Bokrecension – En av oss

Åsne Seierstad har skrivit en bok om ett av de största terrordåden efter andra världskriget. Massakern på Utöya 2012 då Anders Behring Breivik kallblodigt mördar 69 ungdomar efter att dessförinnan detonerat en sprängladdning utanför regeringskansliet som tog ytterligare 8 människors liv.

I bokens första del väver hon samman Breiviks barndom och uppväxt med ett antal av hans offers. Förutom Breivik får man följa några av de ungdomar från Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF, som sedan blev några av hans offer.

Breivik växer upp i ganska knappa förhållanden med sin mor och syster. Fadern klipper banden med Breivik ganska tidigt och vill inte träffa honom. 

Han söker tillhörighet i olika grupper utan att lyckas ta sig in och bli accepterad. Han misslyckas bland klottrare, i Fremskrittspartiet och bland Frimurarna. 

Uppenbart är att han överskattar sin egen förmåga och saknar kunskap om de sociala koderna man behöver för att nå framgång i en grupp.

Han är inte direkt mobbad i skolan, men betraktas som en udda figur. Som vuxen försörjer han sig bl a på att sälja falska examensbevis från internationella skolor.

Under flera år isolerar han sig hemma hos modern och spelar World of Warcraft mer eller mindre på heltid. Förmodligen är det under de åren som tankarna växer fram på en aktion som äntligen ska göra honom känd och berömd. Han riktar sin aggression mot Arbeiderpartiet och "kulturmarxisterna" som han anser skyldiga för det framväxande multikulturella Norge.

Själva attentatet planeras minutiöst och under lång tid. Samtidigt författar han det ”manifest” som han tror ska bli ledstjärnan till en revolution i hela Europa mot den, enligt honom, framväxande islamiseringen. När han genomför attentatet är han fullproppad med anabola steroider för att inte känna medlidande med sina offer.

Del två av boken handlar om rättegången. Den beskriver hur Breivik undersöks av diverse psykdoktorer för att utröna om han är psykisk sjuk eller kan dömas till fängelse. Den beskriver också på ett smärtsamt sätt hur offrens anhöriga tvingas genomlida den långa processen för att på något sätt kunna sätt punkt och gå vidare.

Åsne Seierstad, som tidigare bl a skrivit ”Bokhandlaren i Kabul”, gör ett försök att porträttera en massmördare utan att ha träffat honom. Han avvisar alla propåer om intervjuer. Istället har hon talat med massa människor som känt honom, barndomsvänner, klasskamrater m fl.

En intressant och samtidigt skrämmande bok.

En tanke som slår mig när jag läser boken är att den person som beskrivs påminner om en klassisk ”rättshaverist”, d v s en person som tycker att allt är andras fel och saknar förmågan att inse sina egna brister. Som tur är har även de flesta rättshaverister någon slags spärr som gör att deras bitterhet inte tar sig så våldsamma uttryck. Om inte så skulle vårt samhälle vara fullt av potentiella massmördare.

Hursomhelst är boken klart läsvärd och kan rekommenderas. Vad andra tycker kan du läsa här och här.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Åsne Seierstad, litteratur , Anders Behring Breivik, terrorism, Norge.

Bokrecension: Min kamp 1

Det här är första boken i Karl Ove Knausgårds mastiga självbiografiska epos. Drygt 400 sidor med ord staplade på varandra. Men som den grabben kan stapla orden.

Han börjar med en lång utläggning om döden: ”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Sedan stannar det”.

I resten av boken beskriver han sin uppväxt. Tjejer, idrott, skolan och första fyllan fyller sidorna. Egentligen är det dock förhållandet till sin far som han behandlar. När faderns senare avlider och Karl Ove tillsammans med sin bror återvänder till sin farmors hus, där fadern bott sina sista år, kommer alla känslorna fram igen.

Boken har ingen kapitelindelning, vilket till en början är lite enerverande, men efter ett tag känns det helt rätt. Knausgård staplar ord och meningar på varandra på ett mästerligt sätt, i en aldrig sinande ström.

Det är sällan man läser någon som behärskar formuleringskonsten som han gör. Min kamp 1 är en otroligt bra bok. Inget man läser halvsovande innan nattlampan släcks, utan en bok man får beta av lite i taget för att inte drunkna i bokstäver och stavelser.

Köp den eller låna den. Boken är klart läsvärd. Man kan dock behöva läsa något lättare innan man startar med nummer 2. Det ska i alla fall jag göra.

Relaterat: Bokus, Adlibris, Nordstedts, DN, DN.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Karl Ove Knausgård, litteratur , Knausgård , relationer.

Veckans backspegel

Inser att backspegel är en bättre titel för ett blogginlägg som blickar tillbaka på veckan som gått.

OS rullar på och det är längdåkarna som levererar. Två härliga guld i stafetterna. Vilken upphämtning av Charlotte Kalla!

Jag kan också konstatera att jag hade fel när jag förutspådde norsk dominans i spåren. Kan det verkligen bara bero på dålig vallning? Gissa att det kommer spekuleras inte minst hemma i Norge. Det skämtas redan om att de norska skidlöparna eftersöks av Missing People…

SVT och SR stänger av medarbetare som man inte uppfattar som neutrala under valåret. Speciellt uppmärksammad har komikern Soran Ismail blivit. Han har tydligen öppet sagt att han hatar Sverigedemokraterna.

Det här är ju såklart en delikat balansgång, men jag kan förstå SVT i det här fallet. Tänk tanken att någon öppet säger att jag ”hatar Miljöpartiet” i ett seriöst radioprogram i SR. 

Jag tror att man måste dra gränsen vid just partier och uppenbara partisympatier. Däremot måste det självklart vara ok att uttala sig att man är mot rasism.

Kruxet uppkommer när någon väljer att tolka ett demokratiskt valt partis åsikter som rasistiska. En annan del i den debatten rör Stefan Jarls dokumentärfilm. Den är ju helt uppenbart en politisk markering, ”förklädd” till dokumentär.  I det fallet håller jag helt med när SVT sätter ner foten.

LO har utmärkt sig igen. Nu vill de återinföra arvs- eller ”dödsskatten”. Ytterligare en dubbelbeskattning. Som om vi inte hade nog av sådana ändå. Sorgligt.

På hemmafronten i Tyresö har äntligen de boende i bostadsområdet Diamanten fått klartecken att förverkliga sina drömmar genom att köpa sina lägenheter.
Apropå drömmar, så är också nomineringarna till årets Kultur- & idrottsgala är klara. Många spännande och duktiga namn på den listan. 14 mars, på galakvällen, får vi reda på vilka de slutgiltiga vinnarna blir.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Ryssland, idrott, politik, OS, SD, Norge, sport, LO, Charlotte Kalla, Soran Ismail, Tyresö, skatter, debatt, SVT, funderingar.

Priset för en rättsstat

Det går inte en dag utan att det kommer nyheter kring fallet med Thomas Quick. Nu senast är det före detta justitiekanslern Göran Lambertz som i en debattartikel hävdar att Quick trots allt är skyldig till två mord. Detta trots att han friats för alla tre morddomar som han hittills fått resning för.

Jag kan naturligtvis inte bedöma sakfrågan, skyldig eller inte, men kan som så många andra misstänka att det på vägen begåtts ett antal fel i hanteringen av anklagelserna mot Quick.

Det jag däremot kan konstatera är att jag är glad att leva i en rättsstat där det faktiskt är möjligt att reda upp den här typen av komplicerade fall, även om kostnaderna för både Quick och samhället är enorma. Det är något som karaktäriserar en riktig rättsstat.

I Norge pågår ju processen mot massmördaren Breivik, och man kan bara ana vad detta kostar det norska samhället.

Hade Quick och Breivik levt i länder med godtyckliga rättssystem, typ Vitryssland, Kina eller Nordkorea, hade de förmodligen för länge sedan varit inlåsta och nyckeln bortkastad, om de överhuvudtaget varit i livet.  

Det finns säkert en hel del människor även här som tycker att både Breivik och Quick förverkat rätten till sitt eget liv, men då är man ute på väldigt hal is. För var går gränsen? Ett mord? Två mord?

Själv är jag som sagt glad att jag lever i en rättsstat och inser att priset, även om det är högt, är väl värt att betala.

En liten fundering till sist. Media skriver: ”Som numera heter Sture Bergwall”, i sina artiklar. Jag antar att Quick bytt namnet för att det blivit så infekterat och besudlat genom åren, och det i en framtid inte skulle fungera att leva ute i samhället som Thomas Quick.

Antagligen har media stämplat även hans nya namn för alltid, så kommer han någonsin ut, lär han få byta igen.

Relaterat: AB, AB, DN, SvD, SvD, Exp, Exp.

Andra bloggar om rättsstat, Vitryssland, samhälle, rättssäkerhet, Kina, demokrati, Nordkorea, Thomas Quick.

Slaktarens paradox

Jag har varit iväg på semesterturné och kanske missat något i debatten kring slakten i Norge, men oavsett vilket har jag funderat på en sak.

Slaktaren (jag kommer inte skriva ut hans namn, det förtjänar han inte) ville enligt uppgift ge det norska socialdemokratiska partiet ett straff för att han uppfattat dem som alltför invandrarvänliga.

Att han har ”straffat” ett antal unga människor och deras anhöriga är ju uppenbart, men frågan är om inte hans syfte kommer visa sig ge ett helt annat resultat än vad han avsåg.

Jag är ganska säker på att nästa norska opinionsmätning kommer visa ett stort uppsving för just Socialdemokraterna. I många fall av sympati, men även för att Jens Stoltenberg genom slaktarens agerande fick möjlighet att visa stort statsmannaskap.

Sedan kommer förmodligen vissa sympatisörer till Frp att lämna partiet, en del säkert till förmån för (S).

Kanske kommer sympatin även att spilla över på Hr Juholt och de svenska sossarna. Det är heller särskilt osannolikt att SD kommer tappa sympatisörer till (S).

Förmodligen var det inte riktigt så han hade tänkt sig effekten.

Tänker man den tanken vidare får man hoppas att väljarna, när det väl är dags, skiljer på sympati och politik och inte tröströstar.

Att tycka synd om sossarna kan man ju göra för att de saknar en trovärdig politik, men då ska de ju inte ha fler röster, utan färre.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, Socialdemokraterna.

Vad f-n säger man?

En helt vanlig söndag, en annan söndag, vilken som helst, hade jag ägnat ett inlägg till att gratulera min klubbkompis Alexander Norén till en fenomenal insats i Nordea Masters i golf. Han fullkomligt krossade både den svåra banan och sina konkurrenter.

Nu är ju inte det här en vanlig söndag och alla inser att en sådan här dag är världsliga saker som sport fullkomligt ointressanta.

Istället hoppas jag att alla tar en funderare på livets förgänglighet och skänker de anhöriga till offren i Norge en tanke.

Det går förmodligen aldrig att skydda sig helt för enskilda stollar, men att fortsätta arbetet mot utanförskap och förbättra integrationen av svenskar med utländsk bakgrund är två viktiga punkter för att minimera riskerna för framtiden.

Den individuella frihet som trots allt finns i det västerländska samhället ska vi fortsätta att värna om. En enskild galnings verk ska inte få framkalla några panikåtgärder i form av ökad generell övervakning. 

Den uppmärksamheten är han inte värd, den norske slaktaren. Lås in honom och släng nyckeln i Oslofjorden istället.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, golf.

Mycket bättre, Norge!

Lika obegripligt som det var att förra året ge Nobels Fredspris till Barack Obama baserat på mycket snack och ingen verkstad, lika tufft är det av norska Nobelkommittén att utse Liu Xiaobo till årets pristagare.

Även om fredspriset delas ut i Norge så känns det för mig som det viktigaste. Kanske därför att man i det här fallet faktiskt kan ha en egen åsikt, utan att vara kärnfysiker eller introvert litteraturkritiker.

Vissa år, som ifjol, har man kliat sig i huvudet och undrat: Hur tänkte ni nu? Andra år känns det som det faktiskt har gjort en skillnad. När Aung San Suu Kyi fick priset 1991 gjorde det att situationen i Burma faktiskt uppmärksammades på ett helt annat sätt och det sitter ju i än idag.

Jag hoppas innerligt att så blir fallet med årets pristagare. Tyvärr är jag inte så optimistisk denna gång. Som världsekonomin ser ut idag behöver världen Kina mer än vad Kina behöver oss andra. Men den som lever får se, droppen urholkar ju som bekant stenen, och den här droppen är ganska tung. Go Norway!

Relaterat: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om Liu Xiaobo,Kina, nobelpriset, fredspriset.