onsdag 9 maj 2018

Böneutrop – Nej tack

I Växjö har polisen gett tillstånd till böneutrop från en moské under några minuter på fredagar. Man har satt en decibelgräns för både inomhus- och utomhusmiljö.
Debatten som följt har handlat om religionsfrihet, bullerstörningar och om detta skulle främja integration eller inte.

Min ståndpunkt är klar. Detta är inget jag kan acceptera. Mina argument är flera.

1) I ett sekulärt land är religion en privatsak. Man kan inte pracka på andra människor sin åsikt, vilket böneutrop från en moské faktiskt gör.

2) Sverige har religionsfrihet. Det innebär bland annat rätten att slippa bli utsatt för religiös påverkan i offentliga miljöer. Vill man utöva sin religion är man naturligtvis fri att göra detta, men inte i det offentliga rummet.


Vissa jämför böneutropen med klockringningar som ljuder från våra kristna kyrkor för att kalla till gudstjänst eller andra ceremonier. Det är, enligt mig, en felaktig jämförelse.
En klockringning förkunnar i sig inget religiöst budskap utan är snarare att jämföra med när det ringer in på en skola.
Om våra kristna kyrkor ville ersätta klockringningen med en röst som förkunnade att vår gud är den största och bästa, skulle jag inte acceptera det heller.

Historisk sett har också kyrkklockorna används för att kalla samman medborgarna om fienden närmade sig eller något annat negativt var i antågande, vilket är en helt annan sak.

Jag är absolut inte religiös. Jag lämnade svenska kyrkan på min 18-årsdag. Ändå vill jag försvara den traditionen och tycker att jämförelsen med publika böneutrop haltar å det grövsta.
Vill man ha en annan jämförelse, är skillnaden mellan böneutrop från en moské och klockringning som att jämföra en instrumental melodi med en sångare som vill berätta en historia eller förmedla ett budskap.

Böneutrop är alltså inget för vårt svenska, sekulära, samhälle.

Skulle det, mot förmodan, komma in en ansökan om publika böneutrop i Tyresö kommer jag bekämpa detta med alla till buds stående medel. Ta det som ett vallöfte från mig.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , .

måndag 23 april 2018

Fake news – vad bli nästa steg?

LO har ju i sin senaste valfilm tyvärr öppnat dammluckorna för lögnaktiga påståenden, fake news, där man i stort sett framställer Moderaterna som några som äter spädbarn till frukost.

För att du ska vara lite förberedd på vad som kan komma i avdelning skrämselpropaganda, presenterar jag här några utspel du verkligen ska ifrågasätta ifall de dyker upp.


Avsändare
Budskap
Miljöpartiet
Moderaterna vill förbjuda cyklar och cyklister.
Vänsterpartiet
Moderaterna vill slopa skatten för alla som tjänar mer än 100 000 i månaden.
Miljöpartiet
Moderaterna vill införa maskulin snöröjning där bara bilvägar röjs.
SSU
Moderaterna vill förbjuda ungdomar. När man fyllt 16 räknas man som vuxen.
Hyresgästföreningen
Moderaterna vill omvandla samtliga hyresrätter till ägarlägenheter.
PRO
Moderaterna vill återinföra ättestupan.
Miljöpartiet
Moderaterna vill börja bygga nya oljeeldade kraftverk.
Socialdemokraterna
Moderaterna vill avskaffa offentlig sektor helt och hållet. Både polis och försvar kan läggas ut på entreprenad.
 
Som sagt, får du upp dessa ”nyheter” i ditt flöde på internet råder jag dig att noggrant kolla källan och fundera på om det verkligen är sant. Jag kan avslöja att det inte är sant.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , .

tisdag 17 april 2018

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.


Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om ,, , , , , , , , , , , , , , .

onsdag 11 april 2018

OS eller inte OS

Alla som känner mig vet att jag älskar idrott. Både att utöva, men även att konsumera. Live eller på TV.
Ändå är jag tveksam till ett vinter-OS och Paralympics i Stockholm 2026. Internationella Olympiska Kommittén, IOK, har visserligen aviserat ett nytt koncept för arrangörsstäder med miljardbidrag och ett kostnadstak, men jag är ändå skeptisk.

Om vi börjar med den ekonomiska biten så har historiskt sett de flesta arrangemang gått med förlust och arrangörsstäderna stått med både notan och för stora arenor som ska underhållas för dyra pengar efter OS.
Man talar också om att ett spel skapar arbetstillfällen via ökad turism under och efter OS, men vem är det som tjänar mest på det? Jo, staten via moms och arbetsgivaravgifter.
Men skatt från de som får jobben då, säger du. Ja, kanske till viss del, men många av de som kanske får nya jobb bor i kranskommunerna och därmed tillfaller inte alla skattepengar Stockholms Stad.
Sedan återstår ”bara” frågan om hur många av dessa jobb som blir permanenta.

Men ekonomin till trots, min tyngsta invändning är ändå att i mina ögon är inte Stockholm någon vinterstad! Stockholm, med sitt vatten och sina broar är däremot en av världens vackraste sommarstäder.
Februari kan vara solig ibland, men lika gärna molnig, blandad med blötsnö och snålblåst.
Trots att delar av utförsåkningen och backhoppningen ska gå i Åre respektive Falun, så kommer arrangemanget i Stockholm sannolikt handla om att kunna producera konstsnö och att lagra konstsnö. Inte helt gratis logistik det heller, förresten.
En liten positiv detalj är i alla fall snacket om att låta Lettland arrangera bob och rodel. Ett kul sätt för ”moderlandet” att få vara med på ett hörn.

Lettiska bobåkare
Många talar om att en arrangörsstad stärker sitt varumärke, men vem åker tillbaka till ett blött och kallt blåshål? Dessutom, handen på hjärtat, vem åker till Turin eller Vancouver för att vinter-OS arrangerades där 2006 respektive 2010? Nagano 1998 någon? Turin är förresten en av Stockholms konkurrenter om spelen 2026.

Skulle ett vinter-OS innebära något positivt för Tyresö? Ett och annat jobb för Tyresöbor kanske, men förmodligen ännu längre köer på Nynäsvägen.

Är jag inte en tråkmåns som inte vill ha lite stjärnglans över regionen? Jo, det kanske jag är, men även om jag inte är politiker i Stockholms Stad, så vet jag att även där har man stora hål att stoppa pengarna i. Äldreomsorg och integration känns viktigare för mig än 10 dagar i strålkastarljuset. Eller varför inte snöröja annat än bara cykelbanorna?

Marknadsför istället Stockholm som en fantastisk sommarstad. Det kommer räcka längre.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

måndag 26 mars 2018

Häftigt att betala skatt?

Häromveckan skrevs det i media om att Mona Sahlin har s k löneutmätning på sin statsrådspension av Kronofogden. Det betyder att hon får behålla ett minimum och resten går till att betala av på hennes skatteskuld, drygt 600 000 kronor.
Minst sagt ironiskt är det att just hon har sagt ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är häftigt att betala skatt. Däremot är det nödvändigt att betala skatt för att finansiera viktiga, gemensamma samhällsfunktioner som försvar, polis och viss infrastruktur.
En grundläggande välfärd ska också betalas gemensamt, anser jag. Jag tycker också att skattenivån ska vara rimlig och därmed skapa incitament att arbeta mer.
Att betala mer än 50 procent av sin lön i skatt är för mig helt orimligt.

Lafferkurvan
Inom den nationalekonomiska teorin finns ett begrepp som kallas för Lafferkurvan. Den ska formulera och illustrera det optimala skatteuttaget i ett land.
Teorin den bygger på, säger förenklat att om staten beskattar medborgarna för högt tappar de tilltron till staten och försöker smita undan skatt och/eller arbeta mindre. Då minskar också de totala skatteintäkterna trots det höga skattetrycket.
Är skatten för låg får staten helt enkelt inte in de intäkter som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.
Var de olika nivåerna på Lafferkurvan befinner sig varierar från land till land och hänger samman med synen på offentlig sektor, förtroendet för staten och vad medborgarna tycker de får ut för det de betalar in.

De rödgröna partierna i Sverige, inte minst vänsterpartiet och miljöpartiet, vill ofta finansiera sina reformer med att höja skatten. Särskilt för de som tjänar mest.

Vad de inte förstår är framförallt två saker: Att beskatta de som tjänar allra mest ännu hårdare, ger inte särskilt mycket till statskassan. Den gruppen är alldeles för liten. Även om de tjänar mycket stora pengar. Det blir bara symbolik av den politiken.
Som en följd av detta måste en hårdare beskattning gå lägre ner bland lönenivåerna för att ge effekt i statskassan. Då måste även en stor grupp av medelinkomsttagarna omfattas såsom sjuksköterskor, lärare och poliser. I detta läge riskerar man att hamna på ”fel sida” av Lafferkurvan.

När medborgarna, trots högt skattetryck, inte upplever att man får valuta för sina skattepengar, finns en uppenbar risk att man försöker undgå skatt genom att jobba svart eller jobba mindre, eftersom det ändå inte lönar sig.
Jämför situationen i Grekland. Där saknar allt för många förtroende för staten och resonerar att: Om jag inte skor mig själv så är det någon annan som gör det. Politiker, facket, EU… 

Leif Östlings retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”, kanske inte var det mest smarta från en ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men när vanliga löntagare börjar fråga sig samma sak och inte kan ge sig själv ett tillfredsställande svar, då balanserar vi på toppen av Lafferkurvan. Utan skyddsnät.

Jag tror att varje skattehöjning som de rödgröna partierna vill tvinga på oss, riskerar att knuffa oss ner på fel sida av kurvan. Det vore väldigt olyckligt för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.
Tänk på det när du börjar fundera på valet i höst.

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

torsdag 8 mars 2018

En internationell kvinna

Idag är det internationella kvinnodagen. Oftast ett vänsterspektakel, men på senare år även en dag då bland annat s k hedersförtryck uppmärksammas lite extra.

Jag tänker berätta om den mest internationella kvinna jag känt. Min mamma.

På sin 80-årsdag. 6 månader senare var hon borta.
Min mamma flydde under andra världskriget från kommunisternas förtryck och ockupation i Lettland. Hon kom till Sverige, i morfars lilla fiskebåt med övriga familjen, när hon var 13 år.

Medan mina morföräldrar, och hennes syster, såg fristaden i Sverige som ett mellanspel, bestämde sig min mamma tidigt att hon skulle stanna och integrera sig. Att ”mellanspelet” skulle bli livslångt, det visste de ju inte då.

Hon lärde sig flytande svenska, pluggade språk och stenografi på kvällskurser för att ”bli något”. Hon tillbringade även ett år i Cambridge för att lära sig mer och bättre engelska.
När hon sedan träffade svensken som skulle bli min far, hade hon ett både mer kvalificerat och bättre betalt arbete än honom, vilket var ovanligt på 50-talet.

Hennes vilja att bli svensk och anpassa sig till det svenska gick så långt att hon alltid presenterade sig som ”Sylvia” fast hennes namn var ”Silvija”. F ö slutade hon med det när vår kung träffade sin Silvia…

Jag minns så väl att när mormor eller min moster ringde hem till oss, så talade de lettiska, medan min mamma svarade på svenska. Så viktigt var det för henne att integrera sig.

I dagens kontext tycker jag att hennes ambition att integrera sig borde vara en förebild för alla nyanlända kvinnor som just ska börja sin resa in i det svenska samhället.

Andra bloggar om , , , , , , .

fredag 16 februari 2018

Låt mig bestämma själv, Socialstyrelsen!

Häromdagen kom Socialstyrelsens beslut att inte rekommendera screening av prostatacancer. Man hänvisar bland annat till oönskade biverkningar såsom impotens och urinläckage.

Trots att det, sedan man förra gången avvisade kraven på screening, tillkommit mer precisa diagnosverktyg än bara PSA-prov, så ändrar man alltså inte sin rekommendation.

Exempelvis finns STHLM3, ett diagnosverktyg som ger mycket större precision än PSA-testet.

STHLM3:
• Minskar antalet män som behöver genomgå vävnadsprov samtidigt som fler män med behandlingskrävande cancer hittas.
• Hittar behandlingskrävande cancer hos män med låga PSA-värden
• Ger svar med tydlig rekommendation

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 10 000 män drabbas varje år. Ca 2 000 män avlider varje år i sviterna från prostatacancer.

Jag anser att det i allra högsta grad är en jämställdhetsfråga att även män får en möjlighet att upptäcka en dödlig sjukdom i god tid.
När det gäller den vanligaste cancerformen hos kvinnor, bröstcancer, så har den preventiva vården kommit en bra bit genom de mammografiundersökningar som används i de allmänna bröstkontroller som alla kvinnor från 40 till och med 74 års ålder regelbundet erbjuds att göra.

Jag har tagit upp den här frågan tidigare och kommer göra det igen. Det är ett vallöfte från mig!

Här kan du se en liten film där jag utvecklar hur ett screeningprojekt skulle kunna gå till.

Lite positivt är dock att det ändå finns vissa tecken på att screening ändå kan vara på väg.
I Västra Götaland finns ett förslag där man per brev informerar målgruppen om för och nackdelar med PSA-prov och eventuell efterföljande behandling. Sedan får de som vill göra testet. I Skåne är ett liknande förslag på gång. Båda dessa glädjande nyheter finns att läsa i tidningen Dagens Medicin.
Även andra debattörer tror att en vändning är på väg.

Att driva en fråga politiskt tar ofta tid. Jag lyckades i alla fall få mitt parti att ta ett litet steg förra året.
Moderaternas förbundsstämma i Stockholms Län 2017, antog nämligen enhälligt mitt förslag att jobba för att intensifiera arbetet mot prostatacancer, Sveriges mest vanliga cancerform. Alltid något.

Slutligen. Kära Socialstyrelsen. Jag förstår att biverkningarna vid vissa behandlingar, kan medföra livslångt lidande och många problem i vardagen. Men om alternativet är en för tidig död, vill jag faktiskt avgöra alldeles själv. Det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

måndag 12 februari 2018

Varför så blygsamt, Sverige?

De olympiska spelen i Pyeongchang, har startat ganska bra för Sverige.

Först ett suveränt guld från Charlotte Kalla och idag ett överraskande silver i skidskytte, signerat Sebastian Samuelsson.
Härliga prestationer från en favorit och en outsider.

Jag har sett långt ifrån allt, men en sak jag noterat är mössorna (!).

Alla länders idrottare och ledare är strikt klädda i de officiella kläder som tillhandahålls av respektive förbund. Inga egna sponsormärken tillåts här, även om skidorna av någon outgrundlig anledning måste vara med i alla intervjuer.

De svenska mössorna är vackert blåa med ett gult band i pannan.

Så trodde jag länge tills jag såg att i det gula bandet står det SVERIGE i någon slags reliefskrift. På övriga länders mössor ser man antingen flaggan, eller en tydlig skylt med ”GERMANY” eller någon annan beteckning som gör att man förstår vilket land idrottaren kommer ifrån.

Varför måste vi vara så blygsamma att vi nära på utplånar vår tillhörighet? Vore det inte roligare om mössorna pryddes av en stor svensk flagga eller en text där man ser vad det står? Det kan väl inte vara Jante som slagit till när mössorna designades?

Jag bara undrar…

Andra bloggar om , , , , , , , , , .

söndag 4 februari 2018

92 procent är väl bra

I gårdagens DN finns ett helt uppslag där man skriver att andelen utvisningsbeslut från Migrationsverket som ändrats i domstol har ökat från 5 procent 2015 och 2016 till 8 procent 2017.

Artiklarna bygger till stor del på ett anonymt brev till regeringen som pekar på brister i asylhandläggningen. Man säger sig också ha intervjuat ett antal handläggare på Migrationsverket som vittnar om försämrad rättssäkerhet i utredningar om asylärenden. 
Det talas även om detaljstyrning och om att det i vissa fall funnits chefer som tvingat fram utvisningsbeslut trots att handläggaren kommit fram till motsatsen. Migrationsverkets ledning tillbakavisar kritiken och säger bland annat: ”Det visar att vi har fristående och självständiga domstolar”.

Utan att ha någon som helst insyn i hur arbetet går till så behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå att det är ett svårt arbete handläggarna har. De som ansöker har ju, såklart, ett starkt intresse av att framställa sin situation som särskilt utsatt. Det finns sällan bevis för deras utsaga och att då bedöma trovärdigheten måste vara ett väldigt svårt och krävande arbete.

Med det i åtanke, det stora inflödet av asylsökande och att det i det svenska rättssamhället finns möjligheter att överklaga Migrationsverkets beslut kan jag spontant tycka att 92 procent är fantastiskt bra
Även om det inte framgår av artikeln så handlar det om de beslut som faktiskt överklagas. Jag utgår ifrån att långt ifrån alla avslag når domstol.

Det betyder att de allra flesta ärenden faktiskt får rätt beslut. Precis som det ska vara i ett rättssamhälle. Varför kan inte DN vinkla frågan åt det hållet istället?

Att vi är dåliga på att verkställa utvisningsbesluten med påföljd att det vistas allt fler människor illegalt i Sverige, är i min värld ett större hot mot rättssäkerheten och mot trovärdigheten i vårt system.

torsdag 1 februari 2018

Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , .