Sverige är ett öppet land som välkomnar människor från andra
kulturer och står öppet för dem som flyr krig eller förtryck. Det ska vi
fortsätta att vara.
Att vara öppet och välkomnande betyder dock inte att det kan
vara förbjudet att ställa krav på de som kommer hit tillfälligt eller som vill
stanna för gott. Den debatten har emellertid visat sig vara, minst sagt, svår
att ta.
Risken att få ”rasistfilten” över sig är hög vid minsta
lilla ord som hamnar fel. Att Sverigedemokraterna fått sätta agendan i dessa
frågor är alldeles uppenbart.
Det är också uppenbart att det för många flyktingar är svårt
med omställningen, både praktiskt och mentalt. Att vara flykting är ju per definition
ett tillfälligt tillstånd.
Hur mycket ska man anpassa sig till sitt nya, ”tillfälliga”,
hem? Hoppet för de flesta är ju att så snart det är möjligt, återvända till hemlandet.
Jag såg det själv hos mina morföräldrar som kom från världskrigets Lettland. De
betraktade under hela livet just Lettland som ”hem”.
En grupp som såklart får det extra jobbigt är de barn och
unga som växer upp i Sverige, klämda mellan två sätt att leva och förhålla sig.
Inte minst flickorna hämnar lätt i kläm.
De etablerade partierna har alldeles för länge väntat med
att adressera det som gjorde att SD fick ett sådant lyft i höstens val.
Nämligen rädslan och osäkerheten inför det nya samhälle som Sverige håller på
att bli. När man som rädd och osäker också sväljer propagandan att det handlar
om ett val. Valet mellan vår välfärd och att ta hand om och hjälpa stora
flyktingströmmar. Ja, då röstar många på SD som för många framstår som det enda
oppositionspartiet.
Det handlar inte om antingen eller. Vi både kan och ska
kunna klara båda sakerna.
Sent ska syndarna vakna, så efter valet har åtminstone några
av de etablerade partierna börjat adressera det som många, rätt eller fel,
upplever som ett problem.
Bland annat har mitt eget parti anammat idén om tillfälliga
uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det är
bra.
Men vad kan vi göra mer?
Ja, för mig finns det några uppenbara åtgärder.
* Vi måste ha bättre koll på vilka människor som kommer hit
och begär asyl. Att väldigt många har gjort sig av med sina pass gör att vi
faktiskt inte vet vilka som anländer hit. Kan man inte legitimera sig så är det
inte för mycket begärt att gå med på att lämna sina fingeravtryck. På så
sätt minskas snacket att massa kriminella slinker in som flyktingar. Eller ett DNA-test för sig och sina barn så man kan fastställa vem som är släkt med vem.
* Språket är avgörande för en snabb och lyckad integration
och ett första arbete. Obligatoriskt krav på deltagande i SFI för alla nyanlända,
gärna kopplat till den ekonomiska ersättningen. Här är det också viktigt att
undervisningen både är anpassad och flexibel. Har den nyanlända exempelvis
någon form av vårdutbildning så borde temat för svenskundervisningen också vara vård.
Dessutom ska SFI kunna erbjudas även på kvällar och helger. Ingen ska behöva
välja mellan jobb och skola. Det ska kunna skötas parallellt.
* För att lättare förstå sitt nya hemland så är det viktigt
att känna till hur det samhället är uppbyggt. Därför anser jag att även
undervisning i samhällskunskap ska vara obligatorisk för alla nyanlända, inte
minst kvinnor och flickor som ska känna till sina rättigheter. Även denna
utbildning borde kopplas till den ekonomiska ersättningen.
* Den som nekas asyl ska snarast utvisas. Det finns uppenbar
risk för rättsröta om så inte sker. Om vi har en process för asylprövning som
beslutats i demokratisk ordning, är det den som ska följas. Det ska inte gå att
genom att hålla sig undan och inte respektera ett lagligt beslut, leva som s k
papperslös, undgå en utvisning.
Finns det tvivel om att den lagliga processen
är felaktig så ska den ändras genom ett nytt demokratiskt beslut. Tills dess ska
den följas och respekteras. Jag är alltså väldigt tveksam till de förslag som
ger papperslösa rättigheter till något, förutom akut sjukvård.
* Sverige är ett sekulariserat land. Vi har religionsfrihet,
men religionen ska inte, och får inte, påverka hur vårt samhälle styrs. Det
måste även nyanlända respektera. Detta betyder också i sin förlängning att man
inte kan kräva särbehandling av religiösa skäl.
* Statens ekonomiska ansvar för flyktingarna måste utsträckas
i tid. På så sätt fördelas kostnaden mer rättvist över landet. Dessutom måste
asylprocessen snabbas på så att det inte tar sju år innan en nyanländ är i
arbete. Kanske en statlig morot till de kommuner som lyckas bäst med att få de
nyanlända i arbete?
* Har man fått tillfälligt uppehållstillstånd och begår
grova brott så har man förverkat vår gästfrihet. Som gäst i ett hem är jag
skyldig att rätta mig efter de regler som gäller där. Samma sak borde vara
självklar för någon som kommer till ett nytt land. Observera att detta såklart endast gäller dem med tillfälliga uppehållstillstånd.
Jag är säker på att de allra flesta människor som får en
fristad i vårt land är både glada och tacksamma att våra dörrar står öppna för
dem som behöver hjälp och skydd. Jag är också säker på att de som väljer att
stanna i Sverige för gott, på sikt kommer att påverka vår samhällsutveckling på
ett berikande och positivt sätt. Så har de flesta länder utvecklats genom
tiderna.
Men för att vårt land ska kunna fortsätta behålla den öppna
humanistiska profilen så tror jag att vi måste bli tydligare med både vad vi
erbjuder och vad vi kräver av våra gäster. Det kommer alla att tjäna på i
längden.
1 kommentar:
Hmmm ... detta är ett svårt men väldiskuterat ämne.
Invandring, migration, assimilering och integration är vanliga ord i dagens politiska och ekonomiska debatt.
Som jag ser det gäller att staten främst ser till att vara stark nog att kunna hjälpa. Sedan hjälper man. Frågan är var gränsdragningen för stark nog ligger.
Det kan vara det invånarna egentligen diskuterar när floskler, generaliseringar och argument flyger genom luften.
Jag är glad att jag inte är statsminister.
Det blir visst en hyggligt solig vecka nästa vecka Dick. Ut i solen med dig.
Tugga
Skicka en kommentar