måndag 23 april 2018

Fake news – vad bli nästa steg?

LO har ju i sin senaste valfilm tyvärr öppnat dammluckorna för lögnaktiga påståenden, fake news, där man i stort sett framställer Moderaterna som några som äter spädbarn till frukost.

För att du ska vara lite förberedd på vad som kan komma i avdelning skrämselpropaganda, presenterar jag här några utspel du verkligen ska ifrågasätta ifall de dyker upp.


Avsändare
Budskap
Miljöpartiet
Moderaterna vill förbjuda cyklar och cyklister.
Vänsterpartiet
Moderaterna vill slopa skatten för alla som tjänar mer än 100 000 i månaden.
Miljöpartiet
Moderaterna vill införa maskulin snöröjning där bara bilvägar röjs.
SSU
Moderaterna vill förbjuda ungdomar. När man fyllt 16 räknas man som vuxen.
Hyresgästföreningen
Moderaterna vill omvandla samtliga hyresrätter till ägarlägenheter.
PRO
Moderaterna vill återinföra ättestupan.
Miljöpartiet
Moderaterna vill börja bygga nya oljeeldade kraftverk.
Socialdemokraterna
Moderaterna vill avskaffa offentlig sektor helt och hållet. Både polis och försvar kan läggas ut på entreprenad.
 
Som sagt, får du upp dessa ”nyheter” i ditt flöde på internet råder jag dig att noggrant kolla källan och fundera på om det verkligen är sant. Jag kan avslöja att det inte är sant.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , .

tisdag 17 april 2018

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.


Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om ,, , , , , , , , , , , , , , .

onsdag 11 april 2018

OS eller inte OS

Alla som känner mig vet att jag älskar idrott. Både att utöva, men även att konsumera. Live eller på TV.
Ändå är jag tveksam till ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2026. Internationella Olympiska Kommittén, IOK, har visserligen aviserat ett nytt koncept för arrangörsstäder med miljardbidrag och ett kostnadstak, men jag är ändå skeptisk.

Om vi börjar med den ekonomiska biten så har historiskt sett de flesta arrangemang gått med förlust och arrangörsstäderna stått med både notan och för stora arenor som ska underhållas för dyra pengar efter OS.
Man talar också om att ett spel skapar arbetstillfällen via ökad turism under och efter OS, men vem är det som tjänar mest på det? Jo, staten via moms och arbetsgivaravgifter.
Men skatt från de som får jobben då, säger du. Ja, kanske till viss del, men många av de som kanske får nya jobb bor i kranskommunerna och därmed tillfaller inte alla skattepengar Stockholms Stad.
Sedan återstår ”bara” frågan om hur många av dessa jobb som blir permanenta.

Men ekonomin till trots, min tyngsta invändning är ändå att i mina ögon är inte Stockholm någon vinterstad! Stockholm, med sitt vatten och sina broar är däremot en av världens vackraste sommarstäder.
Februari kan vara solig ibland, men lika gärna molnig, blandad med blötsnö och snålblåst.
Trots att delar av utförsåkningen och backhoppningen ska gå i Åre respektive Falun, så kommer arrangemanget i Stockholm sannolikt handla om att kunna producera konstsnö och att lagra konstsnö. Inte helt gratis logistik det heller, förresten.
En liten positiv detalj är i alla fall snacket om att låta Lettland arrangera bob och rodel. Ett kul sätt för ”moderlandet” att få vara med på ett hörn.

Lettiska bobåkare
Många talar om att en arrangörsstad stärker sitt varumärke, men vem åker tillbaka till ett blött och kallt blåshål? Dessutom, handen på hjärtat, vem åker till Turin eller Vancouver för att vinter-OS arrangerades där 2006 respektive 2010? Nagano 1998 någon? Turin är förresten en av Stockholms konkurrenter om spelen 2026.

Skulle ett vinter-OS innebära något positivt för Tyresö? Ett och annat jobb för Tyresöbor kanske, men förmodligen ännu längre köer på Nynäsvägen.

Är jag inte en tråkmåns som inte vill ha lite stjärnglans över regionen? Jo, det kanske jag är, men även om jag inte är politiker i Stockholms Stad, så vet jag att även där har man stora hål att stoppa pengarna i. Äldreomsorg och integration känns viktigare för mig än 10 dagar i strålkastarljuset. Eller varför inte snöröja annat än bara cykelbanorna?

Marknadsför istället Stockholm som en fantastisk sommarstad. Det kommer räcka längre.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .