Att vara deltidspolitiker

Jag får ganska ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?” ”Är du politiker på heltid?”

Mitt svar är då att jag är politiker på deltid, och företagare övrig tid. Att vara deltidspolitiker fungerar förmodligen inte för alla eftersom det kräver möjligheten att flexa sin tid. 

Det stora flertalet folkvalda i kommunerna är fritidspolitiker som lägger stor del av sina kvällar, och ibland helger, på att ta sitt samhällsansvar. Ett sådant uppdrag går att kombinera med ett heltidsjobb.

Sedan finns det fåtal, de som oftast syns och hörs i media, som har möjlighet att syssla med politik på heltid, men de är väldigt få till antalet.

Och så finns det gruppen mittemellan, d v s sådana som jag, deltidspolitiker. I runda slängar har jag f n fasta arvoden som motsvarar ungefär 50 % av en heltid. Den faktiska tid jag lägger på politiken, inklusive obetalda partimöten, kampanjarbete etc motsvarar ungefär 70 %, eller 30 timmar per vecka.

Ett lättare sätt att förklara är att beskriva en typisk dag i mitt liv:

07.30 Väckning. Äter frukost (yoghurt/mussli/juice), skummar DN och petar in kontaktlinserna samtidigt. Kollar sedan inkomna mail.

09.00 Sammanstrålar med kommunens eminente fritidschef för en liten biltur. Syftet är att på plats kolla in pågående anläggningsarbeten och hur dessa fortskrider. Det blir en salig blandning av utegym, raststugor, multianläggning och strandbad. Det är mycket på gång i Tyresö!

11.30 Tillbaka i kommunhuset. En kort sammanfattning med fritidschefen som avslutning. Växlar några ord med fastighetschefen på vägen ut.

12.30 Åter på hemmakontoret. Kollar och besvarar mail.

13.00 Nu blir jag företagare. Möte med kollegan/sonen i den delägda konsultfirman. Förutom sedvanlig uppdatering av aktuella kunduppdrag finns två punkter på agendan.

Ett utkast till en distansutbildning i intäktsoptimering på uppdrag av en kund samt planering av ett frukostseminarium vi ska hålla i maj. Mycket kaffe.

17.00 Promenad till biblioteket i Tyresö Centrum. Biblioteksveckan pågår för full. Passar på att byta ut böcker av Majgull Axelsson och Joyce Carol Oates mot två deckare på bordet för ”Raedcykling”. Bra initiativ.

Idag är det även vernissage i konsthallen. Erik Sigerud ställer ut. Träffar nyss avtackade bibliotekschefen som ser ut att må bra i sin nya roll som pensionär.

 18.00 Hemma igen. Fler mail att besvara och en svåger som fyller jämt att ringa.

19.00 Inser att jag inte ätit något sedan frukost och drar igång en pastakastrull.

19.30 Resten av kvällen delas mellan nyheter och sport på TV, två tvättar, några strukna skjortor, ytterligare några mail samt förberedelser för morgondagens möten.

01.15 Släcker lampan efter att ha läst en stund. Föredrar skönlitteratur i sängen framför sammanträdeshandlingar.

Så här kan en typisk dag se ut, även om variationen är stor. Ett antal telefonsamtal pågår under dagen, förstås. Det speciella med denna dag, torsdagen 21 april 2016 är att det för ovanlighetens skull inte är något kvällsmöte. Bortsett från sommaren samt runt jul, så har jag i medeltal tre vardagskvällar bokade för olika kvällsmöten. Så icke idag.

Om det inte är stressigt? Jo ibland, men jag trivs jättebra, får träffa massor av kompetenta och trevliga människor, känner att jag gör skillnad och dessutom är det ju i högsta grad frivilligt. Prova får du se!

Andra bloggar kultur, idrott, Tyresö, politik, vardag , bibliotek , litteratur , konst, företagande, näringsliv, Moderaterna, politiker, livspussel.

Det är inte synd om vandaler

Ok jag erkänner, jag har också vandaliserat i min ungdom. I samband med ett nyårsfirande i tonåren sprängde jag och mina kompisar en papperskorg med kinapuffar. Efteråt hade jag väldigt dåligt samvete. Hade någon sett oss? Tänk om mina föräldrar får reda på saken?

Varje gång dagarna efter som jag passerade papperskorgen kände jag mig skyldig och ångrade att jag varit med.

Den förseelsen är sedan länge preskriberad och den upprepades aldrig. Jag visste, genom min uppfostran att det vi gjort var fel och samma respekt för annans egendom har jag försökt pränta in hos mina egna barn.

I veckan som gick vandaliserades bland annat en nyrenoverad raststuga i friluftsområdet Alby, Tyresö. Man hade slagit sönder fönsterrutor, spytt (!) i lokalen, tömt ut en brandsläckare och röjt runt rejält. Utöver detta förstörda gräsmattor och eldning i naturen. Tyvärr är det inte första gången och förmodligen är förövarna unga medborgare i kommunen.

Förutom att dessa illdåd gör att vanliga människor inte kan nyttja våra gemensamma anläggningar, kommer det att kosta en rejäl slant att städa upp, byta rutor etc. Dessutom lägger kommunen en rejäl slant årligen på att sanera en annan typ av vandalisering, nämligen klotter.

Fångat i mitt närområde.

Det finns de som tycker att s k graffiti är en ”subkultur”, och en konstform, och påstår att det alltid funnits sådana där ungdomar på olika sätt vill revoltera mot vuxenvärlden. Det är förvisso sant att ungdomar alltid velat revoltera, men jag kan omöjligt se att det skulle vara en ursäkt för att förstöra andras, och vår gemensamma egendom! 

Målar man på annans egendom utan tillstånd är det klotter, inte varken kultur eller konst, punkt!

I debatterna som följer, inte minst på sociala medier, reagerar de flesta sunt. Man blir förbannad och många undrar var vandalernas föräldrar håller hus. 

Men inte alla. Det dyker alltid upp några som skyller på ”bakomliggande orsaker” eller på att ungdomarna saknar lokaaaaaaler att vara i. Ungefär som att det skulle vara synd om dessa ungdomar.

I Tyresö finns bland annat:

• Fritidsgårdar eller träffpunkter i alla kommundelar
• Ett fantastiskt föreningsliv inom alla möjliga intresseinriktningar
• En stor skatepark
• Spontanidrottsplatser med konstgräs och annan utrustning
• Möjlighet till ekonomiskt stöd för egna initiativ

Om det nu inte skulle duga med detta, så vore det naturliga, och civiliserade, sättet att ta kontakt med kommunen, kanske tillsammans med sina föräldrar, och lämna sina önskemål om vad man skulle vilja ha. Därmed inte säkert att det går att ordna, men så agerar någon som hyser respekt mot sina medmänniskor. Inte supa till och bara förstöra.

Vi får aldrig acceptera förstörelse som en ursäkt för vare sig revolt eller sysslolöshet. I ett demokratiskt samhälle vårdar man och respekterar våra gemensamma tillgångar. Allt annat leder så småningom till anarki.

Andra bloggar om respekt, klotter, Tyresö, vandaler, Alby, graffiti, föräldrar, ansvar, konst, kultur.

Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchen på Blå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, skatter, Liljevalchs, bidrag, Stockholm, funderingar, trams, vår, museum, regeringen.

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.

Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.

Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör

Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare

Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.

Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  

Relaterat: Resumé, Resumé.

Andra bloggar om kultur,film, filmer, bio, TV, Guldbaggen, Guldägget, reklam, Roy Andersson, PR, funderingar, debatt, konst.

Graffiti eller klotter?

Den nya röd-grön-rosa majoriteten har, förutom tunga frågor som Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, även kommit överens om andra saker.

En sådan är att man avskaffar den nolltolerans mot klotter som Alliansen tillämpat. ”Det här innebär att det ska vara fritt fram att prata om graffiti,” säger Roger Mogert (S), nytt borgarråd i Stockholm stad.

Vadå prata? Det är knappast det som är problemet, eller hur? Problemet är, som jag ser det, inte heller om målningen är att betrakta som konst eller inte.

Det som är avgörande är var man målar. Målar man på någon annans egendom, inklusive kommunens, så är det klotter! Sker målningen på duk eller annat föremål som ”konstnären” äger, eller har ägarens tillåtelse att måla på, så kan det absolut vara konst. Men i det fallet, som all annan ”legal” konst, är det upp till betraktaren.

Tyvärr ligger det, för de allra flesta ”graffitikonstnärerna”, i sakens natur att det ska målas på annans egendom. Helst på lite otillgängliga ställen som man sedan inom sin grupp kan visa upp som en trofé på internet.

Jag köper inte heller snacket om att man ger ungdomar ”frihet” genom att inte ha nolltolerans. Jag och, vågar jag påstå, en majoritet av befolkningen kräver i det här fallet vår valfrihet att slippa se eländet som förfular vårt samhälle. Att ta bort nolltoleransen är som att inbjuda till lagbrott.

Hur svårt kan det vara att förstå det?

All erfarenhet visar dessutom att ”lagliga väggar” gör att klottret på vägen till och från väggen ökar.

Som tur är finns det hos oss i Tyresö inga tankar på att avskaffa vår nolltolerans. Det är bara synd att Telia, Vattenfall och andra, inte är lika snabba på att ta bort klottret på sina olika anläggningar i kommunen.

Relaterat: DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, klotter, graffiti, Socialdemokraterna , konst, Tyresö, kriminalitet, Stockholm, valfrihet, demokrati, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, trams , nolltolerans.

Opera och dansband – två sidor av samma mynt

Häromdagen var jag och såg en uppsättning av Händels opera Xerxes på Artipelag, med bl a Malena Ernman och Loa Falkman i rollerna.

En häftig upplevelse med en fantasifull scenografi, njutningsfylld musik och skickliga artister i en fantastisk skärgårdsmiljö.

Föreställning sjungs på italienska. Som tur är textas delar av replikerna så att man ändå kan förstå handlingen.

Och det är just här jag gör min reflektion. Historien i botten är en mycket trivial kärlekshistoria med förvecklingar som vilken sängkammarfars som helst.

Sångtexterna är typ ”Om han inte älskar mig så vill jag dö” eller ”Jag älskar henne som stjärnorna älskar himlen”.

Skulle SIFO be folk att sätta in olika musiktyper på en skala mellan ”Finkultur” och ”Superfolkligt” eller möjligen ”Pretto” och ”Bonnigt” så skulle säkert opera komma i ena änden och dansbandsmusik i den andra.

Sanningen är att de två olika kulturyttringarna faktiskt har en del gemensamt, de enkla och triviala texterna. Dessutom verkar inte heller de som gillar det ena eller det andra inte alls bry sig om texterna utan istället njuta av eller dansa till musiken.

Med andra ord så finns det mycket som faktiskt förenar opera och dansbandsmusik. Härligt! Leve mångfalden och valfriheten!

Relaterat: DN, DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om kultur, samhälle, musik, , opera, konst, Artipelag, dansband, Malena Ernman, Loa Falkman, funderingar, Xerxes, spaningar.

I Salvador Dalís fotspår

Som kulturpolitiker finns det många tillfällen att kombinera nytta med nöje. För någon vecka sedan var jag på semester norr om Barcelona. Vad vore då naturligare än att tillbringa några dagar i den världsberömda surrealistiske konstnären Salvador Dalís miljöer?

Första utflykten gick till den lilla fiskebyn Cadaques. Efter ett antal mil på svindlande och slingrande bergsvägar, tillsammans med ett antal cyklister (Tour de Francewannabees…), hamnar jag på ett torg. De första jag ser när jag kliver ur bilen i julihettan är en stor väggbild av vår vän Salvador. 

Han tillbringade mycket tid i den lilla byn, ibland tillsammans med andra konstnärer.

Han skaffade sig också ett hus strax utanför byn. Huset är idag ett muséum ”Salvador Dalí House Portlligat”. Observera att biljetter till visningarna måste förbokas.

Cadaques

I Cadaques finns ett ”stadsmuseum” som också anknyter till Dalí och hans liv. På strandpromenaden finns dessutom en staty av honom och man gör alla kopplingar man kan till ”sin” kändis. Jag tog t ex en kaffe på ”La Sal”. Byn som sådan är väl värd ett besök och Salvadors närvaro gör det såklart inte sämre.

I hans födelsestad Figueres, norr om Girona, finns ”The Dalí Theatre-Museum”. Enligt egen utsago ”världens största surrealistiska objekt”. Namnet kommer av att det är byggt på ruinerna till en gammal teater som förstördes under spanska inbördeskriget.

The Dalí Theatre-Museum

Dalí har själv utformat byggnaden utifrån sitt eget huvud och den är indelad i 22 rum varav Dalí själv fyllt de 18 första med egna målningar, skulpturer, skisser och installationer, men även med sin egen samling av andra konstnärers verk.

Det är en riktigt häftig upplevelse som speglar hela hans liv och konstnärliga utveckling. Salvador Dalí var en otroligt mångsidig konstnär som även bland annat var inblandad i filmprojekt och smyckesdesign.

Dalís "kärleksfulla" bild av Picasso

 Just smyckena visas i ett särskilt, hårt bevakat, annex till själva huvudmuséet. Entrén dit ingår i biljetten.

Jag kan varmt rekommendera en heldag i Figueres, med muséet som given höjdpunkt.

Till sist några boendetips för trakten. Om man inte har barn med sig så är Cadaques eller Port de la Selva läckra små fiskebyar. Badstränderna i byarna är dock inte så mycket att ha. Däremot finns häftiga små badvikar i närheten som dock kräver en del klättrande.

Vill man ha ett schysst familjeboende, med Dalí ändå inom räckhåll kan jag rekommendera Hotel Reimar i San Antonio de Calonge, cirka 10 mil norr om Barcelona vid kusten.

Relaterat: Salvador Dali, DN.

Andra bloggar om kultur, konst, Spanien, Salvador Dalí, surrealism, bilder, semester, kulturpolitik, resetips, Figueres .

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.

Kulturtips – Artipelag

I helgen var jag och besökte ett fantastiskt ställe i Stockholms skärgård. Artipelag, som ligger vid Hålludden i Värmdö, vid stranden av Baggensfjärden, är ett slags kulturcentra med konsthall, eventlokaler och konferensmöjligheter skapat av en entreprenör ut i fingerspetsarna, Björn Jacobson, mer känd som ”Baby-Björn”.

Hans mål har varit att skapa ”ett utflyktsmål på hög internationell nivå - med gränsöverskridande konstutställningar, inspirerande aktiviteter och god mat”.

Det är en häftig skapelse, där byggnaden smälter in i skärgårdsmiljön på ett suveränt sätt. Även utomhusmiljön är designad med långa träspänger där även funktionshindrade lätt kan ta sig fram, och där man helt plötsligt snubblar på en skulptur som nonchalant lutar sig mot ett träd.

Björn Jacobson

När jag och mitt sällskap tar en fikapaus utomhus, går en äldre herre runt och torkar av borden från förmiddagens regnvatten, han bär en namnskylt med texten ”Björn”. Det visar sig vara Björn Jacobson själv, i egen hög person. När vi frågar honom säger han att ”med 120 nyanställda blir det lite rörigt i början, så man måste hoppa in och hjälpa till”. Så talar en riktig entreprenör.

Han har alltså med egna pengar byggt detta och dessutom skapat massor med arbetstillfällen. Bara det gör att det är värt att besöka.

Jag hoppas verkligen att både stockholmare och turister hittar hit. Med en båttur från City blir det en suverän heldagsutflykt för både stora och små.

Läs mer här.

Relaterat: DN, DN, SvD, AB.

Andra bloggar om kultur, konst, Artipelag.

Tyresöspelet

Igår var jag och tittade på årets upplaga av Tyresöspelet. Trots att jag bott i kommunen sedan början av 80-talet har jag aldrig kommit iväg på någon föreställning, förrän nu.

Jag blev väldigt imponerad av det jag fick se. Över 100 personer är inblandade i produktionen, på scenen och utanför. Scenen ja, det måste vara en av de mest autentiska platserna man kan tänka sig för att spela upp ett historiskt stycke, borggården till Tyresö Slott.

Talade efter föreställningen med teaterdirektören själv och han berättade hur mycket arbete och glädje som ligger bakom en uppsättning. Lite som att segla faktiskt, där vägen är en del av målet. Kul också att se så många för mig bekanta ansikten på scenen.

Finns det då några moln på teaterhimlen i Tyresö? Jo, möjligen återväxten då. Teaterdirektör Clason berättade att man försökt locka till sig fler yngre förmågor från Kulturskolan och musikklasserna men tyvärr inte fått någon respons att tala om. Synd, jag tror nämligen att just sådana samarbeten skulle berika båda sidorna och utveckla Tyresös scenkonst ännu mer.

I föreställningen får man sig till livs delar av kommunens historia, från Maria Sofia De la Gardie via markis Lagergren till Lex Bollmora. Själv hoppas jag att vi på sikt kan lägga just Bollmora till historien och fokusera på det vi heter, Tyresö.

Avslutningsvis, har du inte sett föreställningen så gör det. Den är väl värd entrébiljetten.

Relaterat: AB.

Andra bloggar om teater, kultur, konst, Tyresö.

Polarpriset till Islands M A Numminen

Det ena halvan av det prestigefyllda Polarpriset går i år till Ennio Morricone, kompositör till en massa film- och TVmusik, bland annat TV-serien Bläckfisken som jag minns som hyperspännande och bra, för att inte tala om alla klasiska Clintanrullar.

Den andra pristagaren är den isländska ”sångerskan” Björk. Känd för, ja vadå? Priset har åtminstone tidigare haft en pristagare från den klassiska sidan och en från populärmusiken. I den sistnämnda gruppen hittar vi bland tidigare pristagare storheter som Pink Floyd, Bruce Springsteen och Bob Dylan, alla välkända och älskade av miljoner musikkonsumenter.

De flesta av oss känner säkert till dessa pristagare, har kanske minnen till deras musik eller i alla fall åsikter om den. Handen på hjärtat, kan du namnge en enda låt av Björk?

Nej, jag misstänkte det. Tror faktiskt inte så många kan det. Min åsikt om Björk är att hon låter som en katt som fastnat i mangeln. (En mangel, mina unga läsare, var en maskin som er gammelmormor använde förr i tiden för att göra nytvättade lakan och handdukar släta, som ett jättestort strykjärn i marmor ungefär).

Möjligen en konstnärlig katt, men ändå. Jag har fram till nu tyckt att Polarpriset varit ett sätt att belöna olika typer av musikskapare som gjort intryck på många människor, men i år missar man i alla fall det ena målet med flera mil och verkar ha drabbats av någon slags Norénsmitta. Eller kan det vara ett utslag av Nobelsmittan, den som gör att de flesta litteraturpristagarna i allmänhet är totalt okända för vanligt folk?

Jag hoppas verkligen det är en engångsföreteelse, om inte är det bättre att 2011 års pris går till en som inte hymlar om sin falsksång, den oefterhärmlige M A Numminen.

Relaterat: DN, AB, Exp, Exp, SvD.

Andra bloggar om kultur, musik, Björk, Polarpriset.

Anstiftan till brott

Om jag planerar ett mord, filmar detsamma och dessutom erkänner att jag gjort det, är det någon som tror att en förundersökning mot mig skulle läggas ned? Oavsett om jag berättade vem som utfört själva mordet eller ej?

Såvitt jag vet kan man dömas för anstiftan till brott även om man själv inte begått själva handlingen, men det gäller uppenbarligen inte konstfackselever!

Utredningen mot den elev som stod bakom vandaliseringen av en tunnelbanevagn, filmade detsamma och lämnade in filmen som ett ”examensarbete” läggs ned. Frågan om eventuell medhjälp tar inte förundersökningsledaren ens hänsyn till...

Om jag har fel så att lagen inte omfattar anstiftan i detta fall är det kanske dags att se över lagen! Samtidigt är det dags att se över om vi behöver ha en institution som Konstfack kvar, för mig är det absolut inte givet.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om kultur,konst, film, brott, Konstfack.

Grattis Uffe!

En av mina absoluta favoriter, Ulf Lundell, fyllde 60 häromdagen. Han har följt mig genom åren både i litteraturen och i musiken.
Otaliga är de konserter där jag stått tillsammans med likasinnade och skrålat med i texterna, otaliga är de gånger där jag i läsandet av en bok stannat upp och frågat mig, vad menar han egentligen?

Periodvis har han varit svår att följa, kanske beroende på rådande sinnesstämning och graden av alkoholmissbruk. Andra perioden har han varit mer lättillgänglig, troligen för att han då mått bra i själen.

Hans dotter Sanna berättar i en intervju hur tufft det var att växa upp med en alkoholiserad, känd far som man inte riktigt visste var man hade från dag till dag.

Man kan undra om det krävs någon form av problem med sitt inre för att forma en stor konstnär? Jag har inget svar på den frågan men man kan ju lätt konstatera att väldigt många kända konstnärer, både nu levande och historiska, svävat i gränslandet mellan genialitet och idioti.
Kanske är det detta som krävs för att få ur sig sina innersta tankar i en sångtext, ett litteraturstycke eller i en målning?

Hursomhelst, Uffe (för det är precis det han är för många grabbar i min generation, bara Uffe) har berikat mitt liv många gånger och kommer att fortsätta göra det länge än och jag önskar honom allt gott och hoppas att han finner det han söker så småningom.

Relaterat: SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om musik, litteratur, Ulf Lundell.

Officiella hemsidan hittar du här.

Konst eller klotter?

För några veckor sedan var jag på vernissage i Tyresö konsthall. Utställningen hette ”Färg från gatan” och bestod av grafittimålningar av unga Tyresöbor.

Vissa målningar var riktigt häftiga och även ett otränat öga som mitt kunde konstatera att de här gossarna har talang. Några frågor jag inte riktigt fick svar på var om man ska rama in verken innan man hänger dem på väggen och varför konstnärerna inte signerar sina verk.

Den sistnämnda frågan kan ju handla om att det ligger i konstformens natur att vara anonym eller, som en handledare till ungdomarna förklarade: De har en sådan egen stil att man känner igen dem! Kaxigt men kul.
Fast om man köper ett grafittiverk och konstnären slår igenom så vill man ju kanske vara säker på att man har ett original i sin ägo. Säkert en småborgerlig tanke, men sådan är jag och det står jag för!

Utställningen lägger ju såklart bränsle på debatten om var gränsen mellan konst och klotter går.

För mig är det ganska solklart. Om målningen sker på annans egendom, inklusive kommunens, så är det klotter även om självaste Picasso varit där med sina penslar!
Vad som i övrigt kan kallas konst överlåter jag till betraktarens ögon.

Svårare behöver det inte vara! Det där snacket om att ”Vi ungdomar har inget att göra och ingenstans att ta vägen” är knappast en ursäkt för att förstöra andras egendom.

Vill man vidga debatten ytterligare är det ju bara att haka på frågan om Roman Polanskis häktning för ett sexuellt övergrepp på en 13-årig flicka för 32 år sedan. Skulle brottet vara mindre värt för att den påstådda förövaren är en erkänd konstnär? Skulle tragiska händelser i hans liv ursäkta att han förstör en annan människas liv? Man tar sig för pannan...

Relaterat: DN, DN, SvD.

Andra bloggar om kultur,konst, Tyresö, brott.

Rör inte Dick Bengtsson!

EUs utrikesministrar hade möte på Moderna Museet. Då bad EU-kansliet att museet skulle ta ner två tavlor av Dick Bengtsson (med två s). Orsak? Tavlorna har svastikan/hakkorset målat i hörnen. Argumentet skulle vara att man inte hade resurser att förklara verken för ministrarna eller, som någon sa i TV ikväll, man inte riktigt vet vad konstnären menade med att måla dit de för många laddade och onda symbolerna.

Dåligt tycker jag av två skäl. Dels för att om man inte håller den debatten levande på alla möjliga sätt finns det risk för att nazisternas illdåd så småningom glöms dels för att om tavlorna duger åt oss vanliga besökare som ser dem utan guide så duger de åt ministrarna.
Dessutom känns det som att EU-kansliet underskattar ministrarnas förmåga att tänka själva, eller hur Carl Bildt?

Alltså, rör inte Dick Bengtsson!

Relaterat: DN, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om Dick Bengtsson,politik, samhälle, EU, kultur.

Lägg ner Konstfack

För några veckor sedan var det en studerande vid Konstfack som spelade psykiskt sjuk och på något konstigt(!) sätt vill ta reda på hur man blir behandlad vid psykakuten. Hon tog upp samhällets resurser i form av polis, vårdare och lokaler.
Nu är det någon graffitimålare som i sitt examensarbete från just Konstfack visar en film där han maskerad sprejar ner en tunnelbanevagn och förorsakar saneringskostnader för flera hundra tusen kronor.

Ledningen för Konstfack hävdar att man infört etiska riktlinjer och att klotterfilmen som gjordes förra läsåret aldrig fått göras idag.
Ska man behöva ha etiska riktlinjer för att projekt som innehåller brottsliga handlingar eller tar värdefulla resurser från verkligt sjuka människor? Självklart inte!

Visserligen ska konst utmana och ifrågasätta men så fort man uppmanar till brott eller riskerar andra människors hälsa borde det sunda förnuftet slå till, även hos konstnärliga ledare. Klarar de inte det ska de bytas ut.
Samhället ska inte finansiera dessa pajaskonster och man kan ju ställa sig frågan om inte ”denna institution för stolleprov” istället borde läggas ner!

Relaterat: DN, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om konst, kultur.

Kungen möter Kungen

Ulf Lundell ska få Konungens medalj i åttonde storleken för sina insatser som musiker och författare. Enligt hovet ska den delas ut på Kungliga Slottet den 8 juni.

Stort tycker jag! Grattis Uffe!

Det som förvånar mig är att han uppenbarligen tänker komma och ta emot medaljen personligen. Hans rebelliska image kan ju få sig en törn.
Det finns ett gammalt uttryck som säger: ”Den som inte varit socialist vid 18 och moderat vid 35 har inte levat”. För somliga tar den processen tydligen längre tid än så, men bättre sent än aldrig!
Undrar förresten vad han tänker ha på sig? Boots, jeans och en svettig T-shirt lär knappast fungera i det här sammanhanget. Min sponsor nedan kan säkert hjälpa till med delar av utstyrseln.

Relaterat: SvD.

Andra bloggar om musik, konst, Ulf Lundell.