torsdag 2 november 2017

Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.
Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.
Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.
Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.
Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.
Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.
Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.
Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.

onsdag 11 oktober 2017

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 2

Monterey – Santa Monica – San Diego

Eftersom en del av vägen, och en bro, längs Big Sur hade rasat fick det bli motorväg runt rasområdet för att återigen ansluta till Highway 1 i närheten av resans nästa mål, Hearst Castle.

Hearst Castle är ett palats som uppfördes av tidningskungen William Randolph Hearst under en period mellan 1919 och 1947. Det är högt beläget med en makalös utsikt över Stilla Havet. Ett magnifikt byggnadsverk med en fascinerande historia. Hearst deltog själv mycket aktivt i arbetet och utformningen är inspirerad från hans resor i Europa.
Numera ägs palatset av en stiftelse som ordnar välorganiserade visningar som besöks av hundratusentals turister varje år. Ett besök rekommenderas. Boka gärna biljetterna i förväg via hemsidan.

Hearst Castle
Efter en natt i Morro Bay, fortsatte färden söderut. Mot värmen. På den här delen går inte H1 längs med kusten, utan en bit in i landet. Så småningom ansluter den till Oceanen och strax därefter tog vi lunchpaus i Santa Barbara. Det vi hann se var positivt. Fina stränder och den sedvanliga piren med restauranger.
I bilens förlovade land kör man ända ut på pirarna i de flesta fall. Jag tror man skulle kunna göra dem än mer attraktiva om biltrafiken förbjöds och man istället fick gå, men det är min åsikt.

Dagens mål var ett annat ”Santa”, nämligen Santa Monica där vi checkade in på Hotel California (!). Ett jätteläckert hotell med inredning på två teman, surfing och musik.
Hotellet ligger tre minuter från den världsberömda stranden Venice Beach med en jättelång strandpromenad där man kan få se det mesta. Boka gärna rum 37 som har en jättemysig balkong. Så mysig att vi körde takeawaymat där flera kvällar.

Hotel California
Med Santa Monica som utgångspunkt besökte vi bland annat Hollywood Walk Of Fame och Universal Studios. Walk Of Fame är en häftig företeelse även om jag inte tyckte att området där man kan se alla stjärnor i trottoaren kändes särskilt inbjudande.

Universal Studios, däremot, var en häftig upplevelse. Man har byggt upp området kring diverse teman, såsom Harry Potter, Transformers och min absoluta favorit, Springfield. För de som, mot förmodan inte vet vad Springfield är så är det den staden där den tecknade vuxenserien Simsons utspelas.
Jag har numera fått skaka hand med en av mina ”idoler”, Homer Simpson! På Universal Studios kan man, utan extra kostnad, ta del av många hisnande åkturer i virtuell miljö. Även om entrébiljetten är dyr så kan det vara värt att fundera på att köpa till ”Front of line” som ger förtur till alla åkattraktionerna. Till Harry Potter stod vi exempelvis i i åttio (80) minuter!

Efter några dagar i Santa Monica var det dags att ta hyrbilen till resans slutmål, San Diego. Vi hade bokat ett hotell i Ocean Beach.
En lång fin strand, rikligt befolkad av surfare, en fin pir och en väldigt avslappnad miljö präglar Ocean Beach. Ocean Beach har historiskt sett varit ett tillhåll för surfare och hippies. Ett bevis på det är att gråhåriga herrar med hästsvans och surfbrädan under armen åkandes skateboard inte är en ovanlig syn.
Bebyggelsen är småskalig och ganska sliten på många håll, men samtidigt har den sin charm.

Sea World & Ocean Beach
Den sista veckan på resan tillbringades mest på stranden, men en dag besökte vi SeaWorld. En nöjespark med fokus på upplevelser kopplat till havet.
SeaWorld är kanske mest känt i Sverige för att man där har späckhuggare i fångenskap. Späckhuggare som också visar upp sig i en show flera gånger per dag. Utöver detta finns bl a delfinshow och roliga uttrar.
Parken var, naturligtvis väldigt välordnad men vill man se en mycket bättre delfinshow så rekommenderar jag Kolmårdens Djurpark istället. Deras show är mycket mer spektakulär att se än denna. Av de speciella utflyktsmål och attraktioner vi besökte rankar jag faktiskt SeaWorld sist.

 Resan varade totalt i nästan tre veckor och det är nog det man behöver för att inte stressa. Vi valde till slut ändå bort Grand Canyon och Las Vegas för att inte stressa på semestern.

Till sist några avslutande reflektioner:

**Amerikaner i allmänhet är trevliga, lätta att få kontakt med och väldigt stolta över sitt land.

**Trafiken flyter på hyfsat. Även på Los Angeles sexfiliga motorvägar.

**Vägskyltningen är inte alltid lätt att förstå även om man vänjer sig. Man skyltar exempelvis inte med vägens slutdestination utan med nästa större ort.

**Det är kyligt längs kusten i norra Kalifornien under sommaren. Varm tröja sitter inte fel.

**Det mesta, boende, mat, dryck, attraktioner, var dyrare än jag trodde. Räkna med minst 1500 kronor/natt för ett ok hotell. En ordinär varmrätt på en ordinär restaurang kostar 120-200 kronor. Det enda som är riktigt billigt är bensinen. Aktuell dollarkurs spelar förstås in.

**I USA förväntar man sig inte att kommunen eller motsvarande ska fixa allting. Där ordnar man en insamling eller ett event för att få in pengar till det man vill göra. Jag kan sakna den inställningen i Sverige, även om det såklart är enklare att donera med ett lågt skattetryck.

Om du funderat på att göra denna resa så är min uppmaning: Vänta inte! Gör det nu! Du kommer inte att ångra dig.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Andra bloggar om , , , , , , , , , .

onsdag 23 augusti 2017

Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .