måndag 6 augusti 2018

Gudrun – The Movie – En valmegafon för Fi

På fredag, 10 augusti, har en dokumentärfilm om Gudrun Schyman premiär.
På filmens hemsida presenteras den så här:
”Gudrun Schyman har varit ett namn på hela Sveriges läppar sedan 1993, då hon valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Hon har ofta befunnit sig i stormens öga och är idag en ikon för svensk feminism som inte lämnar någon oberörd. Filmaren Hampus Linder har följt Gudrun Schyman från 2014 till 2018, i vardagen, på home parties från norr till söder, till flyktingläger på Lesbos och i EU-parlamentet, genom riksdagsval och privata samtal med dottern.”

Gudrun Schyman är onekligen en intressant person som, även om jag inte delar hennes politiska åsikter, kanske är intressant att följa. Men frågan är om filmen är kommersiellt gångbar?

Jag har försökt ta reda på hur finansieringen av filmen ser ut. Det jag lyckats ta reda på genom lite ”grävande journalistik” är att statliga Svenska Filminstitutet bidragit med ungefär 1,5 miljoner. Om det täcker alla kostnader, vet jag dock inte.

För det första har filmen beviljats produktionsstöd om 1 185 000 kr. Enligt Filminstitutet har stödet följande syfte: ”Produktionsstöd kan utgå till värdefulla svenska filmer under förutsättning att det föreligger ekonomiska, tekniska och personella resurser för produktionens genomförande.”

Utöver detta har man fått 250 000 kr i lanseringsstöd. Det beslutet fattat av Filminstitutets VD, Anna Serner. ”Syftet med stödet är att öka synligheten och därmed publiken för svenska filmer. Stöd kan sökas av distributörer som är verksamma på den svenska filmmarknaden.”

Socialdemokraterna får varje år massor av miljoner från LO för att driva deras frågor. Gudrun Schyman, en politisk överlevare, får staten att finansiera sin valpropaganda.

För det finns väl ingen som tror att det är en tillfällighet att filmen har premiär just nu? En månad före valet…

På Filminstitutets hemsida kan man läsa att: ”Stiftelsen Svenska Filminstitutets mål är att stödja produktion, distribution och visning av värdefull film, att bevara och tillgängliggöra det svenska filmarvet samt att representera den svenska filmen internationellt.” Styrelsen utses av regeringen.

Det är sorgligt att statliga Filminstitutet, medvetet eller inte, låter sig bli en valmegafon för ett parti med företrädare som tycker att man ska deportera judar från Israel till USA.

Om man nödvändigtvis ville finansiera filmen, så borde ett absolut villkor varit att premiären skulle vara efter valet.
En uppmaning till Per Schlingmann, som sitter i styrelsen, är att gå till botten med detta.

Så här får det inte gå till! Det är inget orimligt krav att en statlig stiftelse ska hålla sig neutral i en valrörelse.

Är man minsta tveksam borde huvudregeln, naturligtvis, vara att avstå.

 Fotnot: Fakta kan hittas här. Sök på ”Gudrun”.

onsdag 25 juli 2018

Dagbok från Almedalen – tisdag och onsdag

Tisdag 3 juli 
Jag besökte även idag Almegas lunchseminarium ”Poké och politik”. Dagens gäst var Vidar Andersson, chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet i min barndoms stad, Norrköping.
Han, precis som Maud Olofsson igår, var mycket frispråkig och bjöd på flera roliga citat. Vad sägs om: ”Alla småpartier har konstiga idéer. Annars vore de inte småpartier.

Han avslöjade också att han tycker debatten om de s k vinsterna i välfärden är ”jävla trams". Jag håller fullkomligt med honom. Intressant var också att han, liksom Maud Olofsson, trodde på Ulf Kristersson som statsminister efter valet i en ren moderatregering. Personligen tror jag att den lösningen skulle bli väldigt knepig att hantera från en väljarbas under 30 %.

 Dagen i övrigt ägnades jag åt seminarier om utveckling av äldreomsorgen. Det första handlade om digitalisering av äldreomsorgen. Slutsatsen därifrån, som jag delar, är att kommunerna måste samarbeta bättre för att skapa standards och för att finansieringen ska bli rimlig.

Ett annat sätt att effektivisera äldreomsorgen är via fastighetsutveckling. Varför inte kombinera äldreomsorg och annan verksamhet? Till exempel förskola. Där kan man samutnyttja vissa ytor såsom kök och personalutrymmen. Exempel på detta finns redan.

Sedan var det dags för Sveriges åttondelsfinal mot Schweiz. Och det gick ju bra…

Onsdag 4 juli 
Dagens två första aktiviteter ägnade jag åt sjukvården. Capio arrangerade ett seminarium där man ställde frågan om man kan ha en köfri sjukvård?
Svaret är att det borde man absolut kunna ha. Till det krävs ett bättre samarbete mellan olika funktioner. Att det flyter på mellan akutmottagning, lab och röntgen.

För att få till det handlar det bl a om att skapa en förbättringskultur hos alla medarbetare. På St Görans sjukhus fungerar det bra. Varför inte lika bra på de sjukhus som drivs av landstinget, kan man ju undra? Ingen lätt fråga att svara på, men jag tror det är svårare att skapa just den förbättringskultur som krävs i offentlig sektor.
Där finns tyvärr inte riktigt samma möjligheter att arbeta med personliga incitament som i privata företag. Däremot tror jag att vi kan göra mycket mer för att till exempel uppmärksamma duktiga medarbetare som bidrar till verksamhetsutveckling. Det är för lite glamour inom vård och omsorg.
Den reformerade kömiljard som alliansen vill införa skulle kunna vara en hjälp på den vägen.

Mitt andra seminarium handlade om digital vård och arrangerades av Äldreforum och nättjänsten Min Doktor. De har så här långt haft 300 000 patienter. Enligt föreläsaren så utnyttjas tiden mer effektivt på det här sättet. Patienten svarar på frågor och kan styra när (och om) det blir ett videomöte med läkaren.

Jag är övertygad om att digitala vårdmöten kommer, och måste bli, en del av framtidens sjukvård. Frågor man kan ställa sig är exempelvis hur stor del ersätter verkligen fysiska möten och om tillgängligheten uppmuntrar till "onödiga" läkarkontakter?
Personligen anser jag att digitala vårdkontakter passar utmärkt till de flesta uppföljande möten patient vs läkare. Svårigheten är att veta vilka förstabesök som kan ersättas. Enligt Min Doktor skickas ca 20 % av deras kontakter vidare till fysiska besök.

Under dagen hann jag även med en bokrelease. Ann Heberlein släppte sin bok, "Våldtäkt och kultur: en undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott". Ann har forskat i, undervisat i och skrivit om ämnet sedan 2002.

Ämnet är uppenbarligen känsligt för många i media, men jag tror att om man inte vågar tala om problem på ett faktaorienterat sätt, kan man heller inte lösa dem. Hon har bl a undersökt afghanska och svenska värderingar och kommit fram till, föga förvånande, att de skiljer sig extremt åt.

Hon påtalar också att värderingar inte är genetiska. D v s detta har inget med rasism att göra. I vissa kulturer kan man inte våldta en "dålig" kvinna. En kvinna som inte tillhör någon man är "fritt villebråd". Sexualitet är heller inget man talar om i länder som Somalia eller Afghanistan.

Finns det då någon lösning? Ja, enligt Ann kan riktad värderingsutbildning vara en väg, vilket man har lyckats med i Norge, Danmark och Finland.
Själv anser jag att en kombination av just riktad värderingsutbildning och att tillämpa utvisning konsekvent vid våldtäkter begångna av utländska medborgare, är den väg vi ska välja.

Sammanfattningsvis så hade jag några intensiva, intressanta och lärorika dagar i Visby. Många intressanta ämnen. Många intressanta människor.

Synd bara att media lägger så mycket tid på den handfull nazister som dök upp. De är inte på något sätt värda all den uppmärksamhet de får och tar värdefull plats i media som borde kunna användas till riktig politik från riktiga partier.
Att de dessutom fick tillstånd att demonstrera på samma torg där RFSL har sina lokaler är såklart helt åt skogen. Det borde väl finnas någon liten plats nära polisstationen (!) som varit mer lämplig. Detta måste ändras till kommande år.

Dessutom måste det vara möjligt att förbjuda våldsbejakande organisationer, även om man inte kan, eller ska, förbjuda deras åsikter så länge dessa inte bryter mot annan lag. Fortsättning lär följa i Riksdagen på det ämnet.

PS Första delen i min lilla reseberättelse hittar du här.

söndag 22 juli 2018

Öppet brev till Lars Winnerbäck


Hej Lars.

Jag är en fd östgöte, precis som du, och måste som politiskt aktiv i Moderaterna ställa en fråga till dig.

Din musik, och inte minst dina texter, har tilltalat mig i många år. Även om du själv säkert inte gillar det, så är du för mig en mycket värdig arvtagare till Ulf Lundell. En rockare, med talande texter, som även kan skriva lugna låtar utan att det blir patetiskt.

När jag för några månader sedan såg att du i sommar skulle uppträda i Dalhalla så blev jag jätteglad. Tänk en möjlighet att både få kolla in den fantastiska arenan i stenbrottet som så många talar om, samtidigt som just du, en av mina absoluta favoriter, ger en konsert.

Jag övertalade snabbt mina närmaste, och några kompisar som har sommarställe i närheten, att detta är årets happening! Ska jag försöka fixa biljetter?

Biljetterna, 940 kr per styck, bokades och betalades. Aktuella datum blockades i almanackan. Härligt, ännu en aktivitet som kommer förhöja minnet av sommaren 2018.

Men så kom då Almedalen. Som aktiv lokal- och landstingspolitiker åkte jag dit för att se, lära, inspireras och nätverka. Varje dags höjdpunkt är ju partiledartalet. Ett tal som föregås av någon sorts uppvärmare eller förband. Mitt parti, Moderaterna, hade ungdomsförbundets ordförande som talade lite kort före partiledaren.

De andra partierna hade lite olika, okända, aktörer på scenen innan huvudtalaren.

Men när det blev dags för Socialdemokraternas dag höll jag på att trilla av stolen. Som uppvärmare till statsminister Löfven skulle Lars Winnerbäck spela.

Och nu kommer min fråga till dig, Lars. Varför gjorde du det?

Jag antar att du inte behöver pengarna. Jag antar också att det inte kan ge så mycket musikaliskt att bara spela några låtar. Så varför?

Om du är socialdemokrat så säg det. Om du tycker att socialdemokraterna har lyckats väl i regeringsställning, så säg det. 
Berätta också för mig vad du tycker de gjort bra de sista åren med migrationskaos, 60 miljarder i höjda skatter och långa vårdköer. Jag kan ha förståelse för om du ändå sympatiserar med partiet. 

Men att du, som en av Sveriges mest populära och uppskattade artister är smygsosse, utan att våga stå för det har jag väldigt svårt att svälja.

Att kritisera samhälle och makthavare är vanligt hos många kulturutövare och ligger så att säga i rollen. Att ta aktiv ställning i olika samhällsfrågor är heller ingenting konstigt.
Men att ställa sig på scenen tillsammans med en partiledare är för mig, och för de flesta, ett tydligt ställningstagande. Ett ställningstagande för det partiet och samtidigt ett mot de partier som tycker annorlunda.

Jag ska ändå gå på din konsert på Dalhalla, biljetterna är ju såpass dyra och jag kommer ha trevligt sällskap. Men risken är överhängande både att det är sista gången vi ses och att det inte blir några fler av dina skivor i min hylla, om du inte kan ge ett rakt och ärligt svar på min fråga.

Med vänlig hälsning

//Dick Bengtson
Ett (fd?) fan till dig och din musik