Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.
Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.
Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.
En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.
Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.
När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?
Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.
söndag 18 december 2016
Konserternas moder
Etiketter:
David Bowie,
Freddie Mercury,
konsert,
kultur,
livet,
musik,
Norrköping,
opera,
pop,
Queen,
rock,
Rolling Stones
fredag 9 december 2016
Reinfeldt och eftermälet
Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten
handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring
migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till
Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.
Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.
Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn
i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett
och hört under den här tiden.
Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort
saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att
politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig
asylpolitik.
Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i
helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det
kända ”öppna-era-hjärtan-talet”.
Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade
igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med
Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde
gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.
Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.
Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den,
hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en
sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till
att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.
Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i
flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om
att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten
rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar
och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!
Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största
framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen
förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och
utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något
statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.
Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet
2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi
vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept,
utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…
Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa
frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt
inflytande i rikspolitiken.
För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland
ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att
kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan
och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken
till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!
En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att
Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor
som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att
integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna
Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg
utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda
och sekulära.
Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns
fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag
kräver mer av den som ska rekryteras.
Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare
kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar
risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.
Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat
ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar
det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra
allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går
att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.
Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men
måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.
*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”
Andra bloggar om politik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, invandring, Socialdemokraterna, funderingar, integration, samhälle, framtiden, migration, debatt, välfärd, flyktingar, rasism, SD, Anders Borg.
Etiketter:
Alliansen,
Anders Borg,
asyl,
debatt,
flyktingar,
flyktingpolitik,
framtid,
Fredrik Reinfeldt,
funderingar,
integration,
invandring,
migration,
moderaterna,
politik,
rasism,
Sd,
välfärd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)