Gudrun – The Movie – En valmegafon för Fi

På fredag, 10 augusti, har en dokumentärfilm om Gudrun Schyman premiär.
På filmens hemsida presenteras den så här:
”Gudrun Schyman har varit ett namn på hela Sveriges läppar sedan 1993, då hon valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Hon har ofta befunnit sig i stormens öga och är idag en ikon för svensk feminism som inte lämnar någon oberörd. Filmaren Hampus Linder har följt Gudrun Schyman från 2014 till 2018, i vardagen, på home parties från norr till söder, till flyktingläger på Lesbos och i EU-parlamentet, genom riksdagsval och privata samtal med dottern.”

Gudrun Schyman är onekligen en intressant person som, även om jag inte delar hennes politiska åsikter, kanske är intressant att följa. Men frågan är om filmen är kommersiellt gångbar?

Jag har försökt ta reda på hur finansieringen av filmen ser ut. Det jag lyckats ta reda på genom lite ”grävande journalistik” är att statliga Svenska Filminstitutet bidragit med ungefär 1,5 miljoner. Om det täcker alla kostnader, vet jag dock inte.

För det första har filmen beviljats produktionsstöd om 1 185 000 kr. Enligt Filminstitutet har stödet följande syfte: ”Produktionsstöd kan utgå till värdefulla svenska filmer under förutsättning att det föreligger ekonomiska, tekniska och personella resurser för produktionens genomförande.”

Utöver detta har man fått 250 000 kr i lanseringsstöd. Det beslutet fattat av Filminstitutets VD, Anna Serner. ”Syftet med stödet är att öka synligheten och därmed publiken för svenska filmer. Stöd kan sökas av distributörer som är verksamma på den svenska filmmarknaden.”

Socialdemokraterna får varje år massor av miljoner från LO för att driva deras frågor. Gudrun Schyman, en politisk överlevare, får staten att finansiera sin valpropaganda.

För det finns väl ingen som tror att det är en tillfällighet att filmen har premiär just nu? En månad före valet…

På Filminstitutets hemsida kan man läsa att: ”Stiftelsen Svenska Filminstitutets mål är att stödja produktion, distribution och visning av värdefull film, att bevara och tillgängliggöra det svenska filmarvet samt att representera den svenska filmen internationellt.” Styrelsen utses av regeringen.

Det är sorgligt att statliga Filminstitutet, medvetet eller inte, låter sig bli en valmegafon för ett parti med företrädare som tycker att man ska deportera judar från Israel till USA.

Om man nödvändigtvis ville finansiera filmen, så borde ett absolut villkor varit att premiären skulle vara efter valet.
En uppmaning till Per Schlingmann, som sitter i styrelsen, är att gå till botten med detta.

Så här får det inte gå till! Det är inget orimligt krav att en statlig stiftelse ska hålla sig neutral i en valrörelse.

Är man minsta tveksam borde huvudregeln, naturligtvis, vara att avstå.

 Fotnot: Fakta kan hittas här. Sök på ”Gudrun”.

Öppet brev till Lars Winnerbäck

Hej Lars.

Jag är en fd östgöte, precis som du, och måste som politiskt aktiv i Moderaterna ställa en fråga till dig.

Din musik, och inte minst dina texter, har tilltalat mig i många år. Även om du själv säkert inte gillar det, så är du för mig en mycket värdig arvtagare till Ulf Lundell. En rockare, med talande texter, som även kan skriva lugna låtar utan att det blir patetiskt.

När jag för några månader sedan såg att du i sommar skulle uppträda i Dalhalla så blev jag jätteglad. Tänk en möjlighet att både få kolla in den fantastiska arenan i stenbrottet som så många talar om, samtidigt som just du, en av mina absoluta favoriter, ger en konsert.

Jag övertalade snabbt mina närmaste, och några kompisar som har sommarställe i närheten, att detta är årets happening! Ska jag försöka fixa biljetter?

Biljetterna, 940 kr per styck, bokades och betalades. Aktuella datum blockades i almanackan. Härligt, ännu en aktivitet som kommer förhöja minnet av sommaren 2018.

Men så kom då Almedalen. Som aktiv lokal- och landstingspolitiker åkte jag dit för att se, lära, inspireras och nätverka. Varje dags höjdpunkt är ju partiledartalet. Ett tal som föregås av någon sorts uppvärmare eller förband. Mitt parti, Moderaterna, hade ungdomsförbundets ordförande som talade lite kort före partiledaren.

De andra partierna hade lite olika, okända, aktörer på scenen innan huvudtalaren.

Men när det blev dags för Socialdemokraternas dag höll jag på att trilla av stolen. Som uppvärmare till statsminister Löfven skulle Lars Winnerbäck spela.

Och nu kommer min fråga till dig, Lars. Varför gjorde du det?

Jag antar att du inte behöver pengarna. Jag antar också att det inte kan ge så mycket musikaliskt att bara spela några låtar. Så varför?

Om du är socialdemokrat så säg det. Om du tycker att socialdemokraterna har lyckats väl i regeringsställning, så säg det. 

Berätta också för mig vad du tycker de gjort bra de sista åren med migrationskaos, 60 miljarder i höjda skatter och långa vårdköer. Jag kan ha förståelse för om du ändå sympatiserar med partiet. 

Men att du, som en av Sveriges mest populära och uppskattade artister är smygsosse, utan att våga stå för det har jag väldigt svårt att svälja.

Att kritisera samhälle och makthavare är vanligt hos många kulturutövare och ligger så att säga i rollen. Att ta aktiv ställning i olika samhällsfrågor är heller ingenting konstigt.
Men att ställa sig på scenen tillsammans med en partiledare är för mig, och för de flesta, ett tydligt ställningstagande. Ett ställningstagande för det partiet och samtidigt ett mot de partier som tycker annorlunda.

Jag ska ändå gå på din konsert på Dalhalla, biljetterna är ju såpass dyra och jag kommer ha trevligt sällskap. Men risken är överhängande både att det är sista gången vi ses och att det inte blir några fler av dina skivor i min hylla, om du inte kan ge ett rakt och ärligt svar på min fråga.

Med vänlig hälsning

//Dick Bengtson

Ett (fd?) fan till dig och din musik

Åtta år går så fort

Vid årsskiftet byter jag politiskt uppdrag i Tyresö.
Jag blir ordförande för Socialnämnden. En komplex och utmanade verksamhet som, till skillnad mot kultur och fritid, innehåller en hel del lagstadgad verksamhet och myndighetsutövning. En spännande utmaning som jag ser fram emot.

Att sammanfatta drygt åtta års ordförandeskap i Kultur- och fritidsnämnden låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill här, som en liten avslutning på den perioden i livet, lyfta fram det jag är mest nöjd med, och kanske några saker jag inte riktigt nått fram med.

För att börja med det positiva så är jag väldigt glad att vi lyckats skapa fler evenemang som Tyresöborna kunnat ha glädje av. Några exempel på det är Kultur i höstmörkret, nationaldagsfirandet och, förstås, Kultur- och idrottsgalan.
Tyresö håller också ställningen som en av de kommuner som har flest anläggningar för idrott räknat per innevånare. Under de här åren har vi bl a byggt om Tyresöhallen till en tiptop evenemangshall för handboll och innebandy.
Utbyggnaden av konstgräsplaner har också exploderat under den här perioden till glädje för kommunens alla fotbollsspelare. Om- och tillbyggnaden av Fårdala Ridskola är också på gång, vilket kommer gynna en tjejdominerad sport. Det är bra. Friidrotten har, äntligen, också fått en jättefin anläggning vid Trollbäckens IP.

En trend i stigande är spontanidrottsplatser. Vi har bl a byggt en fin multianläggning vid Kumla skola och vid Nyboda. Vår fina Skatepark 135 har byggts i två etapper och till 2018 kommer en parkourpark invigas.
Lägg till det fyra utegym i flera kommundelar så vet man att det har hänt en hel del på anläggningsfronten.

Att kulturskolan har breddat sin verksamhet med bl a dans och bild är jag nöjd med. Våra bibliotek har börjat den tuffa omvandlingen från en plats där man ”bara” lånar böcker, till en mötesplats för alla medborgare.
Vi har också, tack vare ett bra samarbete över kommungränserna, utökat utbudet för barn och unga med funktionsnedsättning.
 Som sista positiva punkt noterar jag att nämnden under alla år visat ett ekonomiskt plusresultat. I min värld ett måste för att ha bra förhandlingsutrymme inför kommande budget.

Naturligtvis har ju inte allt gått som på räls. Konstigt vore väl annars. Jag tycker exempelvis att det är synd att vi inte lyckats lösa frågan om ett kulturhus. Att det finns olika åsikter om var och hur är ingen ursäkt, även om det inte underlättar processen.
Jag är också frustrerad över att utvecklingen av Albyområdet inte går så fort som jag tycker den borde. Visserligen har en del gjorts, men länsstyrelsen borde ha viktigare saker än att lägga sig i hur många träd vi vill röja bort i ett friluftsområde. Bevilja tillstånd för kameraövervakning, till exempel.

Ett annat utvecklingsområde är det interna samspelet mellan beställare och utförare i kommunen. Det borde gå att bli tydligare och inte ta så lång tid som det gör ibland, även om de åtta åren lärt mig att det i vissa fall är bra med en del eftertanke innan man drar igång projekten.

Om jag, slutligen, ska försöka mig på några framtidsspaningar så är jag övertygad om att samarbetet mellan kommunerna måste stärkas, för att ha råd att finansiera vissa typer av anläggningar, men även för att exempelvis kunna erbjuda ett bredare utbud i Kulturskolan.

Jag tror också att våra idrottsföreningar måste lära sig att samarbeta mer, för barnen och ungdomarnas skull. Det är inte rimligt att man måste börja med ”bollskola” eller liknande för femåringar för att ”kroka upp kidsen” till sin idrott så att ingen annan ska engagera dem. All forskning visar att bästa utvecklingen för en ung individ är att prova på så många idrotter som möjligt. Det räcker att välja vid 15–16-årsåldern. Där finns en hel del prestige att släppa på vissa håll.

För att vi, vilket jag är stolt över, ska kunna fortsätta att ha nolltaxa för barn och unga i kommunens anläggningar måste de vuxna betala mer än idag. Det är inte rimligt att med skattemedel finansiera så mycket som 50 % av anläggningshyran för vuxnas fritidsintressen. Det är dessutom synnerligen orättvist, eftersom vissa inte får någon subvention alls.

Till sista vill jag bara gratulera alla som har den goda smaken att bo i Tyresö. Den personal som arbetar inom kultur och fritid är synnerligen kompetenta, dedikerade och brinner för det de gör.

Det bådar gott för framtiden!

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, idrott, kultur, sport, ekonomi, samhälle, fritid, moderaterna, Kulturskolan.

Boktips: Ensam i Berlin

Den här boken handlar om herr och fru Quangel. De lever i andra världskrigets Berlin som ett vanligt arbetande par utan några större sympatier med nazistpartiet som mer och mer lägger sitt inflytande över vanliga tyskar som en vår filt.

 En dag drabbas de av en tragedi som gör att de, likt don Quijote och Sancho Panza, startar en lågmäld kamp mot det allenarådande partiet och alla dess sympatisörer. Boken skildrar deras motstånd men man får även möta en mängd vanliga tyskar. Sådana som sällan eller aldrig skildras i alla de tusentals böcker och filmer som gjort på temat andra världskriget.

Boken är skriven av Hans Fallada och utkom första gången 1946. Den nya utgåvan är omarbetad till ett modernare språk vilket gör att den, trots sin tjocklek, är lättläst.
När jag läste den blev jag väldigt gripen och hade svårt att lägga den ifrån mig, eftersom den väcker tankar om hur man själv skulle agera och reagera om man levde i en totalitär stat utan att sympatisera med regimen. Skulle jag ha ryggrad att protestera, eller?

Boken har även filmatiserat, men strunta i filmen. Boken är mycket bättre.

Köp den nu eller låna den på ditt bibliotek!

Här och här kan du läsa vad andra tyckt om boken.

Andra bloggar om kultur,bokrecension, böcker, boktips, litteratur, samhälle, Tyskland , Hans Fallada, Berlin.

Årets galavinnare 2017

För sjunde året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. En tradition som blir allt populärare bland kommunens föreningsmänniskor.

 Det unika med vår gala är att vi blandar kultur och idrott i en härlig mix. Även om dessa föreningar inte verkar tillsammans särskilt ofta så kanske det här är tillfället när man kan träffas och utbyta idéer. Vem vet, kanske det kan utmynna i nya spännande projekt i framtiden?

Det man möjligen skulle kunna önska är att ännu fler föreningar tog tillfället i akt att delta, även de år när de inte själva har någon nominerad.

I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

I vanlig ordning vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Årets vinnare blev:

Årets eldsjäl

Roland Norell

Söders SOL

Årets idrottsprestation

Daniel Brännstam, SM-guld Taekwondo och VM-guld Kickboxning

Årets kulturpersonlighet

Nino Ramsby, artist och konstnär

Årets ledare

Lars Lappalainen

Tyresö Friidrottsklubb

Årets unga ledare

Denise Lindberg

Tyresögymnastiken

Årets idrottsförening

Tyresö Simsällskap

Årets kulturförening

Trollbäckens Scoutkår

 Även i år valde juryn att dela ut två extra priser under rubriken Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.

Dessa utmärkelser gick i år till:

Midsommarfirandet i slottsparken och Söder SOL:s fantastiska arbete med att upprätthålla en fin tradition.

Ann Sandin-Lindgren för sitt arbete med att digitalisera och modernisera Tyresöradion.

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lisa Johannesson, klarinettist

Anna Jalkéus, jazzsångare och harpist

Helena Dahlgren, författare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, priser, glamour .

Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.

Bokrecension – Jack

1976 kom den ut för första gången. Boken som beskrivits som 1900-talets bästa svenska generationsroman. 
Jag läste den första gången när jag själv var i 20-årsåldern och den blev starten på ett livslångt förhållande mellan mig och Lundell, som författare, men framförallt som musiker.

För den som inte läst boken handlar den om Lundells alter ego, Jack Råstedt, som tillsammans med sina kompisar gör en slag roadtrip i Keruacs anda. De provar diverse droger, super till och letar efter meningen med livet.

När boken kom upplevdes den av många som både chockerande och provocerande. 40 år senare upplever jag den som ganska beskedlig, vilket tyvärr säger någonting om utvecklingen. Handlingen utspelas före HIV, internet och syntetiska droger, vilket förmodligen skulle vara obligatoriska inslag om boken skrivits 2016.

Boken kan också läsas som ett intressant tidsdokument i allmänhet, där man exempelvis får reda på att dagens rätt kostade 6 kronor på den tiden.

Som lite kuriosa för Lundellkonässören kan man i boken hitta fragment som senare blev låttexter. Till exempel "Natten hade varit mild och öm" och "67".

Boken håller ännu som roman och jag kan rekommendera den för den som inte läst den. Lundell är fantastiskt duktig med ord och har utvecklat den konsten med åren, vilket märks i nyutgåvans nya förord i jämförelse med själva originaltexten.

För min del lyssnar jag fortfarande på hans något äldre låtar, även om jag tycker att han på senare år förvandlats från samhällsskildrare och -kritiker, till att bli partipolitisk. Det är lätt att sitta på en gård på Österlen och tycka utan att vara beredd att ta eget ansvar.

Men det är en helt annan debatt. Så gå till ditt bibliotek, låna boken, gärna nyutgåvan, och läs den.

Förresten, apropå utnämningen av Bob Dylan till Nobels litteraturpristagare, Lundell är visserligen ingen världskänd artist, men han skriver i alla fall riktiga böcker…

Vad andra har tyckt, kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, litteratur, politik, samhälle, Sverige , Stockholm, Nobelpriset, Bob Dylan, Ulf Lundell, Jack.

Att vara deltidspolitiker

Jag får ganska ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?” ”Är du politiker på heltid?”

Mitt svar är då att jag är politiker på deltid, och företagare övrig tid. Att vara deltidspolitiker fungerar förmodligen inte för alla eftersom det kräver möjligheten att flexa sin tid. 

Det stora flertalet folkvalda i kommunerna är fritidspolitiker som lägger stor del av sina kvällar, och ibland helger, på att ta sitt samhällsansvar. Ett sådant uppdrag går att kombinera med ett heltidsjobb.

Sedan finns det fåtal, de som oftast syns och hörs i media, som har möjlighet att syssla med politik på heltid, men de är väldigt få till antalet.

Och så finns det gruppen mittemellan, d v s sådana som jag, deltidspolitiker. I runda slängar har jag f n fasta arvoden som motsvarar ungefär 50 % av en heltid. Den faktiska tid jag lägger på politiken, inklusive obetalda partimöten, kampanjarbete etc motsvarar ungefär 70 %, eller 30 timmar per vecka.

Ett lättare sätt att förklara är att beskriva en typisk dag i mitt liv:

07.30 Väckning. Äter frukost (yoghurt/mussli/juice), skummar DN och petar in kontaktlinserna samtidigt. Kollar sedan inkomna mail.

09.00 Sammanstrålar med kommunens eminente fritidschef för en liten biltur. Syftet är att på plats kolla in pågående anläggningsarbeten och hur dessa fortskrider. Det blir en salig blandning av utegym, raststugor, multianläggning och strandbad. Det är mycket på gång i Tyresö!

11.30 Tillbaka i kommunhuset. En kort sammanfattning med fritidschefen som avslutning. Växlar några ord med fastighetschefen på vägen ut.

12.30 Åter på hemmakontoret. Kollar och besvarar mail.

13.00 Nu blir jag företagare. Möte med kollegan/sonen i den delägda konsultfirman. Förutom sedvanlig uppdatering av aktuella kunduppdrag finns två punkter på agendan.

Ett utkast till en distansutbildning i intäktsoptimering på uppdrag av en kund samt planering av ett frukostseminarium vi ska hålla i maj. Mycket kaffe.

17.00 Promenad till biblioteket i Tyresö Centrum. Biblioteksveckan pågår för full. Passar på att byta ut böcker av Majgull Axelsson och Joyce Carol Oates mot två deckare på bordet för ”Raedcykling”. Bra initiativ.

Idag är det även vernissage i konsthallen. Erik Sigerud ställer ut. Träffar nyss avtackade bibliotekschefen som ser ut att må bra i sin nya roll som pensionär.

 18.00 Hemma igen. Fler mail att besvara och en svåger som fyller jämt att ringa.

19.00 Inser att jag inte ätit något sedan frukost och drar igång en pastakastrull.

19.30 Resten av kvällen delas mellan nyheter och sport på TV, två tvättar, några strukna skjortor, ytterligare några mail samt förberedelser för morgondagens möten.

01.15 Släcker lampan efter att ha läst en stund. Föredrar skönlitteratur i sängen framför sammanträdeshandlingar.

Så här kan en typisk dag se ut, även om variationen är stor. Ett antal telefonsamtal pågår under dagen, förstås. Det speciella med denna dag, torsdagen 21 april 2016 är att det för ovanlighetens skull inte är något kvällsmöte. Bortsett från sommaren samt runt jul, så har jag i medeltal tre vardagskvällar bokade för olika kvällsmöten. Så icke idag.

Om det inte är stressigt? Jo ibland, men jag trivs jättebra, får träffa massor av kompetenta och trevliga människor, känner att jag gör skillnad och dessutom är det ju i högsta grad frivilligt. Prova får du se!

Andra bloggar kultur, idrott, Tyresö, politik, vardag , bibliotek , litteratur , konst, företagande, näringsliv, Moderaterna, politiker, livspussel.

Det är inte synd om vandaler

Ok jag erkänner, jag har också vandaliserat i min ungdom. I samband med ett nyårsfirande i tonåren sprängde jag och mina kompisar en papperskorg med kinapuffar. Efteråt hade jag väldigt dåligt samvete. Hade någon sett oss? Tänk om mina föräldrar får reda på saken?

Varje gång dagarna efter som jag passerade papperskorgen kände jag mig skyldig och ångrade att jag varit med.

Den förseelsen är sedan länge preskriberad och den upprepades aldrig. Jag visste, genom min uppfostran att det vi gjort var fel och samma respekt för annans egendom har jag försökt pränta in hos mina egna barn.

I veckan som gick vandaliserades bland annat en nyrenoverad raststuga i friluftsområdet Alby, Tyresö. Man hade slagit sönder fönsterrutor, spytt (!) i lokalen, tömt ut en brandsläckare och röjt runt rejält. Utöver detta förstörda gräsmattor och eldning i naturen. Tyvärr är det inte första gången och förmodligen är förövarna unga medborgare i kommunen.

Förutom att dessa illdåd gör att vanliga människor inte kan nyttja våra gemensamma anläggningar, kommer det att kosta en rejäl slant att städa upp, byta rutor etc. Dessutom lägger kommunen en rejäl slant årligen på att sanera en annan typ av vandalisering, nämligen klotter.

Fångat i mitt närområde.

Det finns de som tycker att s k graffiti är en ”subkultur”, och en konstform, och påstår att det alltid funnits sådana där ungdomar på olika sätt vill revoltera mot vuxenvärlden. Det är förvisso sant att ungdomar alltid velat revoltera, men jag kan omöjligt se att det skulle vara en ursäkt för att förstöra andras, och vår gemensamma egendom! 

Målar man på annans egendom utan tillstånd är det klotter, inte varken kultur eller konst, punkt!

I debatterna som följer, inte minst på sociala medier, reagerar de flesta sunt. Man blir förbannad och många undrar var vandalernas föräldrar håller hus. 

Men inte alla. Det dyker alltid upp några som skyller på ”bakomliggande orsaker” eller på att ungdomarna saknar lokaaaaaaler att vara i. Ungefär som att det skulle vara synd om dessa ungdomar.

I Tyresö finns bland annat:

• Fritidsgårdar eller träffpunkter i alla kommundelar
• Ett fantastiskt föreningsliv inom alla möjliga intresseinriktningar
• En stor skatepark
• Spontanidrottsplatser med konstgräs och annan utrustning
• Möjlighet till ekonomiskt stöd för egna initiativ

Om det nu inte skulle duga med detta, så vore det naturliga, och civiliserade, sättet att ta kontakt med kommunen, kanske tillsammans med sina föräldrar, och lämna sina önskemål om vad man skulle vilja ha. Därmed inte säkert att det går att ordna, men så agerar någon som hyser respekt mot sina medmänniskor. Inte supa till och bara förstöra.

Vi får aldrig acceptera förstörelse som en ursäkt för vare sig revolt eller sysslolöshet. I ett demokratiskt samhälle vårdar man och respekterar våra gemensamma tillgångar. Allt annat leder så småningom till anarki.

Andra bloggar om respekt, klotter, Tyresö, vandaler, Alby, graffiti, föräldrar, ansvar, konst, kultur.

Galavinnare 2016

För sjätte året i rad hölls ikväll Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. Det är en av de saker jag är mest stolt över att ha initierat under mina år som ordförande i kultur- och fritidsnämnden.
I år gick biljetterna åt snabbare än någonsin och restaurang Energikällan var full till bristningsgränsen av glada och festklädda föreningsmänniskor.

Nanne Grönvall. En av gästartisterna.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att det är stort att bara bli nominerad. I de flesta kategorierna skull vi kunna dela ut många priser till välförtjänta människor.

Utmärkelserna detta år gick till:

Årets idrottsförening
Hanvikens SK

Årets kulturförening 
Teater Najkit 

 Årets ledare
Andreas Ehrenreich Tyresö Royal Crowns

Årets unga ledare
Ines Lindstedt-Hidiri Tyresögymnastiken

Årets eldsjäl
 Lars Larsson och Per Frykholm Tyresö Handboll

Årets idrottsprestation
Daniel Anglén, judoguld i Special Olympics

Årets kulturpersonlighet
Joy Deb, låtskrivare och producent

Kvällen överraskning var en nyhet, Juryns val. Ett sätt att uppmärksamma saker som kanske inte riktigt passar in i någon specifik kategori.
Dessa utmärkelser gick till ST-Cupen, Tyresö FF:s jättestora inomhuscup i fotboll samt till Göran Magnusson för hans mångåriga arbete med att dokumentera och förmedla kommunens historia.

Utöver dessa pristagare fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Charlotte Krook, bildkonstnär
Aina Miyagi Mahnell, sångare
Elisa Moa Ralphsdotter Onegård, musiker

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, priser, glamour .

David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.

Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie

Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.

Mina favoriter

Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, trender, Lazarus, Blackstar, döden, Mick Jagger, rock, livet, funderingar, Brian Eno, Ulf Lundell.

Partiledaren som klev in i kylan - Videorecension

Efter snart 900 skrivna blogginlägg kan det kanske vara läge att förnya sig en aning.

Min förnyelse blir att videoblogga ibland som omväxling. I det här första försöket recenserar jag Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.

Boken handlar om Håkan Juholts korta tid som partiledare för Socialdemokraterna och vad som hände bakom partikulisserna.

Hur många ”Göran Persson” ger jag boken i betyg?

Tyck gärna till i kommentarsfältet nedan, både om boken och också om mitt nya sätt att kommunicera.

Vad andra har tyckt, kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, litteratur, politik, samhälle, Socialdemokraterna , Sverige, demokrati, Stefan Löfven, Daniel Suhonen, Håkan Juholt, Göran Persson, Partiledaren som klev in i kylan.

Bokrecension – En av oss

Åsne Seierstad har skrivit en bok om ett av de största terrordåden efter andra världskriget. Massakern på Utöya 2012 då Anders Behring Breivik kallblodigt mördar 69 ungdomar efter att dessförinnan detonerat en sprängladdning utanför regeringskansliet som tog ytterligare 8 människors liv.

I bokens första del väver hon samman Breiviks barndom och uppväxt med ett antal av hans offers. Förutom Breivik får man följa några av de ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, som sedan blev några av hans offer.

Breivik växer upp i ganska knappa förhållanden med sin mor och syster. Fadern klipper banden med Breivik ganska tidigt och vill inte träffa honom. 

Han söker tillhörighet i olika grupper utan att lyckas ta sig in och bli accepterad. Han misslyckas bland klottrare, i Fremskrittspartiet och bland Frimurarna. 

Uppenbart är att han överskattar sin egen förmåga och saknar kunskap om de sociala koderna man behöver för att nå framgång i en grupp.

Han är inte direkt mobbad i skolan, men betraktas som en udda figur. Som vuxen försörjer han sig bl a på att sälja falska examensbevis från internationella skolor.

Under flera år isolerar han sig hemma hos modern och spelar World of Warcraft mer eller mindre på heltid. Förmodligen är det under de åren som tankarna växer fram på en aktion som äntligen ska göra honom känd och berömd. Han riktar sin aggression mot Arbeiderpartiet och "kulturmarxisterna" som han anser skyldiga för det framväxande multikulturella Norge.

Själva attentatet planeras minutiöst och under lång tid. Samtidigt författar han det ”manifest” som han tror ska bli ledstjärnan till en revolution i hela Europa mot den, enligt honom, framväxande islamiseringen. När han genomför attentatet är han fullproppad med anabola steroider för att inte känna medlidande med sina offer.

Del två av boken handlar om rättegången. Den beskriver hur Breivik undersöks av diverse psykdoktorer för att utröna om han är psykisk sjuk eller kan dömas till fängelse. Den beskriver också på ett smärtsamt sätt hur offrens anhöriga tvingas genomlida den långa processen för att på något sätt kunna sätt punkt och gå vidare.

Åsne Seierstad, som tidigare bl a skrivit ”Bokhandlaren i Kabul”, gör ett försök att porträttera en massmördare utan att ha träffat honom. Han avvisar alla propåer om intervjuer. Istället har hon talat med massa människor som känt honom, barndomsvänner, klasskamrater m fl.

En intressant och samtidigt skrämmande bok.

En tanke som slår mig när jag läser boken är att den person som beskrivs påminner om en klassisk ”rättshaverist”, d v s en person som tycker att allt är andras fel och saknar förmågan att inse sina egna brister. Som tur är har även de flesta rättshaverister någon slags spärr som gör att deras bitterhet inte tar sig så våldsamma uttryck. Om inte så skulle vårt samhälle vara fullt av potentiella massmördare.

Hursomhelst är boken klart läsvärd och kan rekommenderas. Vad andra tycker kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Åsne Seierstad, litteratur , Anders Behring Breivik, terrorism, Norge.

Årets vinnare är...

Ikväll hölls den femte upplagan av Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö. Som vanligt var det fullt av glada och festklädda människor från, i första hand, kommunens rika föreningsliv.

Att vara nominerad som pristagare innebär att man under det gångna året (eller åren) utfört extra bra insatser och/eller prestationer inom sitt område. Bara det är stort.

Att utöver detta utses till vinnare är såklart ännu större, och jag hoppas att den ära och uppmärksamhet detta innebär stimulerar till ytterligare stordåd under kommande år. Tyresös föreningsliv behöver er som positiva förebilder.

De som till slut segrade i respektive kategori blev:

Årets förening

Tyresö Handboll

Årets ledare

Joakim Blom

KFUM Tyresö Basket

Årets unga ledare

Elvira Svartgren

Kulturella Folkdansgillet

Årets eldsjäl

Carl Sellebråten

Tyresö Trollbäcken Innebandy

Årets idrottsprestation

Tyresö Handboll, damlaget

Årets kulturpersonlighet

Miguel Escribano, konstnär

Årets nytänkare inom kultur och idrott

Josefine Wahlberg, Föreningen Jiddr

Årets insats för funktionsnedsatta

Bergfoten IBK

Dessutom fick årets kulturstipendiater motta sina utmärkelser under kvällen.

Lina Löfström Baker, fotograf och konstnär

Carin Lundin, jazzsångerska

Lovisa Enholm, dansare

Ett stort grattis till alla pristagare. Motiveringarna kommer du kunna läsa på tyreso.se inom kort.

Andra bloggar om kultur, idrott, Tyresö, priser, glamour .

Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchen på Blå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, skatter, Liljevalchs, bidrag, Stockholm, funderingar, trams, vår, museum, regeringen.