Föräldralösa?

Det både skrivs och debatteras mycket om det som har hänt i Husby, och andra förorter, de senaste nätterna. Man träter om vems fel det är och vad som ska göras. Vem sa vad till vem och varför? SD yrar i vanlig ordning om att allt löser sig bara vi stoppar invandringen…

En dimension som jag inte noterat i debatten är föräldrarnas roll.

De flesta våldsverkarna och mordbrännarna är ungdomar. Förmodligen är de flesta under 18 år, d v s omyndiga. Med andra ord är föräldrarna fortfarande ansvariga för dem.

Enligt vissa reportage är vissa så unga som 12-13 år. Vad gör de ute på nätterna överhuvudtaget?

Om jag hade en 12-åring skulle jag se till att han var hemma i sängen långt före midnatt!

Det finns säkert en del föräldrar som har problem med sig själv, men jag är övertygad om att de allra flesta både bryr sig om och älskar sina barn. Varför agerar de då inte?

Jag kan inte tro att det finns 2-300 föräldralösa killar i Husby.

I närtid måste nu området återgå till någon slags vardag, om det är nödvändigt med bestämda tag från polisen och sociala myndigheter. Att leva i utanförskap är på inget sätt någon ursäkt för våld och vandalisering.

Sedan tycker jag att en viktig insats är att ta tag i ungdomarnas föräldrar, inte minst papporna. Om de har sagt upp sitt föräldraskap av någon anledning är det hög tid att samhället ger dem det stöd de behöver för att återta sitt ansvar.

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, ungdomar, kriminalitet, brott, Husby, utanförskap, SD, polisen.

Bloggkollegor i samma ämne: Mats Gerdau, Antonsson.

Om politik i ESC

Eurovision Song Contest är över för den här gången. Jag kollade finalen lite halvslumrande i brist på annat.  Danmarks vinnande låt var helt ok, men kommer troligen inte leda till något internationellt genombrott för den här sångerskan heller. Var tog Loreen vägen förresten efter sin vinst?

Jag kan inte, så här dagen efter, låta bli att reflektera över den politik som, trots totalt motsatt ambition från arrangören, ändå smyger sig in i tävlingen.

Den finska artisten kysser en annan tjej och genast vaknar homofoberna i vissa stater till. Tragiskt att någon 2013, ens ska behöva reagera på en sådan sak.

Det är helt uppenbart att tävlingen är viktigare för de gamla sovjetstaterna än för många andra. Kanske är det en möjlighet att visa hur västvänliga de är, genom att sjunga på engelska och ha en scenshow med mycket glitter?

Jag vågar inte tänka på vad den vitryska tjejen i kortkort fått gå igenom för att få representera sitt land. Det sägs ju att diktatorn Lukasjenko brukar ändra laguttagningen till ishockeylandslaget, så varför inte även här..?

De gamla öststaterna röstar på varandra. De nordiska länderna röstar på varandra. Eric Saade vimsade runt bland artisterna och verkade mest vilja rösta på sig själv.

Fredrik Reinfeldt deltog tydligen i någon sketch som var rolig, förstår jag av eftersnacket på nätet. Jag måste ha somnat en stund eftersom jag missade den, men är inte förvånad.  Han är faktiskt en folklig och rolig kille bakom den allvarliga fasaden, även om han inte dansar med uppstoppade kor som vissa andra gjorde på sin tid…

Apropå politik, så måste både Estlands och Lettlands jurygrupper missat den kopplingen totalt. Hur kunde de annars ge högst poängen till Putins Ryssland. Mina morföräldrar har inte slutat snurra i sina gravar ännu…

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, DN, DN.

Andra bloggar om kultur, musik, ESC, melodifestivalen, Fredrik Reinfeldt, politik, Lettland.

Boktips: Vi kom över havet

Boken handlar om de japanska kvinnor som emigrerade till USA under 1920-talet. De gav sig iväg med sockrade äktenskapslöften från japanska män och hopp om en ljus framtid. I de flesta fallen blev de mer eller mindre förda bakom ljuset. Den verklighet de kom till bestod ofta av hårt arbete på grönsaksfält och ett liv där de fick slita ont och i många fall fick utstå förnedrande behandling.

När japanerna anfaller Pearl Harbor 1941, genomgår kvinnornas liv ytterligare en försämring. I många amerikaners ögon blir alla med japansk bakgrund en potentiell fiende, och de behandlas också som sådana.

Författaren, Julie Otsuka, har skrivit boken i vi-form, för mig ganska ovant, men det känns både engagerande och lite nytt.

Jag kan varmt rekommendera den här lilla boken. Den är både tänkvärd, gripande och fängslande. Dessutom kan man enkelt göra den aktuella associationen till den form av ”hustruhandel” som en del svenska män ägnar sig åt, exempelvis från Thailand.

Köp den eller låna den på ett bibliotek när dig!

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, Japan .