fredag 16 februari 2018

Låt mig bestämma själv, Socialstyrelsen!

Häromdagen kom Socialstyrelsens beslut att inte rekommendera screening av prostatacancer. Man hänvisar bland annat till oönskade biverkningar såsom impotens och urinläckage.

Trots att det, sedan man förra gången avvisade kraven på screening, tillkommit mer precisa diagnosverktyg än bara PSA-prov, så ändrar man alltså inte sin rekommendation.

Exempelvis finns STHLM3, ett diagnosverktyg som ger mycket större precision än PSA-testet.

STHLM3:
• Minskar antalet män som behöver genomgå vävnadsprov samtidigt som fler män med behandlingskrävande cancer hittas.
• Hittar behandlingskrävande cancer hos män med låga PSA-värden
• Ger svar med tydlig rekommendation

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 10 000 män drabbas varje år. Ca 2 000 män avlider varje år i sviterna från prostatacancer.

Jag anser att det i allra högsta grad är en jämställdhetsfråga att även män får en möjlighet att upptäcka en dödlig sjukdom i god tid.
När det gäller den vanligaste cancerformen hos kvinnor, bröstcancer, så har den preventiva vården kommit en bra bit genom de mammografiundersökningar som används i de allmänna bröstkontroller som alla kvinnor från 40 till och med 74 års ålder regelbundet erbjuds att göra.

Jag har tagit upp den här frågan tidigare och kommer göra det igen. Det är ett vallöfte från mig!

Här kan du se en liten film där jag utvecklar hur ett screeningprojekt skulle kunna gå till.

Lite positivt är dock att det ändå finns vissa tecken på att screening ändå kan vara på väg.
I Västra Götaland finns ett förslag där man per brev informerar målgruppen om för och nackdelar med PSA-prov och eventuell efterföljande behandling. Sedan får de som vill göra testet. I Skåne är ett liknande förslag på gång. Båda dessa glädjande nyheter finns att läsa i tidningen Dagens Medicin.
Även andra debattörer tror att en vändning är på väg.

Att driva en fråga politiskt tar ofta tid. Jag lyckades i alla fall få mitt parti att ta ett litet steg förra året.
Moderaternas förbundsstämma i Stockholms Län 2017, antog nämligen enhälligt mitt förslag att jobba för att intensifiera arbetet mot prostatacancer, Sveriges mest vanliga cancerform. Alltid något.

Slutligen. Kära Socialstyrelsen. Jag förstår att biverkningarna vid vissa behandlingar, kan medföra livslångt lidande och många problem i vardagen. Men om alternativet är en för tidig död, vill jag faktiskt avgöra alldeles själv. Det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

måndag 12 februari 2018

Varför så blygsamt, Sverige?

De olympiska spelen i Pyeongchang, har startat ganska bra för Sverige.

Först ett suveränt guld från Charlotte Kalla och idag ett överraskande silver i skidskytte, signerat Sebastian Samuelsson.
Härliga prestationer från en favorit och en outsider.

Jag har sett långt ifrån allt, men en sak jag noterat är mössorna (!).

Alla länders idrottare och ledare är strikt klädda i de officiella kläder som tillhandahålls av respektive förbund. Inga egna sponsormärken tillåts här, även om skidorna av någon outgrundlig anledning måste vara med i alla intervjuer.

De svenska mössorna är vackert blåa med ett gult band i pannan.

Så trodde jag länge tills jag såg att i det gula bandet står det SVERIGE i någon slags reliefskrift. På övriga länders mössor ser man antingen flaggan, eller en tydlig skylt med ”GERMANY” eller någon annan beteckning som gör att man förstår vilket land idrottaren kommer ifrån.

Varför måste vi vara så blygsamma att vi nära på utplånar vår tillhörighet? Vore det inte roligare om mössorna pryddes av en stor svensk flagga eller en text där man ser vad det står? Det kan väl inte vara Jante som slagit till när mössorna designades?

Jag bara undrar…

Andra bloggar om , , , , , , , , , .

söndag 4 februari 2018

92 procent är väl bra

I gårdagens DN finns ett helt uppslag där man skriver att andelen utvisningsbeslut från Migrationsverket som ändrats i domstol har ökat från 5 procent 2015 och 2016 till 8 procent 2017.

Artiklarna bygger till stor del på ett anonymt brev till regeringen som pekar på brister i asylhandläggningen. Man säger sig också ha intervjuat ett antal handläggare på Migrationsverket som vittnar om försämrad rättssäkerhet i utredningar om asylärenden. 
Det talas även om detaljstyrning och om att det i vissa fall funnits chefer som tvingat fram utvisningsbeslut trots att handläggaren kommit fram till motsatsen. Migrationsverkets ledning tillbakavisar kritiken och säger bland annat: ”Det visar att vi har fristående och självständiga domstolar”.

Utan att ha någon som helst insyn i hur arbetet går till så behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå att det är ett svårt arbete handläggarna har. De som ansöker har ju, såklart, ett starkt intresse av att framställa sin situation som särskilt utsatt. Det finns sällan bevis för deras utsaga och att då bedöma trovärdigheten måste vara ett väldigt svårt och krävande arbete.

Med det i åtanke, det stora inflödet av asylsökande och att det i det svenska rättssamhället finns möjligheter att överklaga Migrationsverkets beslut kan jag spontant tycka att 92 procent är fantastiskt bra
Även om det inte framgår av artikeln så handlar det om de beslut som faktiskt överklagas. Jag utgår ifrån att långt ifrån alla avslag når domstol.

Det betyder att de allra flesta ärenden faktiskt får rätt beslut. Precis som det ska vara i ett rättssamhälle. Varför kan inte DN vinkla frågan åt det hållet istället?

Att vi är dåliga på att verkställa utvisningsbesluten med påföljd att det vistas allt fler människor illegalt i Sverige, är i min värld ett större hot mot rättssäkerheten och mot trovärdigheten i vårt system.

torsdag 1 februari 2018

Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , .