onsdag 4 januari 2017

Politisk önskelista 2017

2016 är över. Ett år av omvärdering för många kring synen på vårt samhälle.
Året har präglats av flera dramatiska händelser i vår omvärld. Terroristattacker i Europa, Brexit och valet av den osannolike kandidaten till ny president i USA.
Alla dessa händelser manar till eftertanke om hur vi vill att vårt land ska vara, både 2017 och i framtiden.

Några av mina nationella önskningar inför 2017 är därför att:

*Fler ska komma till insikt*
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land och kunna hjälpa människor i nöd både genom bistånd på plats i deras hemländer, men också genom att ta emot flyktingar.

Men en förutsättning för att det ska vara hållbart är ordning och reda i mottagandet. Det kan inte vara mottagarlandets sak att bevisa vem det är som knackar på och vill komma in. Kan man inte styrka sin identitet med godtagbara handlingar så borde det t ex vara självklart att man frivilligt lämnar både fingeravtryck och DNA. Har man ”rent mjöl i påsen” bör inte detta vara något problem.
Regeringen har på sistone indikerat att man kan tänka sig skärpning i denna fråga. Det är bra. Bättre sent än aldrig.

Det borde också vara självklart att om man får nej på sin ansökan om att få stanna, så lämnar man landet skyndsamt och ska absolut inte ha rätt till något annat än akut sjukvård.
Enligt Statskontoret gjorde s k papperslösa 30 000 besök i vården under 2015 till en kostnad av 150 miljoner. Inte så mycket pengar i sammanhanget kanske, men hela systemet skickar väldigt konstiga signaler.

Fler måste också komma till insikt om att ifall Sverige ska fortsätta vara ett sekulariserat samhälle där vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män så måste det omfatta alla medborgare. Det betyder i klartext att i Sverige tolererar vi inte ”religiösa poliser” som talar om för människor hur de ska klä sig, vem de får älska eller vad de ska tro på.

*Fler ska visa handlingskraft och mod*
Invandring eller inte, finansieringen av våra välfärdssystem måste ses över. Här krävs mod över parti- och blockgränser att inse detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Med ett av världens högsta skattetryck finns inget utrymme att finansiera de ökande välfärdskostnaderna den vägen.
Frågor som måste lösas är hur maxtaxesystemet ska utvecklas. Eller avskaffas?

Ska det krävas någon form av ”kvalificering” för att fullt ut få ta del av de bidrag som vårt samhälle tillhandahåller?
Vården och omsorgen utvecklas hela tiden med nya rön och metoder. Det är såklart jättebra, men ofta betyder det ökande kostnader för att producera tjänsterna. Hur stor ska självfinansieringsgraden vara i framtiden?
Kanske ska t o m den ”förbjudna” frågan behovsprövat barnbidrag upp på bordet?

För att det ska bli något gjort är jag övertygad om att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans måste ta ledartröjan, ta upp diskussionen och visa politiskt mod och handlingskraft.

*Den pedagogiska finessen utvecklas*
Många av de åtgärder som jag föreslår kommer naturligtvis att orsaka protester hos många medborgare, hur rättvis man än försöker att vara.
I ett sådant läge krävs en utvecklad pedagogisk finess för att kunna förklara varför dessa åtgärder är nödvändiga för framtiden. Ska åtgärderna hålla över tid krävs att en majoritet av befolkningen accepterar förändringen även om man inte jublar.

*Respekten för arbete ökar*
Ska vår välfärd hålla långsiktigt så att vi har ekonomi att stötta behövande i vårt samhälle krävs att fler arbetar. Då finns det inte bra eller dåliga jobb. Bara jobb.
Då måste alla åtgärder som skapar riktiga jobb bejakas även om det svider i fackföreningsrörelsens protektionistiska själ.

De flesta av de åtgärder jag listar måste naturligtvis preciseras och finslipas innan beslut. Jag påstår inte heller att min lista på något sätt är komplett, utan mer ett sätt att lyfta fram exempel på ”stenar” som måste vändas.
I ärlighetens namn tror jag inte heller att så många av mina önskningar kommer slå in under året som kommer, men ingen blir gladare än jag för positiva överraskningar!

Det viktigaste är dock att vi måste börja våga diskutera frågorna på ett seriöst sätt. Om den diskussionen kan starta under 2017 så är i alla fall Sverige på rätt väg.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , .

söndag 18 december 2016

Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , .

fredag 9 december 2016

Reinfeldt och eftermälet

Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.


Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett och hört under den här tiden.

Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig asylpolitik.
Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det kända ”öppna-era-hjärtan-talet”. 
Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.

Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.

Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den, hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.

Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!

Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.
Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet 2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept, utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…

Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt inflytande i rikspolitiken.

För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!

En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda och sekulära
Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag kräver mer av den som ska rekryteras.

Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.

Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.
Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.

*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”