , , , .

tisdag 6 januari 2015

Sjukvården – mycket bättre än sitt rykte

När det skrivs och berättas om svensk sjukvård i media, handlar det ofta om saker som på olika sätt blivit fel. Eller om personer som upplever sig blivit felbehandlade och i vissa fall dåligt bemötta.

När Riksrevisionen publicerar en luddig rapport om vårdvalet, så tolkar media den direkt som negativ, utan att fördjupa sig särskilt mycket i innehållet.

Naturligtvis ska media granska, men en bättre balans i rapporteringen skulle för mig ge större trovärdighet i de negativa reportage som vi matas med i tidningar och TV.

Jag fick själv för några dagar sedan, ytterst ofrivilligt, möjlighet att på nära håll studera ambulans- och akutsjukvården i Värmland. Ett akut ryggskott med smärtor så stora att jag svimmade av, fick mina nära att ringa efter ambulans. Den anlände snabbt, bemannad med två trygga och mycket kompetenta sjuksköterskor. Hela processen med snabb smärtlindring, transporten till Karlstads Centrallasarett, snabbt, effektivt och kompetent mottagande på akuten, andades allt annat än långsamhet och ineffektivitet. Jag kände mig väldigt trygg och lättad från första stund och har bara gott att säga om hela förloppet.

Jag kanske hade tur, men jag har hört från väldigt många, och sett i vården av mina anhöriga, att svensk sjukvård generellt fungerar mycket bra. Men det skrivs det sällan eller aldrig om, vilket skulle göra rapporteringen mycket mer trovärdig. Det är något vi alla kan hjälpas åt med.
Naturligtvis ska missförhållanden upp på bordet, men en bättre nyansering skulle inte skada.

Självklart finns det massor med saker som kan förbättras, det tar tid för alla reformer att sätta sig. Det viktigaste är att finslipningen av t ex vårdvalet fortsätter och hela tiden utvecklas.
Valfriheten och mångfalden inom vården har kommit för att stanna. Det är medborgarnas egna val och behov som ska styra. Men att det tar tid att förändra ett gammalt system, det måste vi ha respekt för.

Hur kan vi exempelvis förbättra själva intaget på våra akutsjukhus? Jag vet att det, med gott resultat, gjorts försök med erfarna sjuksköterskor som redan i väntrummet gjort en snabbdiagnos för att se vilka patienter som faktiskt istället kan behandlas på närsjukhus och vårdcentraler. På så sätt hamnar fler patienter i rätt vårdform från början.

Det är en av många saker jag vill fördjupa mig i när jag nu ska påbörja min första tid som politiker i landstinget i Stockholm. Den praktiska erfarenheten från Värmland hade jag dock, ärligt talat, kunnat vara utan.