Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .

Heliga kor II – Migration och integration

Det här avsnittet i min bloggserie om heliga kor inom politiken handlar om den kanske ”heligaste” av alla kor. Migration och integration.

Sverige är ett öppet land som välkomnar människor från andra kulturer och står öppet för dem som flyr krig eller förtryck. Det ska vi fortsätta att vara.

Att vara öppet och välkomnande betyder dock inte att det kan vara förbjudet att ställa krav på de som kommer hit tillfälligt eller som vill stanna för gott. Den debatten har emellertid visat sig vara, minst sagt, svår att ta.

Risken att få ”rasistfilten” över sig är hög vid minsta lilla ord som hamnar fel. Att Sverigedemokraterna fått sätta agendan i dessa frågor är alldeles uppenbart.

Det är också uppenbart att det för många flyktingar är svårt med omställningen, både praktiskt och mentalt. Att vara flykting är ju per definition ett tillfälligt tillstånd. 

Hur mycket ska man anpassa sig till sitt nya, ”tillfälliga”, hem? Hoppet för de flesta är ju att så snart det är möjligt, återvända till hemlandet. Jag såg det själv hos mina morföräldrar som kom från världskrigets Lettland. De betraktade under hela livet just Lettland som ”hem”.

En grupp som såklart får det extra jobbigt är de barn och unga som växer upp i Sverige, klämda mellan två sätt att leva och förhålla sig. Inte minst flickorna hämnar lätt i kläm.

De etablerade partierna har alldeles för länge väntat med att adressera det som gjorde att SD fick ett sådant lyft i höstens val. Nämligen rädslan och osäkerheten inför det nya samhälle som Sverige håller på att bli. När man som rädd och osäker också sväljer propagandan att det handlar om ett val. Valet mellan vår välfärd och att ta hand om och hjälpa stora flyktingströmmar. Ja, då röstar många på SD som för många framstår som det enda oppositionspartiet.

Det handlar inte om antingen eller. Vi både kan och ska kunna klara båda sakerna.

Sent ska syndarna vakna, så efter valet har åtminstone några av de etablerade partierna börjat adressera det som många, rätt eller fel, upplever som ett problem.

Bland annat har mitt eget parti anammat idén om tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det är bra.

Men vad kan vi göra mer?

Ja, för mig finns det några uppenbara åtgärder.

* Vi måste ha bättre koll på vilka människor som kommer hit och begär asyl. Att väldigt många har gjort sig av med sina pass gör att vi faktiskt inte vet vilka som anländer hit. Kan man inte legitimera sig så är det inte för mycket begärt att gå med på att lämna sina fingeravtryck. På så sätt minskas snacket att massa kriminella slinker in som flyktingar. Eller ett DNA-test för sig och sina barn så man kan fastställa vem som är släkt med vem.

* Språket är avgörande för en snabb och lyckad integration och ett första arbete. Obligatoriskt krav på deltagande i SFI för alla nyanlända, gärna kopplat till den ekonomiska ersättningen. Här är det också viktigt att undervisningen både är anpassad och flexibel. Har den nyanlända exempelvis någon form av vårdutbildning så borde temat för svenskundervisningen också vara vård. Dessutom ska SFI kunna erbjudas även på kvällar och helger. Ingen ska behöva välja mellan jobb och skola. Det ska kunna skötas parallellt.

* För att lättare förstå sitt nya hemland så är det viktigt att känna till hur det samhället är uppbyggt. Därför anser jag att även undervisning i samhällskunskap ska vara obligatorisk för alla nyanlända, inte minst kvinnor och flickor som ska känna till sina rättigheter. Även denna utbildning borde kopplas till den ekonomiska ersättningen.

* Den som nekas asyl ska snarast utvisas. Det finns uppenbar risk för rättsröta om så inte sker. Om vi har en process för asylprövning som beslutats i demokratisk ordning, är det den som ska följas. Det ska inte gå att genom att hålla sig undan och inte respektera ett lagligt beslut, leva som s k papperslös, undgå en utvisning. 

Finns det tvivel om att den lagliga processen är felaktig så ska den ändras genom ett nytt demokratiskt beslut. Tills dess ska den följas och respekteras. Jag är alltså väldigt tveksam till de förslag som ger papperslösa rättigheter till något, förutom akut sjukvård.

* Sverige är ett sekulariserat land. Vi har religionsfrihet, men religionen ska inte, och får inte, påverka hur vårt samhälle styrs. Det måste även nyanlända respektera. Detta betyder också i sin förlängning att man inte kan kräva särbehandling av religiösa skäl.

* Statens ekonomiska ansvar för flyktingarna måste utsträckas i tid. På så sätt fördelas kostnaden mer rättvist över landet. Dessutom måste asylprocessen snabbas på så att det inte tar sju år innan en nyanländ är i arbete. Kanske en statlig morot till de kommuner som lyckas bäst med att få de nyanlända i arbete?

* Har man fått tillfälligt uppehållstillstånd och begår grova brott så har man förverkat vår gästfrihet. Som gäst i ett hem är jag skyldig att rätta mig efter de regler som gäller där. Samma sak borde vara självklar för någon som kommer till ett nytt land. Observera att detta såklart endast gäller dem med tillfälliga uppehållstillstånd.

Jag är säker på att de allra flesta människor som får en fristad i vårt land är både glada och tacksamma att våra dörrar står öppna för dem som behöver hjälp och skydd. Jag är också säker på att de som väljer att stanna i Sverige för gott, på sikt kommer att påverka vår samhällsutveckling på ett berikande och positivt sätt. Så har de flesta länder utvecklats genom tiderna.

Men för att vårt land ska kunna fortsätta behålla den öppna humanistiska profilen så tror jag att vi måste bli tydligare med både vad vi erbjuder och vad vi kräver av våra gäster. Det kommer alla att tjäna på i längden.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, integration, arbetslinjen, papperslösa, migration, funderingar, valfrihet, invandring, samhälle, Sverigedemokraterna , SD, flyktingar, Moderaterna.

Heliga kor I – Skolans organisation

Jag kommer i några kommande blogginlägg resonera kring några politiska frågor som jag, från min horisont, uppfattar som ”heliga kor”,  d v s frågor som jag uppfattar att inga politiker på riksplanet, inklusive mina egna partikompisar, riktigt vågar eller vill adressera. Trots att de i många fall är väldigt medvetna om problemen.

Idag handlar det om skolans organisation.

Sveriges dåliga resultat i PISA-mätningarna känner alla till. De enda delmomenten svenska elever toppar är typ ”sen ankomst” och ”skolk”. Flera lovvärda initiativ, bl a mer matte och tidigare betyg, är på gång. Men ingen verkar vilja eller våga ta tag i ett av, enligt mig, de grundläggande strukturproblemen.

Vilka är det då, undrar du kära läsare? Jo, lärarnas arbetstider, antal lektionstimmar per år och terminsindelningen.  

De skolterminer som svensk skola idag tillämpar härrör sig i mångt och mycket från bondesamhället. Ett samhälle som byggde på att även barnen hjälpte till ”hemma på gården”. Exempelvis var höstlovet från början till för att bärga årets potatisskörd. Det långa sommarlovet behövdes för att arbetet på gården under den ljusaste perioden var som mest arbetsintensiv.

Sportlovet var från början ”kokslovet” som infördes för att spara på bränslet, koks och kol, som användes för att värma upp skolorna. Som den uppmärksamme läsaren noterar så har vårt samhälle utvecklats en hel del sedan den tiden.

Samhällsutvecklingen har också lett till att kraven på våra barns kunskaper och färdigheter har ökat i samma takt. Nuförtiden är det nästan omöjligt att få ett fast jobb om man inte har minst komplett gymnasieutbildning. Mycket mer kunskap i olika ämnen ska förmedlas och läras in på, i princip, samma antal skoldagar. En väldigt svår ekvation att få ihop.

De flesta lärare i Sverige har s k förtroendetid. Det betyder, lite förenklat, att veckoarbetstiden består av en reglerad del, undervisning och en del gemensam planerings- och konferenstid på skolan, samt en oreglerad som ska användas till planering, rättning, föräldrakontakter mm. 

I något avtal finns siffran 45 timmar i veckan. Det är en avtalsreglering som innebär att de lov som även lärarna har, till stor del är kompledigt, bortsett från de fem veckorna som är standard för de flesta andra som jobbar.

Förtroendetiden innebär också att det är svårt för en lärare att hävda att hon/han inte är i tjänst om en förälder hör av sig på kvällstid.

Det har gjorts några försök med 40-timmars arbetsvecka för lärare utan någon större succé vad jag vet. Svårigheten med dessa försök har varit att det varit frivilligt, mot en viss lönebonus, för den enskilda läraren att delta. Eftersom man numera arbetar allt mer i arbetslag så krävs ju, naturligtvis, att alla vill vara med om försöket ska lyckas, och så har sällan varit fallet.

Nu måste vi ju ställa oss frågan, i ljuset av PISA och allt fler föräldrar som säger upp sitt föräldraansvar, vem eller vilka den svenska skolan är till för?

Det givna svaret måste ju bli för eleverna och samhället. Inte för lärarkåren. Här finns det alltså ett antal heliga kor att ”slakta”.

Mina förslag är följande:

**Ändra terminsindelningen till tre terminer. Korta sommarlovet till max sex veckor och jullovet till max en vecka. 

Då finns det också möjlighet att utöka timplanerna för att få med fler mattetimmar, idrottstimmar och annat som skulle behövas. Det skulle också ge utrymme för mer undervisning individuellt och i smågrupper vilket inte minst skulle gynna barn och ungdomar från icke ”studievana” familjer. Det finns många länder som har ett sådant system redan idag.

**Ändra alla lärares arbetstid till 40 timmar per vecka, med fem veckors semester, som för de flesta på svensk arbetsmarknad. 

Höj samtidigt lärarnas löner med minst 10 000 per månad. Jag tror att de flesta tycker att läraryrket är underbetalt, men lika många har svårt att tycka synd om en yrkesgrupp som trots allt har så många lediga dagar. En sådan radikal förändring av villkoren skulle, på sikt, höja yrkets status och få många fler att välja lärarutbildningen i första hand.

Det här kommer aldrig lärarfacken att gå med på, säger då den som vill invända. Nja, kanske inte till en början, men som jag skrev här tidigare, vem är skolan till för? 

Jag vill dessutom gärna tro att även lärarfacken har intresse av att höja skolans och lärarnas status i samhället. I de flesta andra branscher har man fått anpassa sig till samhällets utveckling. Nu är det dags för skolan att göra detsamma!

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, skolan, undervisning, lärare, elever, funderingar, valfrihet, utbildning, samhälle, framtiden, löner, facket.