SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.

Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.

Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 

De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.

SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 

Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.

Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

Andra bloggar om terrorism , samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, terror, radio, terrorister , SVT, SÄPO, säkerhetspolisen, demokrati.

Vadå krigare?

Jag läser och hör förvånat hur tidningar, radio och TV missbrukar ordet krigare i samband med skildringar av terrororganisationen IS.

”500 IS-krigare kämpade mot milisen”, ”FP kräver straff för IS-krigare”.

Att kalla dessa mördare, våldtäktsmän och terrorister för krigare är att förolämpa alla deras offer och sådana som faktiskt förtjänar epitetet. Man är inte krigare om man mördar, våldtar eller utplånar hela folkslag!

En krigare för mig är någon som kämpar för en god sak, med minsta möjliga insats av våld. Exempelvis för att befria sitt land eller, i sportsammanhang, kämpar stenhårt för sitt lag. Klas Ingesson personifierade den typen exakt.
Några som köper och säljer kvinnor med ”fel tro” eller slänger ner HBTQ-personer från klippor förtjänar inte titeln krigare.

Min åsikt är att det nu är viktigt att svenska myndigheter sänder tydliga signaler de indoktrinerade ungdomar som funderar på att ansluta sig till IS: Om du överlever och väljer att komma tillbaka till Sverige så är det inte jobb och rehabilitering som väntar, utan omhändertagande och utredning om du har begått några krigsbrott. 

Behöver vi ändra våra lagar för att kunna lagföra dessa återvändare, så ska de ändras bums.

Självklart är det bra att utöka informationen vs riskgrupper, men budskapet från vårt samhälle ska vara tydligt: För oss blir du ingen ”krigare” om du ansluter dig, bara en simpel terrorist och potentiell mördare. 

Andra bloggar om: politik, samhälle, religion, debatt, IS, islam, terrorism , terrorister , medial, krigare, terrorism, demokrati, krig, HBTQ, islamiska staten, ISIS, funderingar, debatt, tv, radio, extremism.

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.

Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.

Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör

Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare

Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.

Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  

Relaterat: Resumé, Resumé.

Andra bloggar om kultur,film, filmer, bio, TV, Guldbaggen, Guldägget, reklam, Roy Andersson, PR, funderingar, debatt, konst.

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.

"Sätt slöja på Charlie Hebdo"

Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.

Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, religion, debatt, judendom, islam, judar, muslimer, medial, Charlie Hebdo, terrorism, demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, kristendom, Israel, funderingar, Paris.

Sjukvården – mycket bättre än sitt rykte

När det skrivs och berättas om svensk sjukvård i media, handlar det ofta om saker som på olika sätt blivit fel. Eller om personer som upplever sig blivit felbehandlade och i vissa fall dåligt bemötta.

När Riksrevisionen publicerar en luddig rapport om vårdvalet, så tolkar media den direkt som negativ, utan att fördjupa sig särskilt mycket i innehållet.

Naturligtvis ska media granska, men en bättre balans i rapporteringen skulle för mig ge större trovärdighet i de negativa reportage som vi matas med i tidningar och TV.

Jag fick själv för några dagar sedan, ytterst ofrivilligt, möjlighet att på nära håll studera ambulans- och akutsjukvården i Värmland. Ett akut ryggskott med smärtor så stora att jag svimmade av, fick mina nära att ringa efter ambulans. Den anlände snabbt, bemannad med två trygga och mycket kompetenta sjuksköterskor. Hela processen med snabb smärtlindring, transporten till Karlstads Centrallasarett, snabbt, effektivt och kompetent mottagande på akuten, andades allt annat än långsamhet och ineffektivitet. Jag kände mig väldigt trygg och lättad från första stund och har bara gott att säga om hela förloppet.

Jag kanske hade tur, men jag har hört från väldigt många, och sett i vården av mina anhöriga, att svensk sjukvård generellt fungerar mycket bra. Men det skrivs det sällan eller aldrig om, vilket skulle göra rapporteringen mycket mer trovärdig. Det är något vi alla kan hjälpas åt med.

Naturligtvis ska missförhållanden upp på bordet, men en bättre nyansering skulle inte skada.

Självklart finns det massor med saker som kan förbättras, det tar tid för alla reformer att sätta sig. Det viktigaste är att finslipningen av t ex vårdvalet fortsätter och hela tiden utvecklas.

Valfriheten och mångfalden inom vården har kommit för att stanna. Det är medborgarnas egna val och behov som ska styra. Men att det tar tid att förändra ett gammalt system, det måste vi ha respekt för.

Hur kan vi exempelvis förbättra själva intaget på våra akutsjukhus? Jag vet att det, med gott resultat, gjorts försök med erfarna sjuksköterskor som redan i väntrummet gjort en snabbdiagnos för att se vilka patienter som faktiskt istället kan behandlas på närsjukhus och vårdcentraler. På så sätt hamnar fler patienter i rätt vårdform från början.

Det är en av många saker jag vill fördjupa mig i när jag nu ska påbörja min första tid som politiker i landstinget i Stockholm. Den praktiska erfarenheten från Värmland hade jag dock, ärligt talat, kunnat vara utan.

Andra bloggar om politik, Moderaterna, sjukvård, , ekonomi, skatter, vårdvalet, vård, sjukhus, media, valfrihet, Stockholm, TV, tidningar, debatt, ansvar, välfärd, Landstinget Stockholm.

Opartiskhet enligt SVT

Det är inte bara jag som har åsikter om vinklingar och opartiska journalister. SVT har bland annat kritiserats för att man stängt av vissa programledare som uttalat sig negativt om Sverigedemokraterna.

I dagens DN skriver en chef från SVT om hur de tacklar debatten och de eventuella problem som kan uppstå i det tilltagande mediabruset.

Jag hänger särskilt upp mig på en formulering:

”Först av allt ett konkret klarläggande om opartiskhet som förhoppningsvis inte kan missförstås: Programledare och andra tydliga SVT-företrädare får inte framföra privata åsikter om enskilda partier och andra särskilda intressen och parter i samhället. Det finns ett undantag från kraven på opartiskhet. Det gäller det demokratiska statsskicket och alla människors lika värde. Våra programledare och företrädare ska vara partiska till förmån för dessa grundläggande värden.”

Nej, det kan ju tyckas självklart att en SVT-företrädare inte ska lägga in sina privata åsikter. Jag saknar något som i mina ögon syns lika självklart. 

Att vara opartisk betyder också att man i program och reportage, så långt möjligt, ska redovisa alla sidor av ett samhällsproblem.

Exempelvis är det inte ok att ensidigt hacka ner på privata äldreboenden eller förskolor utan att redovisa undersökningar som visar att dessa faktiskt levererar bättre kvalitet än offentliga.

Självklart ska dåliga exempel upp på bordet, men inte så ensidigt som i dag.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, radio, debatt, SVT.

Vad är sanning och vad är medveten vinkling i media?

Jag har tidigare skrivit om den svenska journalistkåren och deras, i mitt tycke, ofta dolda politiska agenda. Om man upprepar en berättelse, eller ett påstående, tillräckligt många gånger så tas det till slut som en sanning med fakta i botten. Där har våra journalister ett stort ansvar, om de vill betraktas som seriösa och politiskt neutrala.

Om detta inte görs, läggs motsvarande ansvar på läsaren/tittaren, som, enligt min erfarenhet, sällan har vare sig tid eller kompetens att göra en faktagranskning av det som media producerar.

I dagens DN skriver en krönikor mycket intressant och träffande om myter i politikens tjänst. Hon beskriver bland annat hur en kvinna som behandlats för cancer för många år sedan blir ”den cancersjuka kvinnan” i en artikel om ”utförsäkrade” människor. Trots att fallet egentligen inte alls rör den sjukdomen. Hon visar också hur samma fall, med olika alias, används i flera artiklar och på så sett kan ge sken av att detta är något som drabbar många.

Om en debattartikel undertecknas av ett politiskt parti eller företrädare för ett fackförbund så utgår jag, och förmodligen de flesta andra med mig, att det finns ett politiskt syfte bakom, och kan förhålla sig till det. Men om en artikel skrivs, eller ett TV-program produceras, av en tidning eller TV-kanal med seriös stämpel, så finns alltid risken att budskapet tas emot mer okritiskt. Det gör att journalistkårens ansvar ökar enormt.

I veckan har debattvågorna gått höga utifrån en debattartikel från två folkpartister om rasism mot etniska svenskar. I det fallet kan man såklart ha synpunkter både på innehållet och på syftet. Men eftersom undertecknarna anger en politisk tillhörighet är den värderingen lättare att göra.

Om däremot Uppdrag Granskning gör ett program, så är jag rädd för att de flesta betraktar journalisterna som neutrala, utan någon dold politisk agenda, när man visar misskötta privata förskolor. 

Man bidrar till att skapa myten att alla privata aktörer i välfärden är onda, pengakåta riskkapitalister vars enda mål är att tjäna pengar på små barn och sjuka äldre. Som alla initierade vet, är detta långt ifrån sanningen, men med tanke på vem avsändaren är, så är den dolda agendan svårare att genomskåda.

Där finns det mycket kvar att göra för journalistkåren och de ansvariga utgivarna om man vill upprätthålla sin roll som seriös och neutral granskare av samhället.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, Folkpartiet, rasism, debatt, UG, SVT.

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.

Vad är fattigdom – egentligen?

Aftonbladet, eller ska vi kalla tidningen för ”Husbondens röst”, driver en kampanj som man kallar "Nya Fattiga Sverige". Som av en händelse driver man tesen att det ekonomiska raset för pensionärerna startade 2006.

Den här kampanjen ser jag som en del i vänstermedias, LO:s och Socialdemokraternas systematiska smutskastning av välfärdssektorn. Smutskastningen har i princip pågått sedan man förlorade valet 2010, i vissa fall längre och både LO och S investerar stora pengar i den. Nu senast filmen som LO producerat och finansierat om det ”Reinfeldska samhället”. Är det verkligen någon som tror att den är objektiv?

I Tyresö har S i många år trumpetat ut att skolan är så usel, att så många barn far illa, men när man frågar Tyresöborna, så är det ingen som känner igen sig.

Strategin är uppenbart att genom att upprepa ett budskap, få väljarna att resonera ungefär som så att: ”Jag har fått det bättre, mina barn har en bra skola, men eftersom jag läser om hur många som har det dåligt, så är det säkert så”.

Och visst finns det en del pensionärer i Sverige som lever på marginalen. En specifik grupp är exempelvis kvinnor som under större delen av sitt liv arbetat i hemmet, och därmed inte betalat särskilt mycket i skatt. För dem, och andra, finns det ett socialt skyddsnät, som det ska finnas i en välfärdsstat som Sverige.

Men finns det verkligen fattiga i Sverige? Nja, det beror såklart på definitionen, men jag vågar sticka ut hakan och svara nej på den frågan. Den senaste månaden har vi kunnat följa hur de rumänska romerna som kommit hit för att tigga, har det i sitt hemland. Jämfört med deras situation har vi inga fattiga!

Det finns massor med listor som visar att Sverige är ett av de allra bästa länderna att åldras i. Har alla de fel?

Däremot kan man även i Sverige ha det fattigt ur andra perspektiv. Om man inte har tillräckligt inflytande över sitt eget liv, kan man vara fattig på egenmakt. Träffar man inte andra människor att utbyta tankar med, kan man lida av intellektuell fattigdom. Men att påstå att så många pensionärer i Sverige är ekonomiskt fattiga. Nej det stämmer inte.

I kampanjen använder man begreppet ”relativ fattigdom”, d v s hur en enskild har det i jämförelse med medianen (den som ligger i mitten på listan). Det får den konsekvensen att om hushållens inkomster stiger mer för de som arbetar, så höjs också gränsen för fattigdom även om många i de undre inkomstskikten också fått det bättre. Skulle medianinkomsten sjunka blir antalet relativt fattiga också färre… Inget bra mått alltså.

Som avslutning tänker jag svära i kyrkan och ställa några frågor kring myten om de fattiga pensionärerna.

• Hur många av dessa med låg pension sitter på ett kapital i form av en helt betald bostad?
• Hur många av oss andra får 5 % rabatt på ICA om vi handlar på onsdagar?
• Varför har pensionärer rabatt på kollektivtrafiken? De har ju inga jobb att åka till?

Jag vet att jag sticker ut hakan, men vi måste faktiskt våga kalla saker för vad de är.

Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, politik, äldreomsorg, välfärd, skatter , pensionärer, val 2014, debatt, media, Alliansen, fattigdom, Tyresö.

Så här blir Putins OS

Idag är det dan före dan. Imorgon invigs vinter-OS i Sotji. Försnacket har kantats av spekulationer kring mutor, Rysslands antigaylagar, byggarbetare som inte fått lön och terroristhot.

Så vill Putin INTE se sig själv

Putins bild av sig själv

Jag har tittat i min kristallkula och kan redan idag avslöja hur OS kommer att bli, ur både sportslig och politisk synpunkt.  Här kommer mina spådomar:

• Sverige tar tre guld. I skicross, curling och så vinner de alpina damerna en gren.

• Vladimir Putin tar guld i propaganda-OS. Utåt sett kommer det bli ett perfekt arrangemang. De ryska medborgarna kommer inte märka av någon kritik. Frågan är om VP kommer att anlända till invigningen ridande på en isbjörn eller en upptinad mammut?

• Västjournalisterna kommer ägna lika mycket tid åt att hitta företeelser att kritisera, som att jaga intervjuer med idrottshjältar.

• Petter Northug kommer, i vanlig ordning, skapa flest rubriker både i och utanför skidspåren. Vore han svensk skulle vi älska honom.

• IOK kommer fortsätta ägna sig åt småsaker som hur hockeymålvakternas ansiktsmasker ser ut, istället för att diskutera mänskliga rättigheter.

• Spelen kommer vara fullt av små politiska protester. Vem som bör fanan för respektive land, hur man målat naglarna, vilka målgester som görs. Hoppas många vågar visa vad de tycker.

• De norska muskeldamerna Björgen och Johaug kommer att dominera i skidspåren. Som vanligt. Skidor är Norges nationalsport, inte Sveriges. Vi måste inse det.

• Massor med svenskar kommer gnälla över att de inte kan se tävlingarna för att de inte har de rätta kanalerna. Sånt är livet nuförtiden. Lennart Hylands tid är förbi.

• Det kommer fortfarande att avslöjas dopade atleter. I vissa länder finns det fortfarande alldeles för mycket att vinna på att chansa.

• Pussy Riot kommer inte att framföra den officiella OS-låten.

Om jag får tid kommer jag gärna titta på skidskytte, längdåkning och såklart ishockey, där för en gångs skull alla de bästa har möjlighet att vara med. Heja Sverige!

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om Ryssland, idrott, politik, OS, Putin, Sotji , sport, TV, IOK, demokrati, debatt, HBTQ, mänskliga rättigheter, vinter-OS, funderingar.

Myten om hotet mot välfärden

Om det beror på den politiska obalansen bland journalisterna eller vår egen oförmåga att kommunicera ska jag låta vara osagt. Sant är i alla fall att de svenska vänsterpartierna, inklusive Mp, lyckats få många svenskar att tro att valet står mellan satsningar på välfärden och skattesänkningar.

Man ska visserligen inte dra för höga växlar på opinionsmätningar, men den positiva trenden för Vänsterpartiet beror förmodligen på deras mantra ”inga vinster i välfärden”.

Om vi låter oppositionen förstärka myten om att välfärden hotas av lägre skatter och privata alternativ, kommer vi att hamna i försvarsposition i kommande valdebatter. Så ska det inte bli.

Därför anser jag att ett av alliansens huvudbudskap i valrörelsen måste bli:

LÅGA skatter skapar HÖGRE välfärd

Det handlar om att kommunicera saker för vad de faktiskt är. Några exempel:

• Lägre inkomstskatter ger större utrymme för högre konsumtion
• En stor majoritet av boende inom äldreomsorgen trivs mycket bra
• Skillnaden i kvalitet inom välfärden beror inte på driftsformen
• Alliansen ger människor i utanförskap flera chanser
• Pensionärerna har inte fått några skattehöjningar

Jobben är visserligen grunden för tillväxt i samhället och skapar möjligheter till satsningar i välfärden, men vi måste få människor att förstå vad jobben faktiskt ger.

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, politik, äldreomsorg, välfärd, skatter , pensionärer, val 2014, debatt, media, Alliansen.

Julen handlar om att ge

Det fina med julen, förutom god mat och några lediga dagar extra, lär ju vara att ge. Ge saker till människor man bryr sig om, nära och kära eller behövande av olika slag.

Jag kan förstås inte låta bli att fundera på vad jag skulle vilja ge till några mer eller mindre kända personer och organisationer. Håll till godo!

Stefan Löfven – en ryggrad så han i fortsättningen slutar söka samband med SD för att fälla regeringen.

#hogreskatterforalla

Vladimir Putin – en regnbågsmönstrad träningsoverall. Kommentar överflödig.

#konstakningarmanligtvladimir

Jimmie Åkesson – en ännu större sopkvast för att städa ut alla smygrasister i partiet. Risken är att det inte blir så många kvar.

#jagkanskebehoverensopsugistallet

Göteborgs kommun – en kurs i etik och moral.

#vadakvittonviarjugoagubbar

Regeringen – en ännu bättre pedagogisk förmåga, så att de når ut med budskapet att skattesänkningar och förbättrad välfärd inte står i något motsatsförhållande.

#kanskeenkurshosschlingmann

Jonas Sjöstedt – ett årskort på ett lekland. Där kanske han hittar någon som vill leka med honom.

#jagvilljulekameddestoragrabbarna

Håkan Hellström – en sångröst. Ursäkta, men för mig låter han fortfarande som MA Numminen.

#somenbollkommerjagtillbaka

Sveriges journalistkår – en kurs i politisk neutralitet.

#sverigeharflerpartieräntva

Dennis Rodman – en bok om Nordkoreas historia, en tid av tyranni och diktatur.

#michaeljordanskullealdrigsjunkasalagt

Ken Ring – En ordbok så han lär sig skälla på jurys som inte belönar honom på ett civiliserat sätt.

#samycketsamre

Svenska Fotbollförbundet – ödmjukhet. Istället för att ställa orimliga krav på klubbarna för spel i de högsta serierna, vore det klädsamt om man ville bidra ekonomiskt.

#arvetefterlarsake

Till sist, en liten julklapp från mig till dig – ett fantastiskt gott sillrecept. Smaklig spis!

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om jul, Ryssland, idrott, politik, Nordkorea, Putin, media , SD, Jimmie Åkesson, Stefan Löfven, demokrati, debatt, regeringen, Ken Ring, Håkan Hellström, funderingar.

Om korruption i politiken

Det folkpartistiska Kultur- och fastighetsborgarrådet i Stockholm, är föremål för en förundersökning om mutbrott som inletts av Riksenheten mot korruption.

Det påstådda mutbrottet skulle i så fall bestå i att hon besökt ett antal evenemang i USA på bekostnad av bolaget AEG. Detta bolag fick senare avtalet om drift av nya Tele2 Arena.

Samtidigt är en centerpartistisk riksdagsledamot delgiven misstanke om brott av ekobrottsmyndigheten. I det fallet handlar det om oredovisade biståndspengar.

Media älskar förstås nyheter om politiker som begår brott eller blir misstänkta för korruption och slår oftast på stort i sin rapportering.

Är då politiker särskilt korrupta?

Nej, det tror jag absolut inte. Eftersom de flesta politiker, åtminstone på lokal nivå, representerar ett hyfsat tvärsnitt av befolkningen, så tror jag inte det finns fler korrupta i politiken än i andra branscher.

En stor skillnad är dock att vi som är aktiva i politiken har att förvalta medborgarnas skattemedel. Det gör att vi också måste kunna leva med en särskild granskning från media och andra intressenter.

I det privata näringslivet är bjudningar av olika slag ett vanligt inslag i en affärsförbindelse. Man kan se det som en liten kompensation för att man tar någons tid i anspråk. Observera att jag då inte talar om lyxresor eller pengar, utan om vanlig ”vardagsrepresentation”.

Ska då inte en politiker kunna bli bjuden på någonting? Jo, i vissa fall måste det vara ok. Om jag exempelvis ska diskutera med ett företag som vill driva en anläggning, så är det för mig ganska naturligt att man gör studiebesök för att bilda sig en uppfattning om företagets förmåga och kapacitet. I det fallet är det orimligt att betala entré till ett evenemang ur egen ficka. Resor och uppehälle är en helt annan sak. Viktigt är såklart också att alla leverantörer behandlas lika.

Själv är jag ytterst restriktiv i frågan. Så sent som för två veckor sedan tackade jag nej till en kopp kaffe, för 25 kronor, från ett företag som ville demonstrera en tjänst. Lite överdrivet kanske, men ändå.

Jag tycker att det är bra när oklarheter kommer upp i ljuset, men det är också viktigt att tänka på att man faktiskt är oskyldig till motsatsen bevisas.

Det är inte särskilt roligt att bli anklagad, även om man själv vet att det bara är förtal. För en tid sedan anklagade MP i Tyresö mig för någon slags vänskapskorruption och bara det kändes mycket obehagligt, även om jag visste att de hade fel.

Man ska i sammanhanget också komma ihåg att det ibland finns politiska motståndare som tror sig tjäna på att läcka insinuationer till pressen. När sedan utredningen läggs ner så skapar det inte några rubriker, och i värsta fall är den som utsätts stämplad ändå i allmänhetens ögon.

Ta alltså anklagelser i media med en nypa salt, tills en eventuell utredning är klar och någon är dömd. Då kan man ta fram stora trumman.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om politik, samhälle, politiker, ekonomi, Tyresö, media, korruption , debatt, mutor.

Vad är politiskt korrekt?

Under de senaste veckorna har jag haft anledning att fundera lite extra på vad som är politiskt korrekt (PK) att säga eller skriva.

Trogna läsare av denna blogg vet att jag reagerade starkt när Miljöpartiet i Tyresö hängde ut mig och en styrelseledamot i Trollbäckens Tennisklubb samtidigt som de insinuerade någon slags vänskapskorruption.

De har nu svarat på mina påpekanden och visar i detta svar total brist på självkritik och självinsikt. 1)

Även SD har debatterat detta på sin kongress i helgen. Vissa ledamöter ville att det skulle utfärdas någon slags amnesti för olämpliga uttalanden som skett innan partiet införde sin ”nolltolerans” för att rensa ut de allra värsta rasisterna ur partiet. Det gick inte partiledningen med på. Ett korrekt PK-beslut. Att ”nolltoleransen” däremot inte verkar gälla på samma sätt för alla är väl knappast PK, eller hur?

Vad är då inte PK?

Några exempel från min horisont:

• * Att förneka att historiskt bevisade händelser, såsom förintelsen, aldrig existerat.
• * Att anklaga någon för att begå en brottslig handling utan att anmäla densamma.
• * Att angripa någon via dennes familjemedlemmar.
• * Att tala nedsättande om någons utseende.
• * Att anklaga någon för lögn utan att kunna bevisa det.
• * Att anklaga en hel grupp människor för något en medlem i gruppen gjort eller sagt.
• * Att på något sätt använda våld, eller hot om våld, i sin politiska argumentation.

Detta var bara några exempel, det finns säkert många fler.

En följdfråga blir ju automatiskt då: Varför är det då ibland så svårt att vara PK? Ja, ett svar är naturligtvis att det finns olika tolkningar om vad som är PK.

Ett exempel som jag tidigare tagit upp här, är debatten om invandring och integration. Det är ett ämne som alldeles för få av oss Moderater eller övriga allianspartier tar upp i den politiska debatten. Orsaken är förmodligen rädslan för att media lägger den våta ”rasistfilten” med stämpeln ”icke PK” över sakfrågan.

Självklart måste alla politiska företrädare kunna diskutera de här frågorna på ett korrekt sätt utan att bli stämplade som rasister. 

Att SD i opinionsundersökningar får så mycket som 10 procent av rösterna visar bara på behovet om en saklig debatt hur vi kan förkorta asyltider, bli bättre på integration och minska segregationen. Att ta den debatten i kommande valrörelsen är väldigt PK, tycker jag och även ett måste för att visa hur fel SD har.

1)  Läs min slutreplik till Mp här.

Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, Tyresö, Val 2014, Miljöpartiet, debatt, SD, Sverigedemokraterna, PK, rasism, invandring.

Att vara lokalpolitiker

Häromdagen misshandlades en lokalpolitiker i Nordmaling. Förmodligen var skälet ett kommande politiskt beslut om att lägga ner några byskolor. Idag läser jag att flera folkvalda i Nordmaling avgår på grund av händelsen.

En sådan här händelse är naturligtvis helt oacceptabel och ett hot mot demokratin. Händelsen gör också att man tar sig en funderare varför man själv håller på. Jag är deltidspolitiker i Tyresö och lägger uppskattningsvis runt 20 timmar i veckan på mitt engagemang.

I mitt fall finns det fler svar. Det uppenbara är makt. Makt att faktiskt kunna påverka, utveckla och förändra. Både i stort och smått. Det känns väldigt bra när man drivit en idé till något som faktiskt genomförs, förhoppningsvis till nytta och nöje för medborgarna. Fortfarande tycker jag att den processen går för långsamt, men jag börjar lära mig.

En klar uppsida med lokalpolitik.

Det andra svaret är ansvar. Jag tillhör dem som anser att vi får de politiker som vi förtjänar. Jag vill inte tillhöra dem som sitter hemma i soffan och gnäller, men inget gör för att förändra och förbättra. Självklart finns det perioder i livet som är fulla med annat, men vill man tror jag att de flesta någon gång faktiskt kan ta sig tid i demokratins tjänst.

Hur är det då med responsen? Tyvärr är det ganska sällan som man får positiva reaktioner på något man sagt, eller gjort. De flesta som hör av sig vill ändra något eller ha något för egen del, och har massor med mer eller mindre sakliga argument för sin sak. Det är inget konstigt med det, vi är generellt sämre att ge positiv kritik, än tvärtom.

På sociala medier händer det faktisk oftare att man får glada tillrop eller när man knackar dörr och träffar människor som inte demonstrerar eller skriver insändare. Då händer det ofta att de berättar hur nöjde de är. Det värmer.

En mycket positiv sak med mitt politiska engagemang är alla spännande människor man får möta, idérika, kompetenta, energifyllda och roliga. Dessutom lär man sig nya saker hela tiden. Jag försöker respektera alla jag möter, även mina politiska motståndare, och hoppas att de även respekterar mig. Sedan ska villigt erkännas att vissa av dem har jag absolut ingen lust att ens ta en snabbfika med, men det är antagligen ömsesidigt…

För att återknyta till Nordmaling och liknande fall så har media ett mycket stort ansvar i hur man formulerar sig när man granskar politiken. Det finns en otäck tendens till någon slags ”plakatjournalistik” som faktiskt kan bidra till att hetsa upp människor på fel sätt. Det borde de tänka på.

Tänker jag fortsätta mitt engagemang? Ja, jag har redan annonserat att jag ställer upp i valen till både kommun och landsting även om det ibland är svårt att kombinera med vanligt jobb. Än så länge är jag vare sig mätt eller nöjd. Det ska bli kanonkul och det är ju i val vi får reda på vad människorna faktiskt tycker!

Skatefoto: Mikael Onegård.

Relaterat: AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, Moderaterna, demokrati, , funderingar, påverkan, Tyresö, Val 2014, media, valfrihet, Nordmaling.

Mer balans i journalistiken, tack

Ett, för mig, nytt begrepp har dykt upp i debatten den senaste tiden, ”offerjournalistik”. Det betyder, enkelt uttryckt, att media, ofta okritiskt skildrar någon som råkat illa ut och skyller allt på samhället.

Det kan röra sig om arbetslösa, sjuka eller andra som på något sätt upplever sig ”drabbade av samhällets orättvisa”.

Sannerligen på tiden att denna obalans tas upp på ett seriöst sätt. Självklart ska journalister granska politiker och andra makthavare. Självklart ska missförhållanden uppmärksammas. Men denna typ av artiklar och TV-program har slagit i taket för länge sedan.

Jag tror faktiskt att läsare och tittare också vill få berättelser om där samhället faktiskt hjälpt och stöttat en enskild, vilket ju är normalfallet. När såg vi senast rubriker som:

Jag fick jobbet, tack vare Fas 3

Lottas mormor stormtrivs på äldreboendet i Tyresö

Akutvården i Katrineholm är strålande

Per-Åke hyllar sin kommunpolitiker: Hon är bäst!

Det förekommer naturligtvis, men en bättre balans är önskvärd, tycker jag.

För det kan väl aldrig vara så, att det faktum att en överväldigad majoritet av journalisterna som har politiska vänstersympatier, låter detta styra när de granskar sitt samhälle?

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Tyresö.

EM-reflektioner

”Fotboll är en sport med 22 spelare som jagar en boll, och till slut vinner Tyskland”. Så har någon lustigkurre till expertkommentator uttryckt det någon gång. Idag blev det en sanning, igen.

Fotbolls-EM har blivit en succé och ett fantastiskt skyltfönster för tjejidrott i absolut toppklass. Arrangemanget har slagit alla möjliga publikrekord och förmodligen också rekord i uppmärksamhet från svenska folket.

Orsakerna till det ser jag som två. Inte spelet, svenska tjejer har spelat bra förut, ska sanningen fram så överträffade inte det svenska laget förhoppningarna på något sätt. Att komma till semifinal i ett EM var godkänt, inte mer. I VM och OS tillkommer många duktiga nationer såsom Brasilien, Kina och USA, så man kan knappast säga att vårt lag är i världsklass baserat på denna turnering.

Nej, orsakerna till succén stavas Sundhage och media och deras symbios. Medierna älskar Pia Sundhage och kärleken verkar vara besvarad. Pia Sundhage andas fotboll och hennes kompetens parat med entusiasm går hem i stugorna och ger ökat spaltutrymme.

Det känns också som att fotboll för damer efter detta mästerskap slipper skuggan av att bli jämförd med herrarna. Som någon sa: ”Vem jämför herr- och damhandboll, eller stavhopp för damer respektive herrar”?

Det tråkiga är alla de nättroll som lägger sin sjuka energi på att kritisera spelarna för sitt utseende eller sin sexuella läggning. Där tror jag i och för sig media är lite medskyldiga, med artiklar om spelare som ”kommer ut”. Vem ställer överhuvudtaget frågor till manliga spelare om vem de delar säng med? Det har ju ingen som helst betydelse för deras prestation på planen.

Till nästa EM måste UEFA naturligtvis lägga in en match om bronsmedaljerna och sluta upp med larvet att lotta (!) om vilka lag som ska gå vidare från gruppspelet.

Förhoppningsvis kan nu de svenska klubbarna surfa med på vågen och få fler småtjejer att vilja prova fotboll. I Tyresö behövs inte det, den effekten är redan uppnådd här.

Till sist några svenska spelaromdömen:

Bästa spelare: Kosovare Asllani, vilken teknik!

Största överraskning: Att Nilla Fischer klarade mittbacksrollen så bra.

Nu ser vi fram mot hösten i allsvenskan och ni vet ju vilka jag håller på…

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om sport, Tyresö, idrott, fotboll, EM, Pia Sundhage, media .

Trötta moderater?

Idag är det moderaternas dag i Almedalen. Media har sedan en tid tillbaka talat mycket om trötthet i samband med moderaterna. ”Fredrik Reinfeldt ser trött ut” och ”moderaterna kör på i sina hjulspår utan något nytt att komma med” är två vanliga kommentarer.

Är då vi moderater trötta?

Nej, det vill jag absolut inte påstå. Däremot kan jag förstå att både moderaterna och Alliansen kan uppfattas så, av vissa av framförallt tre skäl.

För det första så har Alliansen sedan valsegern 2006 genomfört i princip allt som man lovat i två valrörelser, vilket måste vara unikt. Det betyder att man inte kan upprepa samma löften om och om igen.

För det andra så har moderaterna och Alliansen regerat i minoritet sedan 2010. Det säger sig själv att reformtakten blir långsammare med ett sådan parlamentariskt läge.

För det tredje så upplever jag att mycket kraft och energi under innevarande mandatperiod gått åt till att ”finslipa” vissa reformer, som under parollen ”arbetslinjen” infördes under förra perioden. Man får inte glömma bort, vilket kanske vissa väljare gör, att steget från en sedan länge inarbetad bidragslinje till en politik där arbete sätts i främsta rummet, är väldigt långt.

Utan att känna till några detaljer, kan jag dessutom förstå att Fredrik Reinfeldt gjort ett tungt jobb med att hålla ihop regeringen där fyra viljor ska samsas. Vi vet alla hur det gått för tidigare borgerliga regeringar och med erfarenhet från lokalpolitiken vet jag att detta inte alltid är enkelt.

Sedan får man inte glömma att moderaterna inte bara finns på riksplanet. I många landsting och kommuner driver moderaterna en framgångsrik politik med många reformer under strikt ekonomiskt ansvarstagande.

Jag håller inte med partiledningen i alla frågor, maxtaxan och arbetsgivaravgifterna är två sådana, men på det stora hela tycker jag att Fredrik Reinfeldt och regeringen både gjort och gör ett kanonjobb med att styra landet under pågående finanskris och lågkonjunktur.

Jag tycker också att de som tycker vi moderater är ”trötta” också allvarligt ska fundera på vilka alternativen är. Massiva skattehöjningar i ett land som redan toppar diverse skatteligor och en återgång till ett bidragssamhälle.

Är det så svenska folket vill ha det? Jag tror faktiskt inte det när de får tänka efter en gång till.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , ekonomi, alliansen, Almedalen, Fredrik Reinfeldt, Almedalen 2013, Val 2014, maxtaxa, reformer , arbetslinjen.

Kontraproduktivt skriva om Av******

De senaste dagarna har det skrivit en hel del i media om ”Järnrörs-Kent” Ekeroths eventuella roll i styrning och finansiering av rasistsiten Av******.

Det är förvisso bra att uppmärksamma och avslöja politikers kontakter med icke rumsrena media och självklart ska jornalisterna fortsätta med det.

I just det här fallet finns det dock en uppenbar risk att uppmärksamheten blir kontraproduktiv, genom att ge siten oförtjänt ”gratisreklam”.

Vanliga schyssta medborgare som ”råkar” hamna på siten, märker snabbt vad är det är för sida och kan s a s smyga därifrån.

För ”sökare” bland ungdomar finns det däremot en risk att de med dessa skriverier får en onödig hjälp att hitta skräpet och värsta fall påverkas i negativ riktning.

Relaterat: AB, AB, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, media, SD, funderingar, internet, Sverigedemokraterna, rasism.