tisdag 18 april 2017

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.
Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.
När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.
Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 
Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.
Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.
Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

fredag 17 mars 2017

Årets galavinnare 2017

För sjunde året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. En tradition som blir allt populärare bland kommunens föreningsmänniskor.

 Det unika med vår gala är att vi blandar kultur och idrott i en härlig mix. Även om dessa föreningar inte verkar tillsammans särskilt ofta så kanske det här är tillfället när man kan träffas och utbyta idéer. Vem vet, kanske det kan utmynna i nya spännande projekt i framtiden?

Det man möjligen skulle kunna önska är att ännu fler föreningar tog tillfället i akt att delta, även de år när de inte själva har någon nominerad.

I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

I vanlig ordning vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Årets vinnare blev:

Årets eldsjäl
Roland Norell
Söders SOL

Årets idrottsprestation
Daniel Brännstam, SM-guld Taekwondo och VM-guld Kickboxning

Årets kulturpersonlighet
Nino Ramsby, artist och konstnär

Årets ledare
Lars Lappalainen
Tyresö Friidrottsklubb

Årets unga ledare
Denise Lindberg
Tyresögymnastiken

Årets idrottsförening
Tyresö Simsällskap

Årets kulturförening
Trollbäckens Scoutkår

 Även i år valde juryn att dela ut två extra priser under rubriken Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.

Dessa utmärkelser gick i år till:
Midsommarfirandet i slottsparken och Söder SOL:s fantastiska arbete med att upprätthålla en fin tradition.
Ann Sandin-Lindgren för sitt arbete med att digitalisera och modernisera Tyresöradion.

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lisa Johannesson, klarinettist
Anna Jalkéus, jazzsångare och harpist
Helena Dahlgren, författare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om, , , , .

måndag 13 mars 2017

Polisen ska inte skjutsa fyllon

Jag har några gånger tittat på realityserien ”Tunnelbanan” som visas på kanal 5. I serien får man följa de många ordningsvakter som ser till att Stockholms kollektivtrafik blir en trygg och säker plats för alla resenärer.
Man får se hur operatörerna på trygghetscentralen får in samtal om olika ordningsstörningar i tunnelbanan och hur sedan ordningsvakterna ingriper i olika situationer.

Jag har långt ifrån sett alla avsnitt, men en sak kan jag konstatera. Uppåt nittio procent av de ingripanden som ordningsvakterna gör handlar om människor som är påverkade av alkohol eller narkotika. I en del av fallen hanterar vakterna de störande människorna genom att avvisa dem från tunnelbanan, men i många fall tvingas de till ett omhändertagande. 
Ofta görs dessa omhändertaganden för att personen i fråga är allt för påverkad och därmed utgör en fara både för sig själv och för andra resenärer.

Efter att ordningsvakterna rett upp situationen och omhändertagit personen larmar trygghetscentralen polisen som får hämta upp den omhändertagna för vidare transport, oftast till polisstationen för tillnyktring eller avtändning.
Jag har naturligtvis ingen statistik på hur ofta det handlar om att någon alltför påverkad måste hämtas av polisen, men känslan är att det går åt många timmar per dag till den arbetsuppgiften.


Varför ska polisens knappa resurser användas till att skjutsa fyllon till polisstationen? Ett obegripligt slöseri med utbildade poliser som skulle kunna lägga sin tid på att lösa och förebygga grövre brott.

En effektivare hantering borde vara att ordningsvakterna skjutsar de omhändertagna till polisstationen där en polis får göra den slutgiltiga bedömningen hur personen ifråga ska hanteras vidare. På så sätt äventyras inte rättssäkerheten för den som omhändertas. I de, förmodligen fåtal, fall där polisen inte delar ordningsvakternas bedömning får den omhändertagne helt enkelt släppas i anslutning till polisstationen. 
På det sättet frigörs viktiga resurser till riktigt polisarbete. Och det ska gudarna veta att de resurserna behövs.

Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.

Mitt förslag står inte heller i motsats till det behov av tunnelbanepoliser som finns i Stockholms kollektivtrafik. De ska ju verka i trafikmiljön, inte heller de lägga sin tid på att skjutsa fyllon.

Den merkostnad för de ordningsvakter som ombesörjer dessa transporter borde dessutom uppvägas med råge av de timmar som frigörs för riktigt polisarbete. Alla är vi väl överens om att polisen behöver mer resurser?