När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.
"Sätt slöja på Charlie Hebdo" |
Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?
När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.
Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.
Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?
Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?
Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.
Relaterat: Resumé.