Federleygate blottar ett demokratiproblem

I ljuset av centerpartisten Fredrick Federleys avgång p g a hans dåliga omdöme att vara tillsammans med en dömd pedofil, även sedan han fått reda på brottets art, dyker det nu upp flera ”affärer”. Senast idag från samma parti med samma sorgliga tema.

Det är inte första gången ett politiskt parti skakas av att deras förtroendevalda begår brott, eller visar extremt dåligt omdöme. Det drabbar alla partier med varierande frekvens. 

Uppenbart är det dock att det är de mindre partierna som oftast är hemvisten för dessa individer. Min teori är att det beror på att de just små. 

 I ett litet parti går det mycket snabbare att få inflytande och därmed bli vald till olika förtroendeposter. Detta blir ännu tydligare i lokal- och regionpolitiken. 

 Ena dagen är man nyfiken ny medlem på ett möte, nästa dag sitter man i en nämnd eller styrelse. 

Detta i sin tur blottar ett demokratiskt problem. Antalet medlemmar i de politiska partierna minskar stadigt. Allt färre medborgare vill lägga en stor del av sin fritid på att inneha ett politiskt uppdrag. Konsekvensen blir att rekryteringsbasen för politiska uppdrag, särskilt lokalt i kommunerna, minskar för varje mandatperiod som går. 

Med andra ord, allt färre människor ska dela på ett ökande antal politiska förtroendeuppdrag. En ekvation som på sikt inte går ihop.

 Än så länge är det min uppfattning att de största, och etablerade partierna, d v s Socialdemokraterna och Moderaterna, har storleken och processerna för att sålla bort de som ansluter med en egen agenda eller tvivelaktigt omdöme. I de små, och nya (SD) finns inte denna ”krockkudde”.  

Vad är då lösningen på problemet? 

Det finns två vägar att gå. Antingen minskar vi antalet politiska uppdrag, vilket ökar konkurrensen, eller så gör vi om beslutsprocesserna radikalt. Båda dessa alternativ kräver lagändringar, men kortsiktigt tror jag på att minska antalet uppdrag. 

Risken är såklart att partierna i större utsträckning kommer att representeras av heltidspolitiker, även lokalt. Men hellre det än att riskera att politiken befolkas av människor med tvivelaktig agenda eller uselt omdöme. 

 Ett tredje, och inte helt fel ur mina ögon, alternativ vore ju naturligtvis att höja gränsen till typ 5 % av rösterna för att komma in i Kommunfullmäktige…

Politiker i bil

Häromdagen när jag körde bil, fick jag rött vid ett trafikljus. På bilen som stannade framför mig, fanns en dekal som förkunnade ”Barn i bil”. Lite senare, vid ett annat trafikljus, var framförvarande bil dekorerad med dekalen ”Hund i bil”.

Vad betyder det?

Att man är glad att ha barn eller hund i bilen? Att man ska extra hänsyn för att det finns barn eller hund i bilen?

För mig är det självklart att alltid ta hänsyn till mina medtrafikanter, oavsett om det finns barn och hundar eller inte.

På bilar i övningskörning måste det finnas skyltar som förkunnar just detta. Det är såklart bra eftersom en icke fullärd bilist ska ha extra hänsyn under sin utbildning. I vissa länder måste unga med färskt körkort visa detta med en dekal. Det är också bra när man är ny i trafiken.

Men hund? Eller barn?

Kanske skulle man kunna döma brottslingar att ett år efter avtjänat straff ha en skylt på bilen som säger det. Kriminell i bil…

För polisen skulle det ju underlätta om det på vissa bilar talades om att i denna bil finns ett Beväpnat gäng i bil. Eller Inbrottstjuvar i bil.

Nej, min teori är att de flesta av oss har behov att identifiera oss med likasinnade. På den tiden när man på registreringsskylten kunde läsa var bilen kom ifrån, kunde ett E, som i Östergötland, öppna upp för ett samtal på en parkeringsplats med helt okända människor.

Här öppnar sig oanade möjligheter för dekaltillverkare. Vad sägs om Singel i bil? Eller Bibliotekarie i bil? Varför inte en elektronisk skylt som kan ändras från dag till dag. Ena dagen Glad Moderat i bil, nästa Arg marsvinsägare i bil?

 

Jag kanske ska fixa en skylt med Politiker i bil och se vad som händer?

Dagbok från Almedalen – tisdag och onsdag

Tisdag 3 juli 
Jag besökte även idag Almegas lunchseminarium ”Poké och politik”. Dagens gäst var Vidar Andersson, chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet i min barndoms stad, Norrköping.
Han, precis som Maud Olofsson igår, var mycket frispråkig och bjöd på flera roliga citat. Vad sägs om: ”Alla småpartier har konstiga idéer. Annars vore de inte småpartier.”

Han avslöjade också att han tycker debatten om de s k vinsterna i välfärden är ”jävla trams". Jag håller fullkomligt med honom. Intressant var också att han, liksom Maud Olofsson, trodde på Ulf Kristersson som statsminister efter valet i en ren moderatregering. Personligen tror jag att den lösningen skulle bli väldigt knepig att hantera från en väljarbas under 30 %.

 Dagen i övrigt ägnades jag åt seminarier om utveckling av äldreomsorgen. Det första handlade om digitalisering av äldreomsorgen. Slutsatsen därifrån, som jag delar, är att kommunerna måste samarbeta bättre för att skapa standards och för att finansieringen ska bli rimlig.

Ett annat sätt att effektivisera äldreomsorgen är via fastighetsutveckling. Varför inte kombinera äldreomsorg och annan verksamhet? Till exempel förskola. Där kan man samutnyttja vissa ytor såsom kök och personalutrymmen. Exempel på detta finns redan.

Sedan var det dags för Sveriges åttondelsfinal mot Schweiz. Och det gick ju bra…

Onsdag 4 juli 
Dagens två första aktiviteter ägnade jag åt sjukvården. Capio arrangerade ett seminarium där man ställde frågan om man kan ha en köfri sjukvård?
Svaret är att det borde man absolut kunna ha. Till det krävs ett bättre samarbete mellan olika funktioner. Att det flyter på mellan akutmottagning, lab och röntgen.

För att få till det handlar det bl a om att skapa en förbättringskultur hos alla medarbetare. På St Görans sjukhus fungerar det bra. Varför inte lika bra på de sjukhus som drivs av landstinget, kan man ju undra? Ingen lätt fråga att svara på, men jag tror det är svårare att skapa just den förbättringskultur som krävs i offentlig sektor.
Där finns tyvärr inte riktigt samma möjligheter att arbeta med personliga incitament som i privata företag. Däremot tror jag att vi kan göra mycket mer för att till exempel uppmärksamma duktiga medarbetare som bidrar till verksamhetsutveckling. Det är för lite glamour inom vård och omsorg.
Den reformerade kömiljard som alliansen vill införa skulle kunna vara en hjälp på den vägen.

Mitt andra seminarium handlade om digital vård och arrangerades av Äldreforum och nättjänsten Min Doktor. De har så här långt haft 300 000 patienter. Enligt föreläsaren så utnyttjas tiden mer effektivt på det här sättet. Patienten svarar på frågor och kan styra när (och om) det blir ett videomöte med läkaren.

Jag är övertygad om att digitala vårdmöten kommer, och måste bli, en del av framtidens sjukvård. Frågor man kan ställa sig är exempelvis hur stor del ersätter verkligen fysiska möten och om tillgängligheten uppmuntrar till "onödiga" läkarkontakter?
Personligen anser jag att digitala vårdkontakter passar utmärkt till de flesta uppföljande möten patient vs läkare. Svårigheten är att veta vilka förstabesök som kan ersättas. Enligt Min Doktor skickas ca 20 % av deras kontakter vidare till fysiska besök.

Under dagen hann jag även med en bokrelease. Ann Heberlein släppte sin bok, "Våldtäkt och kultur: en undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott". Ann har forskat i, undervisat i och skrivit om ämnet sedan 2002.

Ämnet är uppenbarligen känsligt för många i media, men jag tror att om man inte vågar tala om problem på ett faktaorienterat sätt, kan man heller inte lösa dem. Hon har bl a undersökt afghanska och svenska värderingar och kommit fram till, föga förvånande, att de skiljer sig extremt åt.

Hon påtalar också att värderingar inte är genetiska. D v s detta har inget med rasism att göra. I vissa kulturer kan man inte våldta en "dålig" kvinna. En kvinna som inte tillhör någon man är "fritt villebråd". Sexualitet är heller inget man talar om i länder som Somalia eller Afghanistan.

Finns det då någon lösning? Ja, enligt Ann kan riktad värderingsutbildning vara en väg, vilket man har lyckats med i Norge, Danmark och Finland.
Själv anser jag att en kombination av just riktad värderingsutbildning och att tillämpa utvisning konsekvent vid våldtäkter begångna av utländska medborgare, är den väg vi ska välja.

Sammanfattningsvis så hade jag några intensiva, intressanta och lärorika dagar i Visby. Många intressanta ämnen. Många intressanta människor.

Synd bara att media lägger så mycket tid på den handfull nazister som dök upp. De är inte på något sätt värda all den uppmärksamhet de får och tar värdefull plats i media som borde kunna användas till riktig politik från riktiga partier.
Att de dessutom fick tillstånd att demonstrera på samma torg där RFSL har sina lokaler är såklart helt åt skogen. Det borde väl finnas någon liten plats nära polisstationen (!) som varit mer lämplig. Detta måste ändras till kommande år.

Dessutom måste det vara möjligt att förbjuda våldsbejakande organisationer, även om man inte kan, eller ska, förbjuda deras åsikter så länge dessa inte bryter mot annan lag. Fortsättning lär följa i Riksdagen på det ämnet.

PS Första delen i min lilla reseberättelse hittar du här.

Dagbok från Almedalen – söndag och måndag

Förra gången jag besökte politikerveckan i Almedalen på Gotland, var 2014, också det ett valår. Nu var det alltså dags igen.
I Tyresö betalar vare sig kommunen eller partiet för ett besök, så det sker helt av eget intresse och från egen plånbok. För att få ner kostnaderna något sånär delade vi, sex Tyresömoderater, på en hyrd lägenhet, ca 10 minuters promenad från Visbys ringmur.
Man kan även se det boendet som ett slags teambuilding inför kommande valrörelse. Detta betyder inte alls att man håller ihop hela tiden. Tvärtom, var och en prickar in de seminarier, debatter och evenemang som passar sitt eget intresse. Ibland går man tillsammans, men lika ofta på egen hand.

Jag ska i två blogginlägg berätta om vad jag gjorde och vilka lärdomar och intryck jag tar med mig till politiken i Tyresö och i Landstinget.

Söndag 1 juli 
Idag startar Almedalsveckan. Många arrangörer håller fortfarande på att bygga upp sina tält och scener när jag kommer ner till den centrala delen som består av kvarteren närmast själva parken och längs strandpromenaden.
Många aktiviteter äger såklart rum även i andra delar av staden innanför muren, men hjärtat är mellan själva dalen och gästhamnen. Ett antal timmar idag lägger jag på att vandra runt i området, kolla in var olika lokaler är belägna och vilka utställare som finns med i år. Jag hade planerat att gå på ett seminarium som arrangerades av Äldreforum, ”Var det bättre förr? Tar vi till vara på den erfarenhet som äldre har?” med Lennie Norman. Men han blev sjuk så seminariet ställdes in och jag fick ytterligare en timme att botanisera runt i området.

Så här första dagen sjuder området av förväntan och framåtanda. Man blir hela tiden tilltalad av utställare och lobbyister som vill dela ut sitt material eller tala en stund som sina hjärtefrågor.

Riksdagspartierna har en dag var, där de s a s får dominera aktiviteterna och där partiledartalet är den naturliga höjdpunkten. Vilken dag varje parti disponerar cirkulerar för varje år för att det ska bli så rättvist som möjligt.
I år var det så bra att vi moderater fick första dagen. I strålande solsken, men i väldigt kalla nordvindar äntrade Ulf Kristersson scenen klockan 19 och höll ett, i mitt tycke, mycket bra och balanserat tal inför en stor publik. Det kändes statsmannamässigt, men ändå personligt. Han markerade väldigt tydligt mot alla extremister som med våld vill störa demokratin. Förhoppningsvis var detta Sveriges nästa statsminister som talade.

Efter talet blev det ett besök på ett trevligt moderatmingel. Ja, det heter så, inte fest eller party. Mingel alltså.
Min kväll avslutades med en rask promenad tillbaka till vår lägenhet för att se andra halvlek av den spännande matchen mellan Danmark och Kroatien.

Måndag 2 juli 
Almega arrangerade hela veckan lunchseminarium som de kallde ”Poké och politik.” Det innebar att en intressant person utfrågades i en avslappnad miljö, samtidigt som publiken bjöds på lunch i form av s k poké bowl, streetfood från Hawaii. Ett smidigt sätt att få något för både kropp och själ samtidigt. Mycket gott dessutom!
Dagens gäst var förra centerledaren Maud Olofsson som generöst delade med sig av minnen från hur Alliansen bildades och hur den politiska resan fungerade. Hon hade även starka åsikter om att vi hela tiden måste ifrågasätta den offentliga sektor som byggts upp. Man kan inte bara bygga på utan att våga ta bort ibland, en åsikt som jag delar till fullo. Det finns många statliga myndigheter som man verkligen kan ifrågasätta.
På frågan om vilken statsminister och regering vi har efter valet i höst, svarade hon Ulf Kristersson och att hon hoppas på en alliansregering, men tror på en ren Moderatregering (!).

Maud Olofsson lägger ut texten

Jag besökte även Moderaterna ekonomiskpolitiska seminarium. Varje parti har under veckan ett längre och mer djuplodat seminarium om vad man vill med sin ekonomiska politik på både kort och lång sikt.
Elisabeth Svantesson argumenterade för vår politik där huvudbudskapet är att det måste löna sig bättre att arbeta och att utbilda sig. De viktigaste ingredienserna i det receptet är då, självklart kan tyckas, lägre skatt på arbete och ett bidragstak.

Resten av dagen gick åt till ännu ett trevligt moderatmingel, en gemensam middag med fyra av mina Tyresökollegor och lite fotboll.
Vi bjöds också på några regnskurar under eftermiddagen och kvällen. Jag noterade, lite skadeglatt, att de som retat mig för att jag hade ett paraply i ryggsäcken, inte snackade mer om den saken…

Andra, och sista delen hittar du här.

Böneutrop – Nej tack

I Växjö har polisen gett tillstånd till böneutrop från en moské under några minuter på fredagar. Man har satt en decibelgräns för både inomhus- och utomhusmiljö.
Debatten som följt har handlat om religionsfrihet, bullerstörningar och om detta skulle främja integration eller inte.

Min ståndpunkt är klar. Detta är inget jag kan acceptera. Mina argument är flera.

1) I ett sekulärt land är religion en privatsak. Man kan inte pracka på andra människor sin åsikt, vilket böneutrop från en moské faktiskt gör.

2) Sverige har religionsfrihet. Det innebär bland annat rätten att slippa bli utsatt för religiös påverkan i offentliga miljöer. Vill man utöva sin religion är man naturligtvis fri att göra detta, men inte i det offentliga rummet.

Vissa jämför böneutropen med klockringningar som ljuder från våra kristna kyrkor för att kalla till gudstjänst eller andra ceremonier. Det är, enligt mig, en felaktig jämförelse.
En klockringning förkunnar i sig inget religiöst budskap utan är snarare att jämföra med när det ringer in på en skola.
Om våra kristna kyrkor ville ersätta klockringningen med en röst som förkunnade att vår gud är den största och bästa, skulle jag inte acceptera det heller.

Historisk sett har också kyrkklockorna används för att kalla samman medborgarna om fienden närmade sig eller något annat negativt var i antågande, vilket är en helt annan sak.

Jag är absolut inte religiös. Jag lämnade svenska kyrkan på min 18-årsdag. Ändå vill jag försvara den traditionen och tycker att jämförelsen med publika böneutrop haltar å det grövsta.
Vill man ha en annan jämförelse, är skillnaden mellan böneutrop från en moské och klockringning som att jämföra en instrumental melodi med en sångare som vill berätta en historia eller förmedla ett budskap.

Böneutrop är alltså inget för vårt svenska, sekulära, samhälle.

Skulle det, mot förmodan, komma in en ansökan om publika böneutrop i Tyresö kommer jag bekämpa detta med alla till buds stående medel. Ta det som ett vallöfte från mig.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, fundamentalism, demokrati, indoktrinering, islam, Tyresö, böneutrop, kyrkklockor, moskéer.

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

OS eller inte OS

Alla som känner mig vet att jag älskar idrott. Både att utöva, men även att konsumera. Live eller på TV.
Ändå är jag tveksam till ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2026. Internationella Olympiska Kommittén, IOK, har visserligen aviserat ett nytt koncept för arrangörsstäder med miljardbidrag och ett kostnadstak, men jag är ändå skeptisk.

Om vi börjar med den ekonomiska biten så har historiskt sett de flesta arrangemang gått med förlust och arrangörsstäderna stått med både notan och för stora arenor som ska underhållas för dyra pengar efter OS.
Man talar också om att ett spel skapar arbetstillfällen via ökad turism under och efter OS, men vem är det som tjänar mest på det? Jo, staten via moms och arbetsgivaravgifter.
Men skatt från de som får jobben då, säger du. Ja, kanske till viss del, men många av de som kanske får nya jobb bor i kranskommunerna och därmed tillfaller inte alla skattepengar Stockholms Stad.
Sedan återstår ”bara” frågan om hur många av dessa jobb som blir permanenta.

Men ekonomin till trots, min tyngsta invändning är ändå att i mina ögon är inte Stockholm någon vinterstad! Stockholm, med sitt vatten och sina broar är däremot en av världens vackraste sommarstäder.
Februari kan vara solig ibland, men lika gärna molnig, blandad med blötsnö och snålblåst.
Trots att delar av utförsåkningen och backhoppningen ska gå i Åre respektive Falun, så kommer arrangemanget i Stockholm sannolikt handla om att kunna producera konstsnö och att lagra konstsnö. Inte helt gratis logistik det heller, förresten.
En liten positiv detalj är i alla fall snacket om att låta Lettland arrangera bob och rodel. Ett kul sätt för ”moderlandet” att få vara med på ett hörn.

Lettiska bobåkare

Många talar om att en arrangörsstad stärker sitt varumärke, men vem åker tillbaka till ett blött och kallt blåshål? Dessutom, handen på hjärtat, vem åker till Turin eller Vancouver för att vinter-OS arrangerades där 2006 respektive 2010? Nagano 1998 någon? Turin är förresten en av Stockholms konkurrenter om spelen 2026.

Skulle ett vinter-OS innebära något positivt för Tyresö? Ett och annat jobb för Tyresöbor kanske, men förmodligen ännu längre köer på Nynäsvägen.

Är jag inte en tråkmåns som inte vill ha lite stjärnglans över regionen? Jo, det kanske jag är, men även om jag inte är politiker i Stockholms Stad, så vet jag att även där har man stora hål att stoppa pengarna i. Äldreomsorg och integration känns viktigare för mig än 10 dagar i strålkastarljuset. Eller varför inte snöröja annat än bara cykelbanorna?

Marknadsför istället Stockholm som en fantastisk sommarstad. Det kommer räcka längre.

Andra bloggar om Stockholm, idrott, sport, OS, olympiska spel , SOK, ekonomi, välfärd, skatter, turism, Tyresö, Lettland, Paralympics.

Häftigt att betala skatt?

Häromveckan skrevs det i media om att Mona Sahlin har s k löneutmätning på sin statsrådspension av Kronofogden. Det betyder att hon får behålla ett minimum och resten går till att betala av på hennes skatteskuld, drygt 600 000 kronor.
Minst sagt ironiskt är det att just hon har sagt ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är häftigt att betala skatt. Däremot är det nödvändigt att betala skatt för att finansiera viktiga, gemensamma samhällsfunktioner som försvar, polis och viss infrastruktur.
En grundläggande välfärd ska också betalas gemensamt, anser jag. Jag tycker också att skattenivån ska vara rimlig och därmed skapa incitament att arbeta mer.
Att betala mer än 50 procent av sin lön i skatt är för mig helt orimligt.

Lafferkurvan

Inom den nationalekonomiska teorin finns ett begrepp som kallas för Lafferkurvan. Den ska formulera och illustrera det optimala skatteuttaget i ett land.
Teorin den bygger på, säger förenklat att om staten beskattar medborgarna för högt tappar de tilltron till staten och försöker smita undan skatt och/eller arbeta mindre. Då minskar också de totala skatteintäkterna trots det höga skattetrycket.
Är skatten för låg får staten helt enkelt inte in de intäkter som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.
Var de olika nivåerna på Lafferkurvan befinner sig varierar från land till land och hänger samman med synen på offentlig sektor, förtroendet för staten och vad medborgarna tycker de får ut för det de betalar in.

De rödgröna partierna i Sverige, inte minst vänsterpartiet och miljöpartiet, vill ofta finansiera sina reformer med att höja skatten. Särskilt för de som tjänar mest.

Vad de inte förstår är framförallt två saker: Att beskatta de som tjänar allra mest ännu hårdare, ger inte särskilt mycket till statskassan. Den gruppen är alldeles för liten. Även om de tjänar mycket stora pengar. Det blir bara symbolik av den politiken.
Som en följd av detta måste en hårdare beskattning gå lägre ner bland lönenivåerna för att ge effekt i statskassan. Då måste även en stor grupp av medelinkomsttagarna omfattas såsom sjuksköterskor, lärare och poliser. I detta läge riskerar man att hamna på ”fel sida” av Lafferkurvan.

När medborgarna, trots högt skattetryck, inte upplever att man får valuta för sina skattepengar, finns en uppenbar risk att man försöker undgå skatt genom att jobba svart eller jobba mindre, eftersom det ändå inte lönar sig.
Jämför situationen i Grekland. Där saknar allt för många förtroende för staten och resonerar att: Om jag inte skor mig själv så är det någon annan som gör det. Politiker, facket, EU… 

Leif Östlings retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”, kanske inte var det mest smarta från en ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men när vanliga löntagare börjar fråga sig samma sak och inte kan ge sig själv ett tillfredsställande svar, då balanserar vi på toppen av Lafferkurvan. Utan skyddsnät.

Jag tror att varje skattehöjning som de rödgröna partierna vill tvinga på oss, riskerar att knuffa oss ner på fel sida av kurvan. Det vore väldigt olyckligt för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.
Tänk på det när du börjar fundera på valet i höst.

Andra bloggar om skatter, Kronofogden, lafferkurvan, Mona Sahlin, Vänsterpartiet, politik, Sverige, ekonomi, finanspolitik, funderingar, Leif Östling, Val 2018, Miljöpartiet.

En internationell kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Oftast ett vänsterspektakel, men på senare år även en dag då bland annat s k hedersförtryck uppmärksammas lite extra.

Jag tänker berätta om den mest internationella kvinna jag känt. Min mamma.

På sin 80-årsdag. 6 månader senare var hon borta.

Min mamma flydde under andra världskriget från kommunisternas förtryck och ockupation i Lettland. Hon kom till Sverige, i morfars lilla fiskebåt med övriga familjen, när hon var 13 år.

Medan mina morföräldrar, och hennes syster, såg fristaden i Sverige som ett mellanspel, bestämde sig min mamma tidigt att hon skulle stanna och integrera sig. Att ”mellanspelet” skulle bli livslångt, det visste de ju inte då.

Hon lärde sig flytande svenska, pluggade språk och stenografi på kvällskurser för att ”bli något”. Hon tillbringade även ett år i Cambridge för att lära sig mer och bättre engelska.
När hon sedan träffade svensken som skulle bli min far, hade hon ett både mer kvalificerat och bättre betalt arbete än honom, vilket var ovanligt på 50-talet.

Hennes vilja att bli svensk och anpassa sig till det svenska gick så långt att hon alltid presenterade sig som ”Sylvia” fast hennes namn var ”Silvija”. F ö slutade hon med det när vår kung träffade sin Silvia…

Jag minns så väl att när mormor eller min moster ringde hem till oss, så talade de lettiska, medan min mamma svarade på svenska. Så viktigt var det för henne att integrera sig.

I dagens kontext tycker jag att hennes ambition att integrera sig borde vara en förebild för alla nyanlända kvinnor som just ska börja sin resa in i det svenska samhället.

Andra bloggar om Lettland, Sverige, kvinnor, historia, funderingar , integration, internationella kvinnodagen.

Låt mig bestämma själv, Socialstyrelsen!

Häromdagen kom Socialstyrelsens beslut att inte rekommendera screening av prostatacancer. Man hänvisar bland annat till oönskade biverkningar såsom impotens och urinläckage.

Trots att det, sedan man förra gången avvisade kraven på screening, tillkommit mer precisa diagnosverktyg än bara PSA-prov, så ändrar man alltså inte sin rekommendation.

Exempelvis finns STHLM3, ett diagnosverktyg som ger mycket större precision än PSA-testet.

STHLM3:
• Minskar antalet män som behöver genomgå vävnadsprov samtidigt som fler män med behandlingskrävande cancer hittas.
• Hittar behandlingskrävande cancer hos män med låga PSA-värden
• Ger svar med tydlig rekommendation

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 10 000 män drabbas varje år. Ca 2 000 män avlider varje år i sviterna från prostatacancer.

Jag anser att det i allra högsta grad är en jämställdhetsfråga att även män får en möjlighet att upptäcka en dödlig sjukdom i god tid.
När det gäller den vanligaste cancerformen hos kvinnor, bröstcancer, så har den preventiva vården kommit en bra bit genom de mammografiundersökningar som används i de allmänna bröstkontroller som alla kvinnor från 40 till och med 74 års ålder regelbundet erbjuds att göra.

Jag har tagit upp den här frågan tidigare och kommer göra det igen. Det är ett vallöfte från mig!

Här kan du se en liten film där jag utvecklar hur ett screeningprojekt skulle kunna gå till.

Lite positivt är dock att det ändå finns vissa tecken på att screening ändå kan vara på väg.
I Västra Götaland finns ett förslag där man per brev informerar målgruppen om för och nackdelar med PSA-prov och eventuell efterföljande behandling. Sedan får de som vill göra testet. I Skåne är ett liknande förslag på gång. Båda dessa glädjande nyheter finns att läsa i tidningen Dagens Medicin.
Även andra debattörer tror att en vändning är på väg.

Att driva en fråga politiskt tar ofta tid. Jag lyckades i alla fall få mitt parti att ta ett litet steg förra året.
Moderaternas förbundsstämma i Stockholms Län 2017, antog nämligen enhälligt mitt förslag att jobba för att intensifiera arbetet mot prostatacancer, Sveriges mest vanliga cancerform. Alltid något.

Slutligen. Kära Socialstyrelsen. Jag förstår att biverkningarna vid vissa behandlingar, kan medföra livslångt lidande och många problem i vardagen. Men om alternativet är en för tidig död, vill jag faktiskt avgöra alldeles själv. Det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Andra bloggar om Socialstyrelsen, sjukvård, cancer, prostatacancer, vård, politik, samhälle, PSA, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, Stockholm, funderingar.

Varför så blygsamt, Sverige?

De olympiska spelen i Pyeongchang, har startat ganska bra för Sverige.

Först ett suveränt guld från Charlotte Kalla och idag ett överraskande silver i skidskytte, signerat Sebastian Samuelsson.
Härliga prestationer från en favorit och en outsider.

Jag har sett långt ifrån allt, men en sak jag noterat är mössorna (!).

Alla länders idrottare och ledare är strikt klädda i de officiella kläder som tillhandahålls av respektive förbund. Inga egna sponsormärken tillåts här, även om skidorna av någon outgrundlig anledning måste vara med i alla intervjuer.

De svenska mössorna är vackert blåa med ett gult band i pannan.

Så trodde jag länge tills jag såg att i det gula bandet står det SVERIGE i någon slags reliefskrift. På övriga länders mössor ser man antingen flaggan, eller en tydlig skylt med ”GERMANY” eller någon annan beteckning som gör att man förstår vilket land idrottaren kommer ifrån.

Varför måste vi vara så blygsamma att vi nära på utplånar vår tillhörighet? Vore det inte roligare om mössorna pryddes av en stor svensk flagga eller en text där man ser vad det står? Det kan väl inte vara Jante som slagit till när mössorna designades?

Jag bara undrar…

Andra bloggar om OS, idrott, sport, priser, funderingar , Charlotte Kalla, skidskytte, Pyeongchang , Sverige, Jante.

Hur f-n man än gör…

Här följer en liten betraktelse hur det kan vara att vara lokalpolitiker. Jag tror att den här bilden passar alla kommuner, även om jag hämtat dessa exempel från min hemkommun, Tyresö.

Tänk tanken att man ställer två frågor till medborgarna i sin kommun:

a) Anser du att det är bra att kommunen stimulerar och verkar för ett ökat bostadsbyggande? 

b) Anser du att det är positivt att din kommun jobbar på att minska sin negativa klimatpåverkan? 

Jag är ganska säker på att en stor majoritet skulle svara JA på båda dessa frågor. Föga förvånande.

Men, när man på det ena eller andra sättet blir berörd personligen, blir det ofta annat ljud i skällan.

Ett exempel är planeringen av ett bostadsområde som bl a ska innehålla boende för 55+ och bostadsrätter. Området planeras ligga bredvid ett villaområde och då minsann är det jakande svaret på fråga A glömt.
Området är för stort, för högt, för fult och ligger för nära befintlig bebyggelse…

Ett annat exempel, är tankar på att skapa en lokal plats för masshantering och stenkross för att slippa långa transporter vid utbyggnaden av infrastrukturen och därmed minska utsläppen från lastbilarna. Då är det jakande svaret på fråga B ovan ett minne blott.
Det bullrar, dammar och förstör närliggande vatten.

Ja, de närboende har i mångt och mycket rätt. Om man ser saken ur deras personliga perspektiv.

Men som politiker måste man även kunna använda helikopterperspektivet. Vad är bäst för framtiden? Var ska tillväxten ske? Var ska barnen till dagens Tyresöbor bo?

Å ena sidan ska man, självklart, ta hänsyn till, och lyssna på, de medborgare som har gett en förtroendet att få ta ansvar för kommunen.
Å andra sidan måste man, lika självklart, se lite längre än bara till sitt närområde och sin personliga situation.
Å tredje (!) sidan, om man går emot sina väljare finns risken att inte bli omvald med den konsekvensen att inget av det man vill uppnå blir verklighet.

En annan spännande fråga är vad de medborgare tycker som inte hör av sig. Som inte skickar arga mail. Som inte demonstrerar på gatorna. Vad tycker de?

Vad är då lösningen? Ja, man försöker kompromissa så långt det går och hoppas att alla inblandade förstår att man bara försöker göra det bästa på både kort och lång sikt.
En omöjlig ekvation? Javisst, men så blir det ofta.

Nu kanske någon tror att jag inte tycker om att vara förtroendevald? Att jag inte vill ta ansvar? Nej, så är det inte alls. Jag trivs och är glad över det förtroende jag fått och försöker efter bästa förmåga förvalta det.
Den här lilla betraktelsen är bara ett sätt att möjligen öka förståelsen för hur våra lokala politiker har det i sin vardag.

Och kom ihåg en sak. Vi har de politiker vi förtjänar. Vare sig bättre eller sämre.

Andra bloggar om valfrihet, Tyresö, politik, trygghet, klimat, miljö, ansvar, samhälle, demokrati., politiker, val 2018, bostäder.

Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, kommuner, funderingar, samhälle, framtiden, riksdagen, debatt, Moderaterna, val, Anna Kinberg Batra, Sverige.

Reinfeldt och eftermälet

Den senaste veckan har en stor del av den politiska debatten handlat om hur mitt parti, Moderaterna, har omprövat sin politik kring migration och integration. Samtidigt har några tidigare medarbetare till Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan på olika sätt.

Mina tankar i ämnet kommer från en gräsrotsnivå, utan insyn i vare sig partistyrelse eller alliansregeringar, utan baseras på vad jag sett och hört under den här tiden.

Vissa debattörer erkänner att Alliansregeringen kunde gjort saker både tidigare och annorlunda. Några hävdar däremot med emfas att politiken som fördes var rätt och att de fortfarande står bakom en frikostig asylpolitik.

Som lök på laxen framträdde Fredrik Reinfeldt själv i helgens avsnitt av ”Skavlan” och framhärdade där sin ståndpunkt utifrån det kända ”öppna-era-hjärtan-talet”. 

Anders Borg, hans gamle parhäst avslöjade igår, i ett klipp från en kommande intervju, att överenskommelsen med Miljöpartiet, den s k MÖKen, inte var så bra och att alliansregeringen, eller bara Moderaterna, borde gjort upp med Socialdemokraterna i frågan på ett tidigare stadium.

Några borgerliga debattörer tycker att det är oschysst att kritisera den mest framgångsrike moderata partiledaren och tycker att vi endast ska se framåt.

Jag håller med i mycket av detta. Fredrik Reinfeldt är den, hittills, mest framgångsrike moderata partiledaren med två vunna val i rad, en sammanhållen alliansregering och en politik som i många stycken är grunden till att Sverige i dag går så pass bra ekonomiskt. Det ska han ha all respekt för.

Tyvärr pekar just detta på varför vi inte agerade snabbare i flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Reinfeldts personliga övertygelse om att hans linje är rätt, fungerade även internt som en våt filt, med undertexten rasist, för alla försök att debattera volymer, vad vårt välfärdssystem klarar och andra frågor kopplade till ämnet. Man ifrågasätter inte en valvinnare!

Detta faktum gjorde att den, enligt mig, största framgångsfaktorn med Nya Moderaterna inte fungerade inom detta område. Nämligen förmågan att lyssna på medborgarna, förstå deras problem och orosmoln och utifrån detta formulera politiska lösningar. Några riksdagsledamöter och något statsråd försökte, men fick inget gehör hos partiledningen.

Fredrik Reinfeldt sa bl a så här i sitt segertal efter valet 2006: ”Vi vågade utmana oss själva, vi vågade erkänna fel, vi vågade utvecklas,…”*) Uppenbart ett segerrecept, utom då i migrationsfrågan där inga fel erkändes…

Själv har jag försökt initiera en saklig debatt i dessa frågor sedan 2009, men jag är ju som sagt bara en lokalpolitiker utan reellt inflytande i rikspolitiken.

För att kunna förändra sig till det bättre måste man ibland ta sin utgångspunkt i historien. Det handlar inte i första hand om att kritisera utan att lära sig av sina misstag. Att inte lyssna på folks ängslan och oro i det här fallet var ett misstag och är förmodligen den största orsaken till SD:s framgångar. Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den!

En annan felanalys, påstår jag, från dem som hävdade att Sverige historiskt är byggt på invandring och det gått bra, är att de människor som är på flykt nu inte är från Europa som tidigare oftast varit fallet. Att integrera balter, finländare, välutbildade iranier eller människor från forna Jugoslavien är en helt annan sak än flyktingar med generellt sett låg utbildning och många gånger en helt annan syn på samhället än vår jämställda och sekulära. 

Man får heller inte glömma bort att de industrijobb som fanns fram till 90-talet har blivit avsevärt färre och att arbetsmarknaden idag kräver mer av den som ska rekryteras.

Redan idag tar det åtta år innan hälften av våra invandrare kan försörja sig själva. Om vi inte förändrar politiken finns det en uppenbar risk att den ”ställtiden” snarare blir längre än kortare.

Jag tycker det är bra att Moderaterna som parti har ändrat ståndpunkt och omprövat sin politik även om det är i senaste laget. Nu handlar det om att få framförallt Socialdemokraterna men även vissa andra allianspartier att förstå att en generösare asylpolitik än övriga EU inte går att kombinera med vår generösa och positiva välfärdspolitik.

Vi ska självklart fortsätta att ta emot människor i nöd, men måste ompröva många delar i mottagandet och integrationen för att lyckas.

*) Källa: Fredrik Reinfelds bok ”Halvvägs”

Andra bloggar om politik, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, invandring, Socialdemokraterna, funderingar, integration, samhälle, framtiden, migration, debatt, välfärd, flyktingar, rasism, SD, Anders Borg.

Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Sjukvård på engelska?

Problem 1: Det saknas utbildade läkare och sjuksköterskor på många håll i Sverige.

Problem 2: Det tar för lång tid för medicinskt utbildade nyanlända och utlandsrekryterade att både få sin utbildning validerad och lära sig tillräckligt bra svenska. EU:s språkkrav som nyligen införts, riskerar också att förlänga processen eftersom dessa enligt uppgift inte tillhandahålls tillräckligt frekvent.

Lösning: Vård på engelska för dem som vill?

Svenskar generellt är väldigt duktiga på engelska. Varför inte erbjuda vårdkontakter på engelska för dem som vill?

Om en läkare eller sjuksköterska har sin utbildning validerad skulle de snabbare kunna komma i arbete om de kunde jobba på engelska parallellt med sina studier i svenska.

Det skulle självklart vara frivilligt för patienten. Förslagsvis skulle man vid bokning av sitt besök på vårdcentral eller sjukhus få besvara frågan om det är ok att läkare och sköterskor kommunicerar på engelska.

Många landsting arbetar idag med olika typer av ”snabbspår” för att hjälpa nyanlända till svensk legitimation. I dessa processer är, naturligtvis, medicinsk svenska en tung ingrediens. Att erbjuda nyanlända och utlandsrekryterade som behärskar god engelska möjlighet till jobb på det språket skulle kunna ge fler fördelar:

• – Lättare att rekrytera
• – Snabbare integration för vårdutbildade utan kunskaper i svenska
• – Kortare vårdköer

För egen del skulle jag inte ha några problem med det vid enklare vårdbesök.

Jag tycker absolut att idén kan vara värd att prova. Vad tycker du?

Andra bloggar om läkare, sjukvård, sjuksköterskor, patienter, vård, politik, samhälle, landstinget, idé, demokrati, Moderaterna, Stockholm, funderingar, engelska, språk, integration.

Namnsättning – en svår konst

Jag har under senhösten och fram till nu, haft förmånen att tillhöra en arbetsgrupp med politiker och tjänstemän, vars uppgift är att föreslå namn på gator och platser i nya Norra Tyresö Centrum.

Tyresö Centrum står inför ett stort omvandlingsprojekt som kommer att beröra hela området i många år framåt. Många nya bostäder, en ny ishall, mötesplatser för kultur och inte minst ett, till stora delar, nytt vägnät.

Arbetsgruppen har jobbat hårt och seriöst med alla infallsvinklar, från historiens vingslag till vad som enligt lantmäteriet och andra är god sed vid namnsättning.

Tyresöborna har varit väldigt engagerade och skickat in många bra, och i vissa fall fantasifulla förslag.

Några hörnstenar i gruppens arbete har varit:

Att namnen (självklart) inte redan existerar i närområdet

Att det inte bör uppstå förvirring var i kommunen de nya namnen ligger

Att det helst ska finnas en historisk anknytning till namnen

Att namnen ska vara lätta att uttala, även vid samtal till taxi på nattkröken…

Dessutom finns en praxis som säger att om man vill döpa något efter personer så ska vederbörande helst varit avliden en ganska lång tid. 

Det finns annars en risk för att det snart efter frånfället dyker upp ”lik i garderoben”, som kan förändra en positiv bild av personen i fråga. Bästa (eller sämsta) exemplet på detta är ”Viljo Nousiainens gångväg” i Göteborg, som hastigt, och mindre lustigt, fick byta namn efter Patrik Sjöbergs avslöjanden.

Att det inte är så lätt alla gånger visar den här gatan som jag hittade vid en inspirationspromenad i Hammarby Sjöstad i helgen.

Vem är det som hoppar? En fågel eller en korpidrottare? Är det i så fall höjdhopp, längdhopp eller stavhopp som avses? Och hur lätt är namnet att uttala klockan 02.39 i samtal med en taxiväxel…?

Vilka namn som gruppen till slut kommer att föreslå, blir inte offentligt förrän inför byggnadsnämndens beslutande möte.

Att temat är vatten är dock redan avslöjat och också att Norra Tyresö Centrum blir den första kommundelen som får ändelsen – gata i en del av namnen. Ett av många tecken att vi nu bygger stad i kranskommunens Tyresö.

Andra bloggar om politik, namn, Tyresö, gator, historia , funderingar.