torsdag 29 januari 2015

Vadå krigare?

Jag läser och hör förvånat hur tidningar, radio och TV missbrukar ordet krigare i samband med skildringar av terrororganisationen IS.

”500 IS-krigare kämpade mot milisen”, ”FP kräver straff för IS-krigare”.

Att kalla dessa mördare, våldtäktsmän och terrorister för krigare är att förolämpa alla deras offer och sådana som faktiskt förtjänar epitetet. Man är inte krigare om man mördar, våldtar eller utplånar hela folkslag!

En krigare för mig är någon som kämpar för en god sak, med minsta möjliga insats av våld. Exempelvis för att befria sitt land eller, i sportsammanhang, kämpar stenhårt för sitt lag. Klas Ingesson personifierade den typen exakt.
Några som köper och säljer kvinnor med ”fel tro” eller slänger ner HBTQ-personer från klippor förtjänar inte titeln krigare.

Min åsikt är att det nu är viktigt att svenska myndigheter sänder tydliga signaler de indoktrinerade ungdomar som funderar på att ansluta sig till IS: Om du överlever och väljer att komma tillbaka till Sverige så är det inte jobb och rehabilitering som väntar, utan omhändertagande och utredning om du har begått några krigsbrott. 

Behöver vi ändra våra lagar för att kunna lagföra dessa återvändare, så ska de ändras bums.

Självklart är det bra att utöka informationen vs riskgrupper, men budskapet från vårt samhälle ska vara tydligt: För oss blir du ingen ”krigare” om du ansluter dig, bara en simpel terrorist och potentiell mördare. 


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , .

måndag 26 januari 2015

Baggar och ägg av guld

Ikväll är det dags för årets Guldbaggegala. En sedan 1964 återkommande tillställning där Svenska Filminstitutet belönar framstående insatser under året som gått. I år står striden om de tyngsta titlarna, bästa film respektive regi, mellan Ruben Östlund, Mikael Marcimain och Roy Andersson och deras filmer ”Turist”, ”Gentlemen” samt ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

På galan delas det ut baggar i många kategorier. Förutom bästa film och regi, kan nämnas huvudroller och biroller, smink och klipp, filmmusik och kortfilm.

Nomineringar och vinnare utses av en jury bestående av branschfolk.  Ja, förutom för ett pris då, Biopubliken pris, där de tre filmerna som setts av flest besökare nomineras. Bland dessa tre utses vinnaren genom en omröstning för allmänheten, via telefon och SMS. Denna kategori har dock bara funnits sedan 2006.
Jag kan konstatera att ingen av filmerna som är nominerade till Biopublikens pris, är representerade i någon av de övriga kategorierna. Undrar om dessa filmer har sämre sminkkompetens, klippare eller ljudläggare?

Runt påsk inträffar årets Guldäggsgala. Det är där reklambranschen, sedan 1961, belönar sig själva för bland annat bästa Radioreklam, Design, Event och Film. Tävlingen arrangeras och drivs av Sveriges Kommunikationsbyråer. Vinnarna utses även här av olika jurygrupper bestående av
branschfolk.

Båda dessa event representerar branschfester som på grund av sin karaktär får mycket uppmärksamhet i media.  Kristallen, där TV-branschen hyllar sig själva, är ett annat exempel.
Kul för dem, och ibland kul att titta på.

Men både i fallet Guldbaggen och för Guldägget saknar jag kategorier. Kategorier för dem man är till för. Nämligen kunderna och finansiärerna.

Borde det exempelvis inte på Guldbaggegalan delas ut pris till Årets lönsammaste film? Det är väl bra för dem, inklusive Filminstitutet, som betalar kalaset att få avkastning på sitt kapital? Om inte annat kan ju det uppmuntra till fler filminvesteringar, till nytta för branschen.

På samma sätt borde det delas ut Guldägg till Lönsammaste kampanj och Byrån med flest nöjda kunder. Min känsla är tyvärr att guldäggen, förutom den interna glädjen, mest legitimerar höjda timarvoden.

I sammanhanget kan jag inte låta bli att spåna på hur det skulle kunna vara om andra, inte så mediala branscher, hade sina egna galor.

VVS-förbundet – Den Gyllene Dassborsten till Årets toalettinstallatör
Sveriges Kommuner och Landsting – Silverpennan till Årets protokollskrivare
Taxiförbundet – Guldkompassen till Årets hitta-rätt-chaufför

Till sist. Av de tre nominerade till Bästa film, har jag bara sett Roy Anderssons, eller ska vi kalla honom Hugo Rask, med det oändligt långa namnet. Jag ska vara fullkomligt ärlig och säga att det är en av de absolut sämsta filmerna jag sett.
Jag är visserligen ingen filmkännare, men jag tyckte den var långrandig, dyster och för mig totalt intetsägande. De andra två kan omöjligt vara sämre, så jag hoppas någon av dem tar hem priset.

  
Relaterat: Resumé, Resumé.

fredag 16 januari 2015

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.


"Sätt slöja på Charlie Hebdo"
Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.


Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om, , , , , , , , , , , , , , , , , .

tisdag 6 januari 2015

Sjukvården – mycket bättre än sitt rykte

När det skrivs och berättas om svensk sjukvård i media, handlar det ofta om saker som på olika sätt blivit fel. Eller om personer som upplever sig blivit felbehandlade och i vissa fall dåligt bemötta.

När Riksrevisionen publicerar en luddig rapport om vårdvalet, så tolkar media den direkt som negativ, utan att fördjupa sig särskilt mycket i innehållet.

Naturligtvis ska media granska, men en bättre balans i rapporteringen skulle för mig ge större trovärdighet i de negativa reportage som vi matas med i tidningar och TV.

Jag fick själv för några dagar sedan, ytterst ofrivilligt, möjlighet att på nära håll studera ambulans- och akutsjukvården i Värmland. Ett akut ryggskott med smärtor så stora att jag svimmade av, fick mina nära att ringa efter ambulans. Den anlände snabbt, bemannad med två trygga och mycket kompetenta sjuksköterskor. Hela processen med snabb smärtlindring, transporten till Karlstads Centrallasarett, snabbt, effektivt och kompetent mottagande på akuten, andades allt annat än långsamhet och ineffektivitet. Jag kände mig väldigt trygg och lättad från första stund och har bara gott att säga om hela förloppet.

Jag kanske hade tur, men jag har hört från väldigt många, och sett i vården av mina anhöriga, att svensk sjukvård generellt fungerar mycket bra. Men det skrivs det sällan eller aldrig om, vilket skulle göra rapporteringen mycket mer trovärdig. Det är något vi alla kan hjälpas åt med.
Naturligtvis ska missförhållanden upp på bordet, men en bättre nyansering skulle inte skada.

Självklart finns det massor med saker som kan förbättras, det tar tid för alla reformer att sätta sig. Det viktigaste är att finslipningen av t ex vårdvalet fortsätter och hela tiden utvecklas.
Valfriheten och mångfalden inom vården har kommit för att stanna. Det är medborgarnas egna val och behov som ska styra. Men att det tar tid att förändra ett gammalt system, det måste vi ha respekt för.

Hur kan vi exempelvis förbättra själva intaget på våra akutsjukhus? Jag vet att det, med gott resultat, gjorts försök med erfarna sjuksköterskor som redan i väntrummet gjort en snabbdiagnos för att se vilka patienter som faktiskt istället kan behandlas på närsjukhus och vårdcentraler. På så sätt hamnar fler patienter i rätt vårdform från början.

Det är en av många saker jag vill fördjupa mig i när jag nu ska påbörja min första tid som politiker i landstinget i Stockholm. Den praktiska erfarenheten från Värmland hade jag dock, ärligt talat, kunnat vara utan.