onsdag 23 augusti 2017

Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

fredag 18 augusti 2017

Svenskt medborgarskap – något att kämpa för

Att bli medborgare i Sverige, om man inte är född här, är alldeles för lätt idag. I dagsläget krävs att den sökande:

• Kan styrka sin identitet
• Har fyllt 18 år
• Har permanent uppehållstillstånd (PUT)
• Har bott i Sverige en viss tid (i regel fem år)
• Har levt ett ”skötsamt” liv i Sverige

Jag tycker inte att detta räcker. Att bli medborgare i ett av de bästa, mest toleranta och rikaste länderna i Sverige måste vara svårare än så. Något att faktiskt kämpa för.

Därför vill jag till dessa punkter lägga till några.

 Godkänt test i svenska språket. Både muntligt och skriftligt. Vilken nivå det ska ligga på kan säkert diskuteras, men jag tycker att kunskaper motsvarande åk 7 kan vara rimliga. Utan språket finns det ingen möjlighet att bli en del av sitt nya land.

Godkänt test i samhällsorientering. Där skulle ingå svensk historia, rättigheter och skyldigheter, jämställdhet m m.

Egen försörjning i fem år. Det kan inte vara ok att komma till Sverige, aldrig hitta en egen försörjning och ändå kunna bli svensk medborgare.

Medborgarskap på prov. Om man begår grova brott inom fem år från det man fått sitt medborgarskap, ska detta kunna återkallas.

Utöver detta vill jag skärpa den karenstid som gäller för de som dömts för brott i Sverige. D v s det ”skötsamma” livet. För exempelvis s k hedersrelaterade brott vill jag införa livstids karens. Vi ska inte ha svenska medborgare med den människosynen.

Hur ska man då öka attraktiviteten i medborgarskapet? Mitt förslag är att koppla det till delar av vårt generösa välfärdssystem. För att fullt ut få ta del av detta skulle i så fall krävas svenskt medborgarskap. Vilka delar och hur, kräver naturligtvis en noggrannare utredning.

Att ställa krav för att erhålla medborgarskap är i grunden inget konstigt. Det finns många länder som kräver mycket mer än Sverige för medborgarskap.

Att fullt ut bli svensk måste vara värt att kämpa för!

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , .

måndag 31 juli 2017

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 1

San Francisco – Sonoma - Monterey

 Det här var mitt första besök i det stora landet i väst. Att åka den legendariska vägen Highway 1 längs med Kaliforniens kust är en klassisk resa som många gjort före mig och som jag blivit allt mer sugen på med åren.
Här kommer några intryck och ett och annat tips. Håll tillgodo!

Resan började i den legendariska staden San Francisco. Otaliga är de filmer där hjälten jagar skurken upp och ner i de kraftiga backarna.
SF är inte så stort som man kan tro. Ca 900 000 människor lever i själva staden. Klimatet gör att det är ganska kyligt i juni och juli. En vindtät jacka var absolut inte fel att ha med.
Det jag såg mest fram emot var ett besök på fängelseön Alcatraz. Ett gott råd är att boka biljett långt i förväg från Sverige. Jag försökte en vecka före, men då var det försent. Vi fick köpa en ”kombobiljett” som även innehöll en bussrundtur med ”hop-on-hop-off”, vilket visade sig vara helt ok för att får en överblick över staden.

 Missa alltså inte Alcatraz! Ett väldigt spännande och välordnat besök där historiens vingslag verkligen kändes. Under båtturen dit förstår man varför ingen lyckades rymma därifrån med livet i behåll.

Det andra man inte ska missa är Golden Gate. En av världens mest berömda broar. Jag och mitt resesällskap valde att promenera över. På så sätt får man verkligen uppleva brons magi!

Mycket i SF kretsar kring hamnområdet Fishermans Wharf. Ett mysigt område även om det är turistiskt. Lägg därför inte för mycket tid där, utan promenera runt i staden eller utnyttja någon av rundtursbussarna. Se till att ha bra promenadskor och hyfsade benmuskler. Det är stora höjdskillnader vi talar om.

En sak som jag gillade var den småskaliga arkitekturen i många områden. Visst finns det ett och annat höghus, men mycket är tvåvånings ”radhus” i historisk stil. SF har massor med mysiga restauranger i med olika inriktningar och prisklasser.

Självklart ska man också åka stadens berömda spårvagnar, ”Cable Car”, även om jag, som uppväxt i en spårvagnsstad, inte blev så grymt imponerad. Ett tips i högsäsong är att inte vänta i de jättelånga köerna vid ändhållplatserna utan köp en biljett och vänta vid nästa hållplats istället. Det går mycket snabbare.

Efter några intensiva dagar i San Francisco var det dags att hämta ut den från Sverige förbokade hyrbilen. Vi styrde först kosan norrut, mot vindistrikten. Ungefär en timmas körning från SF ligger vindistrikten Sonoma och Napa. Napa är mer känt, men vi valde Sonoma och det ångrade vi inte.

Hotellet vi förbokat från SF visade sig vara en fullträff! Sonoma Valley In ligger fem minuters promenad från stadens torg, Sonoma Plaza, där det finns många bra restauranger och en mängd ”tasting rooms” där man, mot avgift som avräknas mot eventuella inköp, kan provsmaka de lokala vinproducenternas drycker. Bra med gångavstånd, alltså. Dessutom visade det sig att den frukost som ingick, var den bästa under hela resan med ett stort urval av både nyttiga och smaskiga rätter. Inte bara kaffe och donuts som på en del andra!
Med Sonoma som utgångspunkt bilade vi runt i området men valde bort att åka in på alla vingårdar som erbjuder provsmakning eftersom skördesäsongen ännu inte börjat. Vi besökte även Napa stad, men vår känsla var att Sonoma är avgjort mysigare.

Efter några dagar i Sonoma var det dags att styra söderut för att i San Francisco ansluta till den mytomspunna Highway 1 eller California State Route 1.
Vägen bokstavligen slickar kusten och det mäktiga Stilla Havet är ständigt närvarande. För bästa utsikten ska man åka vägen söderut eftersom man då åker närmast havet.

Vi stannade till i Santa Cruz för att spana in de sjölejon som lever vid den långa piren, för att sedan efter en dags bilkörning landa i staden Monterey. Monterey är en stad med 35 000 invånare som i mycket lever på turismen.
Man kan säga att det finns två centrala punkter i staden. Dels kring Fishermans Wharf och dels kring Cannery Row där bland annat Monterey Bay Aquarium ligger. Ett besök där rekommenderas varmt.

Monterey är en mycket bra utgångspunkt för utflykter i närområdet. Vi besökte den berömda golfbanan Pebble Beach och den lilla mysiga lilla staden Carmel-By-The Sea, där Clint Eastwood har varit både restaurangägare och borgmästare (!).

Från Monterey är det heller inte långt till Salinas där Nobelpristagaren i litteratur, John Steinbeck, är född. Där finns ett mycket välordnat center som på ett livfullt sätt visar upp Stenbecks liv och gärningar.

Vår vistelse i Monterey sammanföll med 4 juli, USA:s nationaldag. Att få se den glädje, stolthet och inlevelse som visades under den långa paraden genom staden var väldigt långt ifrån vårt
eget nationaldagsfirande.
Förmiddagens parad genom staden innehöll allt ifrån lokala politiker i sponsrade sportbilar till stadens magdansklubb (!) och allt däremellan. Något allmänt party på kvällen som vi trodde, med fullt med folk ute,var det dock inte. Kanske firar man dagen hemma med vänner?

 Eftersom en del av Highway 1, när detta skrivs 2017, är avstängd p g a en rasad bro, valde vi även att besöka den dramatiska kusten Big Sur med Monterey som utgångspunkt. Vägen är fylld av häftiga vyer över havet som med de omgivande bergen skapar en fantastisk utsikt. Vi besökte även en nationalpark för att på nära håll beskåda de mäktiga redwoodträden.

Big Sur - En dramatisk kuststräcka
Sammanfattningsvis tog denna del av resan 10 dagar, varav fyra i San Francisco, tre i Sonoma och tre i Monterey. Vi hade bokat hotellet i SF samt hyrbilen från Sverige. Resten bokades vartefter. På så sätt skapar man en flexibilitet och kan stanna en extra dag på en plats om man vill.

Fortsättning följer...

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagstal 2017

För de som inte hade möjlighet att höra mitt tal vid Tyresö kommuns nationaldagsfirande finns nu möjligheten här att läsa det. Håll till godo.


Välkomna till Tyresö kommuns nationaldagsfirande 2017. Vi har samlats här för att fira Sverige, d v s oss själva. Vi ska också hälsa nya medborgare välkomna till Sverige och Tyresö. Dessutom bjuds det toppenfin underhållning av olika slag.

Att fira Nationaldagen med medborgarceremoni är en tradition i Tyresö numera. Det här är sjunde året.

Sverige (och Tyresö) står inför stora utmaningar som i grunden bottnar i positiva saker.

Läkekonsten utvecklas, arbetslivet blir allt fysiskt lättare. Det gör att vi får en allt äldre befolkning. I grunden alltså något bra, att vi lever och är friskare längre. Baksidan är att kostnaden för att ta hand om vår äldre stiger.
Vi har många nyanlända som behöver integreras och komma i jobb. I grunden är det också bra, vi behöver arbetskraften. Utmaningen är att få dessa människor i arbete mycket snabbare än idag.

Att komma ny till ett främmande land är självklart väldigt tufft. Man kan ha flytt från krig, förföljelse, diktatur eller annat vi inte kan föreställa oss. Många har (såklart) också med sig andra värderingar, vilket är fullt naturligt. Man präglas ju av sin uppväxt.

Det betyder inte att det är vi som ska anpassa oss till nya värderingar. Jag anser att alla som kommer till ett nytt land, och vill stanna, ska omfattas av en integrationsplikt. Men de som kommer kan behöva hjälp av oss andra att integreras - i stort och i smått. Några grundläggande saker man måste känna till och respektera är:

  • I Sverige i och Tyresö är vi jämställda – Tjejer och killar ska ha samma möjligheter. 
  • I Sverige och Tyresö är religion en privatsak – Ska inte påverka samhället. 
  • I Sverige och Tyresö gäller arbetslinjen – Kan man så ska man arbeta och försörja sig själv. 
  • I Sverige och Tyresö gäller svenska lagar och regler. 
  • För att kunna integreras måste man lära sig svenska

Sedan finns det små, men viktiga nyanser att förstå, för att kunna anpassa sig till vårt sätt att leva. Ett exempel är att de flesta av oss svenskar har en privat sfär som är ungefär en meter från ansiktet. Vi gillar inte att någon, utom de närmaste, kommer närmare än så. Det betyder inte att vi tycker illa om den vi talar med. Det bara är så. Kanske beror det på vårt kyliga klimat?
Ett annat exempel är att vi svenskar gillar att sitta ensamma på bussen om det går…

Jag är stolt över att vi kan hjälpa så många människor att fly och ge dem trygghet och tak över huvudet, men ska det fungera framöver, måste vi alla hjälpas åt så fler får möjlighet att anpassa sig.

Återigen välkommen! Nu ska vi fira Sverige, vårt land och vår flagga med en fantastisk underhållning.

Andra bloggar om , , , , , , , , , .

fredag 2 juni 2017

Om det där med helgdagar

Förra veckan inföll Kristi himmelsfärds dag på torsdagen vilket förvandlade fredagen till en klämdag och möjlighet till fyra dagars ledighet för dem med möjlighet till att ta fredagen ledig.
Nästa vecka infaller vår Nationaldag på tisdag med måndagen till en klämdag. Alltså fyra dagar ledigt igen för den som har möjlighet.
Snart är det midsommar och då är det dags igen.

För inte så länge sedan var det påsk och dessutom första maj. Långledigt igen alltså för de som har möjlighet.

Visst är det skönt att vara ledig om man kan, men är det inte dags att reformera det där med helgdagar i ett modernt och sekulärt land?

De flesta av våra helgdagar finns på grund av vår kristna tradition, men måste vi ha det så i all evighet? Vi har ju separerat kyrka från stat.
Dessutom har dessa helgdagar en grav slagsida mot våren.  Under hösten finns bara Alla helgons dag, som alltid infaller på en lördag.

Utöver detta behöver vi jobba mer, inte mindre, för att klara de ekonomiska utmaningarna som kommer.
Därför är mitt förslag att långfredagen, Kristi himmelsfärds dag och första maj avskaffas som helgdagar. De är ju bara viktiga ”på riktigt” för en allt mindre skara.

Ta sedan en av dessa dagar och gör 7 juni till helgdag. På så sätt kan många fler festa loss och fira vår Nationaldag utan oro för arbete dagen efter.
Lagstifta sedan om en extra, flexibel, semesterdag för alla som jobbar. Då kan man lägga den var man vill. Kanske för att kunna få en långhelg under den mörka tråkiga hösten?

Med det förslaget tar vi ett första steg mot ett mer sekulärt Sverige och får dessutom en arbetad dag till för de flesta, vilket är bra för ekonomin.

Första maj då? Ja, de som fortfarande vill försöka hålla liv i en gammal vänstertradition kan ju plocka ut sin flexibla dag då.

Slutligen, varför talar vi om ”röda dagar”? Jag tycker gott de lika gärna kan vara blåa

onsdag 17 maj 2017

Religion i svenskt arbetsliv

På senare tid har det kommit upp åtminstone två uppmärksammade fall där människors religiösa tro lett till konflikt och debatt om ifall religionsfriheten i Sverige skulle stå över andra regelverk.
De fall jag tänker på är barnmorskan som vägrade utföra aborter och sätta in preventivmedel samt kvinnan som vägrades jobb på SAS för att hon insisterade på att bära slöja till uniformen.

Jag känner personligen till ett annat fall, som inte kommit till offentligheten, där en personlig assistent vägrade laga fläskkött och servera öl till sin brukare p g a sin religiösa tro.




Om vi inte har gjort det tidigare, så är det hög tid att sätta ner foten nu!

Sverige är ett sekulärt land. Det betyder att religionen är en privatsak, något som man har full frihet att praktisera på sin fritid. Om vi accepterar religionsfrihet som ett argument för att inte följa de lagar och regelverk som finns på arbetsmarknaden, har vi kommit vilse i vårt samhällsbygge.

På samma sätt som yttrandefrihet ändå innebär att det inte går att säga vad som helst, borde det vara självklart att någons religiösa tro i ett sekulariserat land aldrig kan övertrumfa lagar och regler.

Den EU-dom som kom för ett tag sedan säger att om en arbetsgivare exempelvis har en beslutad klädkod så gäller den koden före eventuellt åberopande av religiösa regler. En bra och tydlig dom.

Det som känns extra provocerande i fallet med barnmorskan och SAS, är ett det verkar som det är organiserade kampanjer som drivs av religiösa organisationer, snarare än av en enskild arbetstagare. Bara det är ett hot mot vårt samhälle som måste bekämpas. 
Är man inte nöjd med våra lagar och regler så får man driva frågan om förändring politiskt eller fackligt. Det är så det fungerar i vår demokrati!

Ett normalt beteende borde ju annars vara att man inte utbildar sig till ett yrke där man på förväg vet att man inte accepterar de arbetsuppgifter som ingår. Eller att man inte söker arbete där man vet att det finns en klädkod man inte kan ställa upp på.

Har man ett service- eller vårdyrke där man träffar människor med olika värderingar är det extra viktigt att uppträda neutralt och inte riskera att provocera eller förolämpa någon med sin klädsel eller sina åsikter. Det borde vara självklart!

Hur det gick med den personliga assistenten? Såvitt jag vet fick vederbörande sluta sin anställning så fort missförhållandena uppdagades.

tisdag 18 april 2017

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.
Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.
När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.
Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 
Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.
Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.
Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

fredag 17 mars 2017

Årets galavinnare 2017

För sjunde året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. En tradition som blir allt populärare bland kommunens föreningsmänniskor.

 Det unika med vår gala är att vi blandar kultur och idrott i en härlig mix. Även om dessa föreningar inte verkar tillsammans särskilt ofta så kanske det här är tillfället när man kan träffas och utbyta idéer. Vem vet, kanske det kan utmynna i nya spännande projekt i framtiden?

Det man möjligen skulle kunna önska är att ännu fler föreningar tog tillfället i akt att delta, även de år när de inte själva har någon nominerad.

I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

I vanlig ordning vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Årets vinnare blev:

Årets eldsjäl
Roland Norell
Söders SOL

Årets idrottsprestation
Daniel Brännstam, SM-guld Taekwondo och VM-guld Kickboxning

Årets kulturpersonlighet
Nino Ramsby, artist och konstnär

Årets ledare
Lars Lappalainen
Tyresö Friidrottsklubb

Årets unga ledare
Denise Lindberg
Tyresögymnastiken

Årets idrottsförening
Tyresö Simsällskap

Årets kulturförening
Trollbäckens Scoutkår

 Även i år valde juryn att dela ut två extra priser under rubriken Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.

Dessa utmärkelser gick i år till:
Midsommarfirandet i slottsparken och Söder SOL:s fantastiska arbete med att upprätthålla en fin tradition.
Ann Sandin-Lindgren för sitt arbete med att digitalisera och modernisera Tyresöradion.

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lisa Johannesson, klarinettist
Anna Jalkéus, jazzsångare och harpist
Helena Dahlgren, författare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om, , , , .

måndag 13 mars 2017

Polisen ska inte skjutsa fyllon

Jag har några gånger tittat på realityserien ”Tunnelbanan” som visas på kanal 5. I serien får man följa de många ordningsvakter som ser till att Stockholms kollektivtrafik blir en trygg och säker plats för alla resenärer.
Man får se hur operatörerna på trygghetscentralen får in samtal om olika ordningsstörningar i tunnelbanan och hur sedan ordningsvakterna ingriper i olika situationer.

Jag har långt ifrån sett alla avsnitt, men en sak kan jag konstatera. Uppåt nittio procent av de ingripanden som ordningsvakterna gör handlar om människor som är påverkade av alkohol eller narkotika. I en del av fallen hanterar vakterna de störande människorna genom att avvisa dem från tunnelbanan, men i många fall tvingas de till ett omhändertagande. 
Ofta görs dessa omhändertaganden för att personen i fråga är allt för påverkad och därmed utgör en fara både för sig själv och för andra resenärer.

Efter att ordningsvakterna rett upp situationen och omhändertagit personen larmar trygghetscentralen polisen som får hämta upp den omhändertagna för vidare transport, oftast till polisstationen för tillnyktring eller avtändning.
Jag har naturligtvis ingen statistik på hur ofta det handlar om att någon alltför påverkad måste hämtas av polisen, men känslan är att det går åt många timmar per dag till den arbetsuppgiften.


Varför ska polisens knappa resurser användas till att skjutsa fyllon till polisstationen? Ett obegripligt slöseri med utbildade poliser som skulle kunna lägga sin tid på att lösa och förebygga grövre brott.

En effektivare hantering borde vara att ordningsvakterna skjutsar de omhändertagna till polisstationen där en polis får göra den slutgiltiga bedömningen hur personen ifråga ska hanteras vidare. På så sätt äventyras inte rättssäkerheten för den som omhändertas. I de, förmodligen fåtal, fall där polisen inte delar ordningsvakternas bedömning får den omhändertagne helt enkelt släppas i anslutning till polisstationen. 
På det sättet frigörs viktiga resurser till riktigt polisarbete. Och det ska gudarna veta att de resurserna behövs.

Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.

Mitt förslag står inte heller i motsats till det behov av tunnelbanepoliser som finns i Stockholms kollektivtrafik. De ska ju verka i trafikmiljön, inte heller de lägga sin tid på att skjutsa fyllon.

Den merkostnad för de ordningsvakter som ombesörjer dessa transporter borde dessutom uppvägas med råge av de timmar som frigörs för riktigt polisarbete. Alla är vi väl överens om att polisen behöver mer resurser?

fredag 24 februari 2017

Öppet brev till tonårsföräldrar i Tyresö

Ursäkta språket, men jag blir så jävla förbannad och besviken!

Flera helger i rad har det varit inbrott och vandalisering i Alby igen. Trasiga dörrar och fönster. Klotter, fimpar och trasiga spritflaskor. För vilken gång i ordningen vet jag inte.

Det jag faktiskt vet, är att det varje gång kostar 10 000-tals kronor att återställa. För att inte tala om olägenheten för dem, skötsamma medborgare, som vill använda byggnaderna till det de är till för.

Med risk för att sticka ut hakan så vill jag påstå att förövarna är våra egna ungdomar från Tyresö. Sannolikheten att några utomstående, om de ens känner till platsen, skulle ta sig dit mitt i vintern är osannolik. Dessutom är det någon smartskalle som tappat sin plånbok utanför, så han är identifierad.

 
Så, ni tonårsföräldrar i Tyresö, vet ni vad era tonåringar gör på kvällar och nätter?

Ja, några av er vet uppenbarligen inte. För jag vill inte tro att ni uppmuntrar era barn att begå inbrott och sedan svina ner vår gemensamma egendom på alla möjliga sätt.

Ni som känner på er att ni inte vet. Ta reda på det då! Nu!

Ta inte den bekväma vägen att alltid tro på era barn! Alla som varit tonåringar själva, vet att man såklart undviker att berätta allt för sina föräldrar.
Som förälder är man ansvarig för sina barn och deras handlingar! Att skaffa barn är att ta på sig ett ansvar som ofta är livslångt, eller åtminstone varar i arton år!

Jag blir så förbannad när jag ser denna meningslösa förstörelse att jag kokar inombords! Resultatet av detta kommer bli ökade kostnader för mer frekvent bevakning, kameror på olika sätt och en jäkla massa onödigt jobb för kommunens anställda som kunde ägnats till något vettigt!

Och, jag vill bara påpeka det, argumentet att ”det finns ju ingenting att göra” är ingen ursäkt! Kommunen erbjuder massor med alternativ på fritidsgårdar och träffpunkter.
Vi har ett fantastiskt föreningsliv med en oändlig mängd möjligheter. Det går tyvärr kanske inte att hitta vettiga sysselsättningar för precis alla, men detta är ändå ingen ursäkt för att förstöra och svina ner!

Så, tonårsföräldrar, kan ni se er själva i spegeln och ärligt säga att ni vet vad era tonåringar gör ikväll? I så fall kan ni ta ett glas vin med gott samvete. Om inte, strunta i vinet och ta en tur i Tyresönatten och hämta hem er tonåring!

Observera att jag skriver detta för att jag bryr mig. Även om de småligister som förstör. De är också Tyresöbor. Tro inget annat!

PS Saknar du en kofot? Då kanske det är din som finns omhändertagen med ditt barns fingeravtryck på? Kontakta polisen i så fall för att reda ut saken. DS

torsdag 2 februari 2017

Fascistiska undersköterskor?

Som hyfsat ny landstingspolitiker i Stockholm vill jag såklart lära mig mer om hur saker och ting fungerar, förutom ur mitt eget medborgarperspektiv. Ett sätt att lära mer om sjukvården är att läsa den utmärkta tidningen Dagens Medicin.
Där kan man på ett populärvetenskapligt språk få till sig artiklar om utveckling, innovationer och annat inom vården och forskningen. Tidningen innehåller också en generös debattsida.

I förra numret finns en debattartikel publicerad av en person som är styrelseledamot i Socialistiska läkare (!). vederbörande svänger sig med citat från Marx och skyller den påstådda bemanningskrisen inom sjukvården på ”…arbetet är främmande eftersom produkten av arbetet tillfaller någon annan…”.

Jag måste erkänna att jag inte kände till att det fanns något som hette ”Socialistiska läkare”, som uppenbarligen organiserar läkare med politiska sympatier långt till vänster. Borde inte facket vara rätt kanal för att driva frågor om medarbetarinflytande?

I Sverige är det inte så vanligt med interna konflikter inom facket mellan olika politiska åskådningar. Det finns några exempel från malmfälten där kommunister och socialdemokrater stridit om makten i de lokala fackklubbarna, men annars är vi förskonade från dessa yttringar. Då räknar jag såklart inte den socialdemokratiska indoktrinering som alla LO-förbund ägnar sig åt, förstås...

I södra Europa är det mer vanligt med olika fackförbund, beroende på politisk tillhörighet. I Italien finns det t o m fotbollsfans som organiseras utifrån politisk färg. Ni kan ju tänka er en match mellan kommunisternas lag och fascisternas i Serie A…

Utifrån de ”Socialistiska läkarna” kan man fundera på hur det skulle se ut om även andra yrkesgrupper inom vården skulle organisera sig utifrån sina politiska värderingar.
Vad sägs om ”Fascistiska undersköterskor”, ”Konservativa sjuksköterskor” eller ”Liberala kirurger”?

Någon som tror att en debattartikel från ”Fascistiska undersköterskor” skulle få passera obemärkt? 

Vi har förvisso föreningsfrihet i Sverige, men jag tror att både den svenska modellen och inflytandet för medarbetarna tjänar på att kanaliseras via fackföreningarna och då fokusera på det man borde. Inte driva politik kamouflerad som önskemål om medinflytande.

Förmodligen blir sådana här kampanjer kontraproduktiva och skadar majoriteten av läkarna som jobbar stenhårt och inser att ”produkten av arbetet” inte ska tillfalla dem själva, utan dem de är till för, nämligen patienterna.

 Andra bloggar om ,, , , , , , , , , , , , .

fredag 20 januari 2017

Allt var inte bättre förr

Det pågår en debatt om att det är ”kris” i vården. Långa väntetider, personalbrist och otrygga miljöer på våra vårdinrättningar är några exempel.
Det finns självklart massor att göra. Inte minst för att hantera den snabba befolkningstillväxt som pågår, speciellt i Stockholms Län.
Jag påstår inte på något vis att all vård i Stockholm fungerar bra, men ibland glömmer man så snabbt.
Exempelvis glömmer man de långa köer som fanns innan vårdvalet för vissa ingrepp.

Många har också glömt den stora skillnaden i hur tillgänglig vården var ”förr”. Därför kommer här ett positivt exempel från min personliga horisont.

I fredags, efter en utsökt måltid, började det att så sakta bulta i min käke. Eftersom jag varit med om det förut så förstod jag var som var på gång. Tandvärk.
Då jag druckit ett gott vin till maten, ville jag inte ta smärtstillande, så nattsömnen blev därefter.
Min strategi var nu att stå ut till måndag morgon, ringa min ordinarie tandläkare och få saken fixad.

Så under lördagen blev det inget vin utan i stället receptfria smärtstillare som till en början fungerade helt ok. Natten, däremot, blev en plåga, tandvärken accelererade och det blev inte många timmars sömn.

På söndagsmorgonen kände jag att det inte kommer att hålla till måndag. Tandjäveln smärtade som från helvetet och jag sökte därför på nätet efter ”tandvård akut”.
Jag fick flera träffar och ett samtal senare hade jag ett akutbesök bokat till 12.20 samma dag. Väl på plats kom jag in i utsatt tid, blev röntgad och undersökt av en tandläkare.
Denne konstaterade att jag hade en inflammation i en, tidigare rotfylld, tand. Hon slipade ner tuggytan för mindre smärtsamma kollisioner mellan tänderna samt skrev ut penicillin och tuffa smärtstillare. Allt klart på 15 minuter.

Ytterligare 20 minuter senare smyger jag in på kundtoaletten på ICA Maxi med den uthämtade medicinen plus nya smärtstillare. I förhoppning att de inte har internkameror, som lätt kan missförstå mina darriga händer, proppar jag i mig fem piller av olika slag.
Ytterligare 20 minuter känner jag hur pillerdosen börjar verka och det känns så skönt.

Hur hade nu detta förlöpt för 25 år sedan? 

Förmodligen hade det inte funnits några jourtandläkare alls och i bästa fall funnits ett eller två helgöppna apotek i hela Stockholm med gigantiska köer i influensa- och kräksjuketider.

 Nu finns det många tandläkarkliniker som satsar på helgservice och ett oändligt antal apotek, med mycket generösa öppettider, som ger tillgång till läkemedel snabbt och enkelt.

Så kom inte och säg att allt var bättre förr! Det mesta var faktiskt sämre! 

Min tand då, undrar ni. Jo, den är diagnostiserad och blir förmodligen ersatt med ett implantat. Men det är en helt annan (plånboks-) fråga.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , .

onsdag 4 januari 2017

Politisk önskelista 2017

2016 är över. Ett år av omvärdering för många kring synen på vårt samhälle.
Året har präglats av flera dramatiska händelser i vår omvärld. Terroristattacker i Europa, Brexit och valet av den osannolike kandidaten till ny president i USA.
Alla dessa händelser manar till eftertanke om hur vi vill att vårt land ska vara, både 2017 och i framtiden.

Några av mina nationella önskningar inför 2017 är därför att:

*Fler ska komma till insikt*
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land och kunna hjälpa människor i nöd både genom bistånd på plats i deras hemländer, men också genom att ta emot flyktingar.

Men en förutsättning för att det ska vara hållbart är ordning och reda i mottagandet. Det kan inte vara mottagarlandets sak att bevisa vem det är som knackar på och vill komma in. Kan man inte styrka sin identitet med godtagbara handlingar så borde det t ex vara självklart att man frivilligt lämnar både fingeravtryck och DNA. Har man ”rent mjöl i påsen” bör inte detta vara något problem.
Regeringen har på sistone indikerat att man kan tänka sig skärpning i denna fråga. Det är bra. Bättre sent än aldrig.

Det borde också vara självklart att om man får nej på sin ansökan om att få stanna, så lämnar man landet skyndsamt och ska absolut inte ha rätt till något annat än akut sjukvård.
Enligt Statskontoret gjorde s k papperslösa 30 000 besök i vården under 2015 till en kostnad av 150 miljoner. Inte så mycket pengar i sammanhanget kanske, men hela systemet skickar väldigt konstiga signaler.

Fler måste också komma till insikt om att ifall Sverige ska fortsätta vara ett sekulariserat samhälle där vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män så måste det omfatta alla medborgare. Det betyder i klartext att i Sverige tolererar vi inte ”religiösa poliser” som talar om för människor hur de ska klä sig, vem de får älska eller vad de ska tro på.

*Fler ska visa handlingskraft och mod*
Invandring eller inte, finansieringen av våra välfärdssystem måste ses över. Här krävs mod över parti- och blockgränser att inse detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Med ett av världens högsta skattetryck finns inget utrymme att finansiera de ökande välfärdskostnaderna den vägen.
Frågor som måste lösas är hur maxtaxesystemet ska utvecklas. Eller avskaffas?

Ska det krävas någon form av ”kvalificering” för att fullt ut få ta del av de bidrag som vårt samhälle tillhandahåller?
Vården och omsorgen utvecklas hela tiden med nya rön och metoder. Det är såklart jättebra, men ofta betyder det ökande kostnader för att producera tjänsterna. Hur stor ska självfinansieringsgraden vara i framtiden?
Kanske ska t o m den ”förbjudna” frågan behovsprövat barnbidrag upp på bordet?

För att det ska bli något gjort är jag övertygad om att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans måste ta ledartröjan, ta upp diskussionen och visa politiskt mod och handlingskraft.

*Den pedagogiska finessen utvecklas*
Många av de åtgärder som jag föreslår kommer naturligtvis att orsaka protester hos många medborgare, hur rättvis man än försöker att vara.
I ett sådant läge krävs en utvecklad pedagogisk finess för att kunna förklara varför dessa åtgärder är nödvändiga för framtiden. Ska åtgärderna hålla över tid krävs att en majoritet av befolkningen accepterar förändringen även om man inte jublar.

*Respekten för arbete ökar*
Ska vår välfärd hålla långsiktigt så att vi har ekonomi att stötta behövande i vårt samhälle krävs att fler arbetar. Då finns det inte bra eller dåliga jobb. Bara jobb.
Då måste alla åtgärder som skapar riktiga jobb bejakas även om det svider i fackföreningsrörelsens protektionistiska själ.

De flesta av de åtgärder jag listar måste naturligtvis preciseras och finslipas innan beslut. Jag påstår inte heller att min lista på något sätt är komplett, utan mer ett sätt att lyfta fram exempel på ”stenar” som måste vändas.
I ärlighetens namn tror jag inte heller att så många av mina önskningar kommer slå in under året som kommer, men ingen blir gladare än jag för positiva överraskningar!

Det viktigaste är dock att vi måste börja våga diskutera frågorna på ett seriöst sätt. Om den diskussionen kan starta under 2017 så är i alla fall Sverige på rätt väg.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , .