Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchen på Blå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, skatter, Liljevalchs, bidrag, Stockholm, funderingar, trams, vår, museum, regeringen.

Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.