söndag 14 februari 2016

Namnsättning – en svår konst

Jag har under senhösten och fram till nu, haft förmånen att tillhöra en arbetsgrupp med politiker och tjänstemän, vars uppgift är att föreslå namn på gator och platser i nya Norra Tyresö Centrum.

Tyresö Centrum står inför ett stort omvandlingsprojekt som kommer att beröra hela området i många år framåt. Många nya bostäder, en ny ishall, mötesplatser för kultur och inte minst ett, till stora delar, nytt vägnät.

Arbetsgruppen har jobbat hårt och seriöst med alla infallsvinklar, från historiens vingslag till vad som enligt lantmäteriet och andra är god sed vid namnsättning.

Tyresöborna har varit väldigt engagerade och skickat in många bra, och i vissa fall fantasifulla förslag.

Några hörnstenar i gruppens arbete har varit:

Att namnen (självklart) inte redan existerar i närområdet
Att det inte bör uppstå förvirring var i kommunen de nya namnen ligger
Att det helst ska finnas en historisk anknytning till namnen
Att namnen ska vara lätta att uttala, även vid samtal till taxi på nattkröken…

Dessutom finns en praxis som säger att om man vill döpa något efter personer så ska vederbörande helst varit avliden en ganska lång tid. 
Det finns annars en risk för att det snart efter frånfället dyker upp ”lik i garderoben”, som kan förändra en positiv bild av personen i fråga. Bästa (eller sämsta) exemplet på detta är ”Viljo Nousiainens gångväg” i Göteborg, som hastigt, och mindre lustigt, fick byta namn efter Patrik Sjöbergs avslöjanden.

Att det inte är så lätt alla gånger visar den här gatan som jag hittade vid en inspirationspromenad i Hammarby Sjöstad i helgen.

Vem är det som hoppar? En fågel eller en korpidrottare? Är det i så fall höjdhopp, längdhopp eller stavhopp som avses? Och hur lätt är namnet att uttala klockan 02.39 i samtal med en taxiväxel…?

Vilka namn som gruppen till slut kommer att föreslå, blir inte offentligt förrän inför byggnadsnämndens beslutande möte.

Att temat är vatten är dock redan avslöjat och också att Norra Tyresö Centrum blir den första kommundelen som får ändelsen – gata i en del av namnen. Ett av många tecken att vi nu bygger stad i kranskommunens Tyresö.


måndag 1 februari 2016

Dysfunktionella familjer

För några dagar sedan dök det upp en bild i mitt flöde på Facebook, som berättade att det kan bli en fortsättning på en av mina absoluta favoriter bland TV-serier. ”Married with children”, eller på svenska, ”Våra värsta år”.

För de som möjligen inte känner till serien så handlar den om en dysfunktionell amerikansk familj där det i princip skämtas om allt, inklusive sex och religion. Arbetsnamnet när den startades upp var ”Far from Cosby”.
Familjen Bundy (döpta efter massmördaren Ted…) består av pappa Al, misslyckad skoförsäljare och mansgris, vars enda merit i livet består i att han gjort fyra touchdowns i en match på high school i sin ungdom, vilket han tjatar om i det oändliga.
Mamma Peggy har aldrig haft ett riktigt jobb och ägnar dagarna till att röka och handla från TV-shop.
Dottern Kelly är urtypen för en dum blondin som har framgång hos killarna, men knappast i skolan. Sonen Bud (döpt efter ölet Budweiser), slutligen, vill nå framgång hos tjejerna, men misslyckas ständigt och hånas av sin familj för det.

Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar.

Kanske är jag inte helt neutral, men i samband med denna nyhet kommer mina tankar osökt in på den rödgröna regeringen.
Betraktar man de fyra tyngsta namnen så är det uppenbart att det är en ”familj” som inte fungerar.

Det ena av Miljöpartiets språkrör talar i valrörelsen om att han minsann kan förändra svensk skola på 100 dagar. Det enda som hänt är att han spelat in en film, där han talar till skolpersonalen som de vore barn.
Det andra språkröret, förutom att hon bottenmålar sin båt med giftig färg, drar jämförelser mellan historiskt vidriga och systematiska förintelseläger och tragiska flyktingöden på Medelhavet.

Utrikesministern, den socialdemokratiska rockstjärnan som skulle ”frälsa” rörelsen bara hon kom hem, lyckas med konststycket att göra sig osams med båda sidorna i frågan om Palestina.

Statsministern, som inte minst, har till uppgift att samordna regeringens arbete lyckas uppenbarligen inte, ens utåt sett, få alla att dra åt samma håll.

Den senaste veckans opinionsundersökningar visar att väljarna också har uppfattat regeringens dysfunktionalitet, även om det finns några få undantag i Ygeman och Hultqvist, och straffar främst Socialdemokraterna för det.

Det ser ut som en tanke, men när vi om 10 år ser bakåt och betraktar regeringen Löfven, kanske just ”Våra värsta år” passar utmärkt som betyg på den här regeringsperioden.