fredag 16 januari 2015

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.


"Sätt slöja på Charlie Hebdo"
Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.


Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om, , , , , , , , , , , , , , , , , .

4 kommentarer:

Högerspöket sa...

Jag kan förstå att man beskriver människor på det här sättet då media i allmänhet anger en tillhörighet när man vill ge en bakgrundsbild utan att själv behöva göra jobbet, lättja och ointresse alltså.
Samt lämna fältet öppet för att låta fördomar blomstra kanske.
Om jag skulle presentera mig som kristen skulle kanske folk undra vilken domedagssekt jag tillhör eftersom normen inte behöver nämnas.

Dick Bengtson sa...

#Högerspöket# Håller med dig, men man kan ju fundera på varför just judar och muslimer oftare än andra får sin religiösa tillhörighet "påklistrad"?

Sedan är jag inte säker på att dessa grupper själva presenterar sig som jude eller muslim.

Anonym sa...

En j-a bra tanke Dick. Ärligt talat så har jag aldrig funderat i de banorna.

Är det för att muslimer skall betraktas som sådana för att "alla" andra uppfattningar är norm?

Har du någon gång läst att en jude har ockuperat ett hus och tagit gisslan?

Så när det gäller judar är det väl oftast när de blir utsatta för något dåd och då tror jag att agendaskribenterna vill utpeka vissa element som våldsverkare.

Jag vet inte men de första tankarna i knoppen blev inte mer än detta.

Tjingeling
Tugga

Dick Bengtson sa...

#Tugga# Känns som det är lite dubbelt. Å ena sidan håller jag med om att det sällan eller aldrig skrivs om "judar" eller "militanta judar" som utför några terrordåd.
Å andra sidan skriver åtminstone svenska journalister ofta indignerat om vad israelisk militär eller bosättare gör vs palestinier.

Sedan är det ju faktiskt så att det, såvitt jag vet, inte finns några "judiska terrorgrupper" såsom IS eller Al-Qaida.

Min känsla är att den svenska journalistkåren, med sin generella vridning till vänster, har sina sympatier för palestinierna i just konflikten med Israel.