Vem är skyldig vad?

I den här videobloggen berättar jag vad jag anser om begreppet integrationsskuld.

Vem eller vilka är skyldiga eller har en skuld?

Terrorister och välfärdsstaten

Den senaste veckan har det debatterats livligt om Sverige ska hjälpa de svenska medborgare som anslutit sig till terrorsekten IS att komma hem.
Min åsikt i frågan är solklar. Som man bäddar får man ligga. Väljer man att resa till ett land i krig och ansluta sig till en terroristsekt som mördar, våldtar och som vill tvinga människor att leva i ett kalifat styrt av sharialagar, då har man avsagt sig all rätt till hjälp från Sverige.
Är det möjligt anser jag även att deras svenska medborgarskap ska dras in.

Men, vad händer om de på egen hand lyckas ta sig tillbaka till Sverige? Och då menar jag inte eventuella rättsprocesser för krigsbrott, utan med deras liv?

Är det någon som tror att de från dag ett tar ett jobb på bandet på Volvo i Göteborg? Inom äldreomsorgen i Örebro? Eller som utredare på länsstyrelsen?

Sannolikheten för det är, som alla förstår, minimal. Men hur ska de då försörja sig i Sverige? Förmodligen med hjälp av bidrag från vårt generösa välfärdssystem. Barnbidrag, bostadsbidrag, försörjningsstöd. Listan kan göras lång.
Kanske är de traumatiserade. Kanske är de fysiskt skadade. Helt uppenbart är vårt välfärdssystem inte riggat för den här typen av fall. Heller.

Det verkar för de flesta ganska orimligt att man först frivilligt ansluter sig till en terrorsekt, för att sedan komma ”hem” och vilja få välfärdsstatens fördelar. Men så vitt jag, utan att vara expert, kan avgöra kan faktiskt så bli fallet.

Ta som exempel en person som skadats så fysiskt att den kommer tillbaka till Sverige med en permanent funktionsnedsättning. Är det då rimligt att vi ska försörja denna individ livet ut, med sjukbidrag, kanske personlig assistans och så småningom pension?
Nej svarar nog de allra flesta. Men så kan det faktiskt bli med dagens lagar och regelverk.

Helt uppenbart att detta är ytterligare ett skäl till varför vi snarast måste se över villkoren för våra generösa välfärdssystem. Annars är inte frågan om de kollapsar, utan när.

Andra inlägg i samma tema återfinns här och här.

Neutralisera eller stimulera?

Sverige har fått en ny regering. S och Mp med stöd av C, L och V. Det enda som verkligen förenar dessa är en het önskan att hålla SD utanför inflytande. Att bygga ett regeringsunderlag på att vara emot ett folkvalt parti är en bräcklig grund att forma ett styre på.

C och L valde bort sina kompisar i Alliansen bara på denna bräckliga grund. Jag tror tyvärr att detta agerande bara kommer att stimulera SD:s tillväxt. Människor blir förbannade och detta kommer ge SD ännu fler röster i valet 2022 baserat på partiets bild av martyrskap.

Hur skulle man då agerat för att neutralisera SD istället?

Min medicin skulle vara följande.

Uppskattningsvis kommer 99 % av SD:s röster från människor som inte anser att övriga partier lyckats adressera frågan om hur vi ska hantera migration och integration.   

För, handen på hjärtat, vem röstar på SD för deras åsikter om infrastruktur? Vård? Utrikespolitik? Skatter? Förmodligen har de flesta ingen aning om vad de tycker i dessa frågor. Om de nu tycker något…

Därför är det naturligtvis inom de områden som skapar SD:s väljarbas som man måste agera.

M och även S har, även om det tagit sin tid, insett att vi inte kan fortsätta med vår generösa migrationspolitik. Även om inget av partierna vill erkänna det så sammanfaller numera åsikterna i dessa frågor i stora drag med SD:s. 

Tillfälliga uppehållstillstånd, hårdare krav på egen försörjning, de som får nej ska lämna landet snarast. Det finns många delar där M och S skulle kunna göra upp. Självklart kommer det finnas delar som SD inte gillar, men de kommer ändå rösta för, eftersom alternativen är sämre för dem.

Genom en sådan uppgörelse uppnår man två saker. Dels tar man ifrån SD initiativet i dessa frågor, dels städar man bort frågan bort från dagordningen så att inte de små partierna med välmenande, men naiva, åsikter får inflytande.

Detta hade varit att ta långsiktigt ansvar istället för att agera utifrån sin antipati för ett parti. Nu ska tydligen dessa frågor långsiktig hanteras i någon slag parlamentarisk grupp där alla partier ska bjudas in. Förhoppningsvis tar M och S sitt ansvar som statsbärande partier och städar upp i sörjan!

Om vi låter de naiva småpartierna få inflytande i dessa frågor är jag rädd att den framtida finansieringen av vår gemensamma välfärd hotas på sikt. Och det vill ju inget seriöst parti.

Fler tankar om finansiering av välfärden hittar du här och här.

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, Moderaterna, Val 2018.

Svenskt medborgarskap – något att kämpa för

Att bli medborgare i Sverige, om man inte är född här, är alldeles för lätt idag. I dagsläget krävs att den sökande:

• Kan styrka sin identitet
• Har fyllt 18 år
• Har permanent uppehållstillstånd (PUT)
• Har bott i Sverige en viss tid (i regel fem år)
• Har levt ett ”skötsamt” liv i Sverige

Jag tycker inte att detta räcker. Att bli medborgare i ett av de bästa, mest toleranta och rikaste länderna i Sverige måste vara svårare än så. Något att faktiskt kämpa för.

Därför vill jag till dessa punkter lägga till några.

 Godkänt test i svenska språket. Både muntligt och skriftligt. Vilken nivå det ska ligga på kan säkert diskuteras, men jag tycker att kunskaper motsvarande åk 7 kan vara rimliga. Utan språket finns det ingen möjlighet att bli en del av sitt nya land.

Godkänt test i samhällsorientering. Där skulle ingå svensk historia, rättigheter och skyldigheter, jämställdhet m m.

Egen försörjning i fem år. Det kan inte vara ok att komma till Sverige, aldrig hitta en egen försörjning och ändå kunna bli svensk medborgare.

Medborgarskap på prov. Om man begår grova brott inom fem år från det man fått sitt medborgarskap, ska detta kunna återkallas.

Utöver detta vill jag skärpa den karenstid som gäller för de som dömts för brott i Sverige. D v s det ”skötsamma” livet. För exempelvis s k hedersrelaterade brott vill jag införa livstids karens. Vi ska inte ha svenska medborgare med den människosynen.

Hur ska man då öka attraktiviteten i medborgarskapet? Mitt förslag är att koppla det till delar av vårt generösa välfärdssystem. För att fullt ut få ta del av detta skulle i så fall krävas svenskt medborgarskap. Vilka delar och hur, kräver naturligtvis en noggrannare utredning.

Att ställa krav för att erhålla medborgarskap är i grunden inget konstigt. Det finns många länder som kräver mycket mer än Sverige för medborgarskap.

Att fullt ut bli svensk måste vara värt att kämpa för!

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, medborgarskap, funderingar, samhälle, framtiden, integration, debatt, välfärd, bidrag, migration, Sverige, asyl, religion, ekonomi.

Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .

Politisk önskelista 2017

2016 är över. Ett år av omvärdering för många kring synen på vårt samhälle.
Året har präglats av flera dramatiska händelser i vår omvärld. Terroristattacker i Europa, Brexit och valet av den osannolike kandidaten till ny president i USA.
Alla dessa händelser manar till eftertanke om hur vi vill att vårt land ska vara, både 2017 och i framtiden.

Några av mina nationella önskningar inför 2017 är därför att:

*Fler ska komma till insikt*
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land och kunna hjälpa människor i nöd både genom bistånd på plats i deras hemländer, men också genom att ta emot flyktingar.

Men en förutsättning för att det ska vara hållbart är ordning och reda i mottagandet. Det kan inte vara mottagarlandets sak att bevisa vem det är som knackar på och vill komma in. Kan man inte styrka sin identitet med godtagbara handlingar så borde det t ex vara självklart att man frivilligt lämnar både fingeravtryck och DNA. Har man ”rent mjöl i påsen” bör inte detta vara något problem.
Regeringen har på sistone indikerat att man kan tänka sig skärpning i denna fråga. Det är bra. Bättre sent än aldrig.

Det borde också vara självklart att om man får nej på sin ansökan om att få stanna, så lämnar man landet skyndsamt och ska absolut inte ha rätt till något annat än akut sjukvård.
Enligt Statskontoret gjorde s k papperslösa 30 000 besök i vården under 2015 till en kostnad av 150 miljoner. Inte så mycket pengar i sammanhanget kanske, men hela systemet skickar väldigt konstiga signaler.

Fler måste också komma till insikt om att ifall Sverige ska fortsätta vara ett sekulariserat samhälle där vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män så måste det omfatta alla medborgare. Det betyder i klartext att i Sverige tolererar vi inte ”religiösa poliser” som talar om för människor hur de ska klä sig, vem de får älska eller vad de ska tro på.

*Fler ska visa handlingskraft och mod*
Invandring eller inte, finansieringen av våra välfärdssystem måste ses över. Här krävs mod över parti- och blockgränser att inse detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Med ett av världens högsta skattetryck finns inget utrymme att finansiera de ökande välfärdskostnaderna den vägen.
Frågor som måste lösas är hur maxtaxesystemet ska utvecklas. Eller avskaffas?

Ska det krävas någon form av ”kvalificering” för att fullt ut få ta del av de bidrag som vårt samhälle tillhandahåller?
Vården och omsorgen utvecklas hela tiden med nya rön och metoder. Det är såklart jättebra, men ofta betyder det ökande kostnader för att producera tjänsterna. Hur stor ska självfinansieringsgraden vara i framtiden?
Kanske ska t o m den ”förbjudna” frågan behovsprövat barnbidrag upp på bordet?

För att det ska bli något gjort är jag övertygad om att Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans måste ta ledartröjan, ta upp diskussionen och visa politiskt mod och handlingskraft.

*Den pedagogiska finessen utvecklas*
Många av de åtgärder som jag föreslår kommer naturligtvis att orsaka protester hos många medborgare, hur rättvis man än försöker att vara.
I ett sådant läge krävs en utvecklad pedagogisk finess för att kunna förklara varför dessa åtgärder är nödvändiga för framtiden. Ska åtgärderna hålla över tid krävs att en majoritet av befolkningen accepterar förändringen även om man inte jublar.

*Respekten för arbete ökar*
Ska vår välfärd hålla långsiktigt så att vi har ekonomi att stötta behövande i vårt samhälle krävs att fler arbetar. Då finns det inte bra eller dåliga jobb. Bara jobb.
Då måste alla åtgärder som skapar riktiga jobb bejakas även om det svider i fackföreningsrörelsens protektionistiska själ.

De flesta av de åtgärder jag listar måste naturligtvis preciseras och finslipas innan beslut. Jag påstår inte heller att min lista på något sätt är komplett, utan mer ett sätt att lyfta fram exempel på ”stenar” som måste vändas.
I ärlighetens namn tror jag inte heller att så många av mina önskningar kommer slå in under året som kommer, men ingen blir gladare än jag för positiva överraskningar!

Det viktigaste är dock att vi måste börja våga diskutera frågorna på ett seriöst sätt. Om den diskussionen kan starta under 2017 så är i alla fall Sverige på rätt väg.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, bidrag, migration, vård, omsorg, asyl, religion, ekonomi, brexit.

Reinfeldt och eftermälet

Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.

Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett och hört under den här tiden.

Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig asylpolitik.

Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det kända ”öppna-era-hjärtan-talet”. 

Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.

Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.

Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den, hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.

Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!

Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.

Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet 2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept, utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…

Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt inflytande i rikspolitiken.

För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!

En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda och sekulära. 

Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag kräver mer av den som ska rekryteras.

Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.

Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.

Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.

*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”

Andra bloggar om politik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, invandring, Socialdemokraterna, funderingar, integration, samhälle, framtiden, migration, debatt, välfärd, flyktingar, rasism, SD, Anders Borg.

Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Kontraproduktiva skatter

I den pågående förhandlingen mellan regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet, har V avslöjat att man vill återinföra både arvs- och gåvoskatterna.

För att finansiera den välfärdsstat som jag uppfattar att vi i grunden är eniga om i Sverige, krävs en gemensam finansiering. De intäkter stat, landsting och kommun kan få för att finansiera denna välfärd består, lite grovt, av skatter och egenavgifter. Avgifterna har jag bloggat om tidigare så de väljer jag att inte kommentera här och nu.

Som jag resonerar måste en skatt för att accepteras vara logisk, pedagogisk och ha ett känt och förankrat syfte. Exempelvis för att finansiera sjukvård.

Löneskatt är ett sådant exempel. Jag tycker det är fullt rimligt att arbetsinkomster beskattas till en viss gräns. Jag tror också att de flesta accepterar att de med högsta inkomsterna bidrar med lite mer. Att dagens nivåer är för höga, är en annan diskussion som jag gärna återkommer till i något annat sammanhang.

 Skatt på konsumtion, exempelvis moms, tycker jag också är rimligt till en viss gräns. Det finns också ibland en logik att försöka förändra beteende genom olika nivåer på momsen. Exempelvis med utgångspunkt från vad som är bra för miljön. I det fallet får en ökad punktbeskattning gärna kombineras med morötter för ”önskat beteende”, som skattebefrielse för elbilar.

Sedan finns det djupt orättfärdiga och i vissa fall kontraproduktiva skatter. Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter tillhör den gruppen.

Det finns flera tunga invändningar mot dessa skatter.

1)      Det är redan skattade pengar som beskattas igen. i fallet förmögenhetsskatt i en aldrig avstannande loop. Åtminstone inte förrän förmögenheten är borta…

2)      De beskär min frihet som individ och människa. Borde jag inte ha rätt att göra vad jag vill med mina, redan beskattade, pengar?

3)      De minskar förtroendet för staten och uppmuntrar till fiffel och svartjobb

4)      Det skapas absurda frågeställningar och paradoxer. Uppenbart är det ok att elda upp sina pengar eller köpa trisslotter men inte ge dem till barnen.

5)      Arvsskatten gör generationsskiften bland småföretagare dyrt vilket knappast gynnar tillväxten av nya jobb.

Argumenten mot dessa skatter är som synes många. Därför är det bättre ju mindre inflytande Vänsterpartiet får över regeringens budget och jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna har kurage att stå emot dessa stollerier.

Ett sätt att säkerställa att dessa skatter inte dyker upp igen är såklart att rösta på Alliansen i valet 2018. Men det har du, kära läsare, väl redan räknat ut…

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, regeringen, Alliansen, Socialdemokraterna, funderingar, valfrihet, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, moms.