Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, Moderaterna, Val 2018.

Svensk välfärd 2.0

Det senaste årets stora inflöde av människor på flykt som söker skydd i Sverige har fått allt fler att fundera på den svenska välfärden.

Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett, höga levnadsstandard.

Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit till det gemensamma.

Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett växande utanförskap. 

Den första Alliansregeringen 2006, startade ett paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att finansiera välfärden.

En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.

Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar mycket snabbare än intäkterna.

De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den generella välfärden.

Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?

Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen, alltså.

Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.

I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför ålder.

De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata försäkringar.

På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.

Klicka på bilden för att se hela i större format.

För att lösa de problem som ligger framför oss är jag, tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig realitet för vårt samhälle.

Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.

Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.

Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti, Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet. 

Jag är övertygad om att fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något riktigt genomtänkt!

  

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, moderaterna.

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!

För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, Karlstad.

Om avgifter i välfärden

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur maxtaxan, som tillämpas i flera av våra välfärdstjänster, urholkas med följden att allt större del av kostnaderna måste finansieras via skattsedeln och allt mindre del av avgifter. Jag förespråkar också en höjning av maxtaxorna och tror, inte minst utifrån det sänkta skattetrycket, att de allra flesta skulle klara av en höjning utan problem.

I en intressant debattartikel beskriver Richard Murray, fd chefsekonom på Statskontoret, en utveckling där han ifrågasätter om inte en större del av välfärden skulle betalas med egenavgifter. Han skriver bl a att med ett större utbud så skulle fler arbetstillfällen kunna skapas som i sin tur leder till fler skatteintäkter.

Jag tycker att han är inne på rätt spår. Självklart ska vi ha en gemensamt finansierad och bra grundnivå för välfärden. Men samtidigt inser de flesta att kraven från oss brukare blir allt högre, och till allt räcker inte skattepengarna.

Min gamla farmor, exempelvis, som på 70-talet fick flytta in på ett ålderdomshem var nöjd bara att få slippa ett tungt arbete, ha ett eget rum och få lagad mat. Dagens äldre är, med all rätt, mycket mer krävande och står inte med mössan i handen. De vill ha stimulerande aktiviteter, kunna välja mat och få snabb och bra vård på sitt boende.

Det är på tiden att vi börjar våga diskutera vad den skattefinansierade välfärden ska innehålla och vad som den enskilde ska betala extra för. En sådan diskussion leder i bästa fall både till en ökad kvalitet och till nya arbetstillfällen om vakna entreprenörer får tillfälle att erbjuda en extra guldkant och ökat mervärde.

Ökar inte "klyftorna" då? Den repliken kommer som ett brev på posten från vänstern. Jag föredrar ordet skillnader. Jo, kanske, men det handlar inte om att sänka grundnivån, som alla har rätt till. Det handlar om att de som prioriterar ska kunna få lite extra, men då också betala extra för det.Valfrihet, kan man också säga.

Att i det här exemplet indignerat påstå att klyftorna ökar, är lika korkat som att gnälla för att flera hamnar under medianinkomsten om Ingvar Kamprad flyttar in i kommunen.

Relaterat: DN, DN, DN, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, avgifter, skatter, Val 2014, maxtaxa, kommuner , välfärd.

Maxtaxan – en av nycklarna till välfärden

Det debatteras flitigt i dagarna om huruvida man kan bryta ut en enskild punkt i landets budget och rösta ner just den. Jag talar alltså om brytpunkten för statlig skatt.

Oppositionen försöker legitimera sitt handlande med att det höjer intäkterna och på så sätt skulle kunna bidra till en förbättrad välfärd.

Källa: Politikfakta

Att försöka få väljarna att se skattesänkningar som en motpol till ökad välfärd, är helt uppenbart oppositionens strategi just nu. Att det handlar om antingen eller, inte både och.

Ska man tro vissa opinionsundersökningar så har de än så länge lyckats ganska bra. Många människor verkar inte förstå sambandet:

Sänkta skatter/Fler i arbete/Ökade skatteintäkter/Mer pengar till välfärden

Jag skulle vilja föra in ytterligare en faktor i välfärdsdebatten, nämligen de maxtaxor som finns för en del kommunala tjänster såsom förskola, fritidshem och hemtjänst. Maxtaxan reglerar den avgift som brukarna av dessa välfärdstjänster själva betalar.

Systemet med maxtaxa för vissa välfärdstjänster är i grunden bra. Det som komplicerar saken för kommunerna är att den uppräkning av taxan som sker, inte följer den faktiska kostnadsutvecklingen.

Det gör, och har gjort, att många kommuner tvingats rationalisera och effektivisera, ibland kanske lite väl mycket, vilket i vissa fall säkert gått ut över kvaliteten. Till det kommer en åldrande befolkning som, med all rätt, kräver en utökad service.

Eftersom de allra flesta faktiskt har fått sänkt skatt, borde därför en uppjustering av maxtaxorna vara fullt möjlig att klara av för brukarna. Det i sin tur skulle öka utrymmet för kommunerna att satsa ännu mer på kvaliteten i tjänsterna.

Självklart löser inte detta alla utmaningar, men skulle vara en bit på väg. Rätt väg.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, alliansen, skatter, Val 2014, maxtaxa, kommuner , välfärd.

Trötta moderater?

Idag är det moderaternas dag i Almedalen. Media har sedan en tid tillbaka talat mycket om trötthet i samband med moderaterna. ”Fredrik Reinfeldt ser trött ut” och ”moderaterna kör på i sina hjulspår utan något nytt att komma med” är två vanliga kommentarer.

Är då vi moderater trötta?

Nej, det vill jag absolut inte påstå. Däremot kan jag förstå att både moderaterna och Alliansen kan uppfattas så, av vissa av framförallt tre skäl.

För det första så har Alliansen sedan valsegern 2006 genomfört i princip allt som man lovat i två valrörelser, vilket måste vara unikt. Det betyder att man inte kan upprepa samma löften om och om igen.

För det andra så har moderaterna och Alliansen regerat i minoritet sedan 2010. Det säger sig själv att reformtakten blir långsammare med ett sådan parlamentariskt läge.

För det tredje så upplever jag att mycket kraft och energi under innevarande mandatperiod gått åt till att ”finslipa” vissa reformer, som under parollen ”arbetslinjen” infördes under förra perioden. Man får inte glömma bort, vilket kanske vissa väljare gör, att steget från en sedan länge inarbetad bidragslinje till en politik där arbete sätts i främsta rummet, är väldigt långt.

Utan att känna till några detaljer, kan jag dessutom förstå att Fredrik Reinfeldt gjort ett tungt jobb med att hålla ihop regeringen där fyra viljor ska samsas. Vi vet alla hur det gått för tidigare borgerliga regeringar och med erfarenhet från lokalpolitiken vet jag att detta inte alltid är enkelt.

Sedan får man inte glömma att moderaterna inte bara finns på riksplanet. I många landsting och kommuner driver moderaterna en framgångsrik politik med många reformer under strikt ekonomiskt ansvarstagande.

Jag håller inte med partiledningen i alla frågor, maxtaxan och arbetsgivaravgifterna är två sådana, men på det stora hela tycker jag att Fredrik Reinfeldt och regeringen både gjort och gör ett kanonjobb med att styra landet under pågående finanskris och lågkonjunktur.

Jag tycker också att de som tycker vi moderater är ”trötta” också allvarligt ska fundera på vilka alternativen är. Massiva skattehöjningar i ett land som redan toppar diverse skatteligor och en återgång till ett bidragssamhälle.

Är det så svenska folket vill ha det? Jag tror faktiskt inte det när de får tänka efter en gång till.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , ekonomi, alliansen, Almedalen, Fredrik Reinfeldt, Almedalen 2013, Val 2014, maxtaxa, reformer , arbetslinjen.

Bra och dåligt om maxtaxan, KD

Göran Hägglund och Kristdemokraterna var först ut i Almedalen för i år. KD har länge balanserat på fyraprocentgränsen för att hänga kvar i Riksdagen och behöver nya profilfrågor.

Ett av de förslag som Hägglund lanserade var att minska barngrupperna i förskolan.  För att finansiera den reformen vill KD ge kommunerna möjlighet att höja maxtaxan. Det är ett bra förslag eftersom systemet har urholkats i många år, vilket innebär att den del av kostnaden som föräldrarna faktiskt betalar har minskat rejält.

Men att kommunerna genom förslaget inte skulle få en full kostnadstäckning skulle i så fall urholka systemet ännu mer.

Med tanke på de jobbskatteavdrag som införts under Alliansen, är det minsta man kan begära att KD:s förslag får möjlighet att bli helt finansierat utan att belasta kommunernas ekonomi mer. Detta är inte ett bra förslag.

KD är uppenbarligen för ett för ett femte jobbskatteavdrag. Det gillar jag, men tyvärr tror jag inte den frågan blir en valvinnare för partiet. Hägglund och co har nu mindre än ett år på sig att skapa en tydligare profil som kan attrahera en bredare väljarbas. Jag hoppas de lyckas, Alliansen behöver KD.

Till sist en fundering. Undra om inte ordet ”Krist” i partinamnet skrämmer bort väldigt många i ett sekulariserat Sverige? Man kan utgå från ett kristet perspektiv i sin samhällssyn utan att ha med det i namnet.

Relaterat: SvD, SvD, DN, DN, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, KD, Kristdemokraterna , ekonomi, alliansen, Almedalen, Göran Hägglund, Almedalen 2013, Val 2014, maxtaxa, kommuner .

Tankar efter Sverigemötet

Nu har det gått ett dygn sedan jag kom hem från Sverigemötet i Karlstad. Sverigemötet är Moderaternas årliga samling för politiker från hela landet. På mötet får man chansen att diskutera med likasinnade, lära av och inspirera varandra.

Temat i år var ”Vi tror på HELA SVERIGE”. Med lite distans tänker jag försöka summera mina tankar om mötet.

Om jag börjar med det odelat positiva, så är det för det första att vi har en fantastiskt skicklig ledarduo i framsätet, firma Reinfeldt & Borg. Det kan inga andra partier matcha, vilket känns väldigt bra.

Att vi moderater ska fortsätta att stå för ordning och reda i finanserna parallellt med arbetslinjen och under nästa mandatperiod ytterligare ett jobbskatteavdrag skriver jag också under på.

En bättre tillämpning av den straffskärpning för vissa brott som tidigare införts, är en viktig signal till domstolarna. Att samtidigt få ett ökat fokus på brottsoffrens situation gillar jag också.

Sedan finns det, tycker jag, en del områden där vi kan bli bättre. Ett sådant är näringslivspolitiken. Förslaget som cirkulerar om att företagen ska lämna kontrolluppgift månadsvis istället för årligen, är så fruktansvärt dumt att det borde begravas i ett slukhål omgående. Det är knappast ett sätt att underlätta för näringslivet.

Att sikta på fler sänkningar av bolagsskatten framför sänkning av arbetsgivaravgifterna eller en lättnad av sjuklöneansvaret gynnar inte heller de små och medelstora företagen. Och eftersom det är just där som tillväxtpotentialen förmodligen är högst är det fel prioriteringar, tycker jag.

Vi måste även våga diskutera egenavgifterna i välfärden. I dagens läge ligger nivåerna i maxtaxorna inom exempelvis hemtjänsten, som en kvarnsten runt många kommuners halsar. Naturligtvis måste vi, som jag skrivit tidigare, även våga diskutera asyl- och integrationspolitiken och inte lämna fältet fritt till SD.

Försvaret är ett ämne som inte berördes mer än i något seminarium på Sverigemötet. Jag är inte detaljinsatt, men är väldigt tveksam till att lägga mer pengar på försvaret, när det finns så många välfärdsområden att satsa pengarna på. Jag tycker däremot att vi borde kunna resa frågan om ett medlemskap i NATO under nästa mandatperiod.

Sammanfattningsvis känner jag stor tillförsikt inför valet 2014. Vi tillhör en väl fungerande allians som är redo att ta ansvar. Oppositionen består av fyra separata partier där en röst på dem är en röst i samma slukhål som förslaget om månatliga kontrolluppgifter.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om arbete, funderingar, jobbskatteavdrag , samhälle, politik, alliansen, jobb, arbetslinjen, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sverigemötet.

Inspel till Maramö

Alliansens partiledare håller idag och imorgon ett möte i Annie Lööfs hemby, Maramö. Av mediabevakningen att döma är mötet redan en PR-framgång.

Agendan för mötet är inte offentlig, men sägs handla om organisatoriska frågor inför valet 2014.

Ett gemensamt konvent före valet är i alla fall redan bestämt. Det blir intressant att se om hr Löfven kommer bjuda in till något liknande, så att väljarna vet vilka alternativ de har att välja på.

Det kommer förmodligen inte att presenteras så många nya förslag i anslutning till mötet på ”Camp Maramö”, men vad jag skulle vilja se på lite sikt är till exempel:

En ambition att sänka arbetsgivaravgifterna överlag. Trots sänkt bolagsskatt så är det fortfarande för dyrt att anställa.

Ett RIT-avdrag addera till ROT och RUT. Att behärska IT blir viktigare för alla samhällsgrupper och alla sätt att öka kompetensen är bra och välkommet.

Ett förslag att höja nivån i de s k maxtaxorna för barn- och äldreomsorg. Alliansen tar i de flesta andra fall ett bra ansvar för samhällsekonomin och borde göra så även i det här fallet. Eftersom kostnadsökningarna överstiger indexuppräkningen i maxtaxesystemet risker det att erodera kommunernas ekonomi. Att bara 5 % av kostnaderna för hemtjänsten finansieras med avgifter från brukarna, kommer tyvärr inte hålla i längden.  Vi måste våga ta även i de obekväma frågorna. Det är att ta ansvar.

Maramö förresten, låter inte som en idealisk flickvän, precis…

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, Alliansen, kris, Maramö, val 2014, regeringen, Annie Lööf.