fredag 22 april 2016

Att vara deltidspolitiker

Jag får ganska ofta frågor som: ”Vad gör du egentligen?” ”Är du politiker på heltid?

Mitt svar är då att jag är politiker på deltid, och företagare övrig tid. Att vara deltidspolitiker fungerar förmodligen inte för alla eftersom det kräver möjligheten att flexa sin tid. 
Det stora flertalet folkvalda i kommunerna är fritidspolitiker som lägger stor del av sina kvällar, och ibland helger, på att ta sitt samhällsansvar. Ett sådant uppdrag går att kombinera med ett heltidsjobb.

Sedan finns det fåtal, de som oftast syns och hörs i media, som har möjlighet att syssla med politik på heltid, men de är väldigt få till antalet.
Och så finns det gruppen mittemellan, d v s sådana som jag, deltidspolitiker. I runda slängar har jag f n fasta arvoden som motsvarar ungefär 50 % av en heltid. Den faktiska tid jag lägger på politiken, inklusive obetalda partimöten, kampanjarbete etc motsvarar ungefär 70 %, eller 30 timmar per vecka.

Ett lättare sätt att förklara är att beskriva en typisk dag i mitt liv:

07.30 Väckning. Äter frukost (yoghurt/mussli/juice), skummar DN och petar in kontaktlinserna samtidigt. Kollar sedan inkomna mail.
09.00 Sammanstrålar med kommunens eminente fritidschef för en liten biltur. Syftet är att på plats kolla in pågående anläggningsarbeten och hur dessa fortskrider. Det blir en salig blandning av utegym, raststugor, multianläggning och strandbad. Det är mycket på gång i Tyresö!
11.30 Tillbaka i kommunhuset. En kort sammanfattning med fritidschefen som avslutning. Växlar några ord med fastighetschefen på vägen ut.

12.30 Åter på hemmakontoret. Kollar och besvarar mail.
13.00 Nu blir jag företagare. Möte med kollegan/sonen i den delägda konsultfirman. Förutom sedvanlig uppdatering av aktuella kunduppdrag finns två punkter på agendan.
Ett utkast till en distansutbildning i intäktsoptimering på uppdrag av en kund samt planering av ett frukostseminarium vi ska hålla i maj. Mycket kaffe.


17.00 Promenad till biblioteket i Tyresö Centrum. Biblioteksveckan pågår för full. Passar på att byta ut böcker av Majgull Axelsson och Joyce Carol Oates mot två deckare på bordet för ”Raedcykling”. Bra initiativ.
Idag är det även vernissage i konsthallen. Erik Sigerud ställer ut. Träffar nyss avtackade bibliotekschefen som ser ut att må bra i sin nya roll som pensionär.


 18.00 Hemma igen. Fler mail att besvara och en svåger som fyller jämt att ringa.
19.00 Inser att jag inte ätit något sedan frukost och drar igång en pastakastrull.
19.30 Resten av kvällen delas mellan nyheter och sport på TV, två tvättar, några strukna skjortor, ytterligare några mail samt förberedelser för morgondagens möten.
01.15 Släcker lampan efter att ha läst en stund. Föredrar skönlitteratur i sängen framför sammanträdeshandlingar.

Så här kan en typisk dag se ut, även om variationen är stor. Ett antal telefonsamtal pågår under dagen, förstås. Det speciella med denna dag, torsdagen 21 april 2016 är att det för ovanlighetens skull inte är något kvällsmöte. Bortsett från sommaren samt runt jul, så har jag i medeltal tre vardagskvällar bokade för olika kvällsmöten. Så icke idag.

Om det inte är stressigt? Jo ibland, men jag trivs jättebra, får träffa massor av kompetenta och trevliga människor, känner att jag gör skillnad och dessutom är det ju i högsta grad frivilligt. Prova får du se!

torsdag 14 april 2016

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 
Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.
På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.
Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.
Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 
Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!
  

söndag 3 april 2016

Det är inte synd om vandaler

Ok jag erkänner, jag har också vandaliserat i min ungdom. I samband med ett nyårsfirande i tonåren sprängde jag och mina kompisar en papperskorg med kinapuffar. Efteråt hade jag väldigt dåligt samvete. Hade någon sett oss? Tänk om mina föräldrar får reda på saken?
Varje gång dagarna efter som jag passerade papperskorgen kände jag mig skyldig och ångrade att jag varit med.
Den förseelsen är sedan länge preskriberad och den upprepades aldrig. Jag visste, genom min uppfostran att det vi gjort var fel och samma respekt för annans egendom har jag försökt pränta in hos mina egna barn.

I veckan som gick vandaliserades bland annat en nyrenoverad raststuga i friluftsområdet Alby, Tyresö. Man hade slagit sönder fönsterrutor, spytt (!) i lokalen, tömt ut en brandsläckare och röjt runt rejält. Utöver detta förstörda gräsmattor och eldning i naturen. Tyvärr är det inte första gången och förmodligen är förövarna unga medborgare i kommunen.

Förutom att dessa illdåd gör att vanliga människor inte kan nyttja våra gemensamma anläggningar, kommer det att kosta en rejäl slant att städa upp, byta rutor etc. Dessutom lägger kommunen en rejäl slant årligen på att sanera en annan typ av vandalisering, nämligen klotter.


Fångat i mitt närområde.
Det finns de som tycker att s k graffiti är en ”subkultur”, och en konstform, och påstår att det alltid funnits sådana där ungdomar på olika sätt vill revoltera mot vuxenvärlden. Det är förvisso sant att ungdomar alltid velat revoltera, men jag kan omöjligt se att det skulle vara en ursäkt för att förstöra andras, och vår gemensamma egendom! 
Målar man på annans egendom utan tillstånd är det klotter, inte varken kultur eller konst, punkt!

I debatterna som följer, inte minst på sociala medier, reagerar de flesta sunt. Man blir förbannad och många undrar var vandalernas föräldrar håller hus. 
Men inte alla. Det dyker alltid upp några som skyller på ”bakomliggande orsaker” eller på att ungdomarna saknar lokaaaaaaler att vara i. Ungefär som att det skulle vara synd om dessa ungdomar.

I Tyresö finns bland annat:
  • Fritidsgårdar eller träffpunkter i alla kommundelar
  • Ett fantastiskt föreningsliv inom alla möjliga intresseinriktningar
  • En stor skatepark
  • Spontanidrottsplatser med konstgräs och annan utrustning
  • Möjlighet till ekonomiskt stöd för egna initiativ

Om det nu inte skulle duga med detta, så vore det naturliga, och civiliserade, sättet att ta kontakt med kommunen, kanske tillsammans med sina föräldrar, och lämna sina önskemål om vad man skulle vilja ha. Därmed inte säkert att det går att ordna, men så agerar någon som hyser respekt mot sina medmänniskor. Inte supa till och bara förstöra.

Vi får aldrig acceptera förstörelse som en ursäkt för vare sig revolt eller sysslolöshet. I ett demokratiskt samhälle vårdar man och respekterar våra gemensamma tillgångar. Allt annat leder så småningom till anarki.