Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!

För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, Karlstad.

Om avgifter i välfärden

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur maxtaxan, som tillämpas i flera av våra välfärdstjänster, urholkas med följden att allt större del av kostnaderna måste finansieras via skattsedeln och allt mindre del av avgifter. Jag förespråkar också en höjning av maxtaxorna och tror, inte minst utifrån det sänkta skattetrycket, att de allra flesta skulle klara av en höjning utan problem.

I en intressant debattartikel beskriver Richard Murray, fd chefsekonom på Statskontoret, en utveckling där han ifrågasätter om inte en större del av välfärden skulle betalas med egenavgifter. Han skriver bl a att med ett större utbud så skulle fler arbetstillfällen kunna skapas som i sin tur leder till fler skatteintäkter.

Jag tycker att han är inne på rätt spår. Självklart ska vi ha en gemensamt finansierad och bra grundnivå för välfärden. Men samtidigt inser de flesta att kraven från oss brukare blir allt högre, och till allt räcker inte skattepengarna.

Min gamla farmor, exempelvis, som på 70-talet fick flytta in på ett ålderdomshem var nöjd bara att få slippa ett tungt arbete, ha ett eget rum och få lagad mat. Dagens äldre är, med all rätt, mycket mer krävande och står inte med mössan i handen. De vill ha stimulerande aktiviteter, kunna välja mat och få snabb och bra vård på sitt boende.

Det är på tiden att vi börjar våga diskutera vad den skattefinansierade välfärden ska innehålla och vad som den enskilde ska betala extra för. En sådan diskussion leder i bästa fall både till en ökad kvalitet och till nya arbetstillfällen om vakna entreprenörer får tillfälle att erbjuda en extra guldkant och ökat mervärde.

Ökar inte "klyftorna" då? Den repliken kommer som ett brev på posten från vänstern. Jag föredrar ordet skillnader. Jo, kanske, men det handlar inte om att sänka grundnivån, som alla har rätt till. Det handlar om att de som prioriterar ska kunna få lite extra, men då också betala extra för det.Valfrihet, kan man också säga.

Att i det här exemplet indignerat påstå att klyftorna ökar, är lika korkat som att gnälla för att flera hamnar under medianinkomsten om Ingvar Kamprad flyttar in i kommunen.

Relaterat: DN, DN, DN, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, avgifter, skatter, Val 2014, maxtaxa, kommuner , välfärd.