Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?
Svaret är drygt 6 000 kronor. Per
dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn…
Det innebär en kostnad om drygt
två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen
monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.
Jag har nu varit ordförande för
socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några
observationer och några funderingar.
Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade
medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom
hemtjänsten.
De är
fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.
Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal
frågor.
Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara
omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får
delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt
utelämnad till deras bedömningar.
Kommunerna lägger en förmögenhet på
taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.
Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan
tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk.
Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.
En annan
filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en
gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.
För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde
konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är
narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen.
Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och
handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.
Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger
konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att
hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går
fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.
Slutligen måste jag ställa
frågan även om den verkar
obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar
mer än skatteintäkterna.
Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...
Andra bloggar om
Socialstyrelsen,
sjukvård,
omsorg,
ekonomi,
vård,
politik,
samhälle,
Moderaterna,
demokrati,
jämställdhet,
funderingar,
Tyresö,
välfärd,
barn,
unga,
Sverige.