Det här borde valet handla om

I år är det valår. Det är i september medborgarna ska utse sina representanter i kommunerna, i landstingen och i riksdagen.
Enligt de undersökningar jag läst är de viktigaste frågorna för väljarna sjukvård, integration, trygghet och jobb. Valrörelsen kommer säkert att handla om dessa ämnen. I vanlig ordning kommer partierna övertrumfa varandra med sin förmåga att sköta dessa viktiga frågor.
Jag känner mig trygg med att jag, och mitt parti, står starka inom alla dessa områden. Men egentligen borde valet handla om en mycket mer övergripande fråga.

Nämligen vilken sorts samhällsordning vi ska börja styra mot. Vad menar jag då med det? Jo, den rådande samhällsutvecklingen visar med all tydlighet att vi inte bara kan fortsätta i samma hjulspår, med bara lite högre fart.
Vi måste välja väg. Jag har skrivit om det tidigare, men med en dåres envishet upprepar jag frågan igen. Hur ska finansieringen av framtidens välfärd se ut? 


Medellivslängden ökar. Allt fler sjukdomar kan botas. Väldigt positiva saker i sig. Men, det är inte gratis att ta hand om det växande antalet äldre med vårdbehov. I hemtjänsten eller på särskilda boenden. Det är inte gratis med ny teknik och nya läkemedel inom vården.
För de rödgröna partierna verkar skattehöjningar vara lösningen. Ibland tillsammans med påhittade åtgärder som ”minskad administration”.
Visserligen kommer vi, inte minst med robotteknik, kunna effektivisera en del administration, men det kommer tyvärr inte räcka.
Sverige är ett högskatteland och vi, inte minst efter sittande regerings skattehöjningar, balanserar på gränsen där medborgarnas förtroende för statens förmåga att hantera ekonomin riskerar att minska. Slår pendeln över finns en uppenbar risk att viljan att arbeta och bidra till det gemensamma minskar och den svarta ekonomin får fart.

Jag tror att det finns två lösningar. För det första måste egenavgifterna höjas. Offentliga tjänster är i regel alldeles för billiga. Maxtaxesystemet har urholkat självfinansieringsgraden (den del av kostnaden som täcks av avgifter) och skapat en reell prissänkning på dessa tjänster.
Det verkar tyvärr finnas en ovilja, även i mitt parti, att tala om dessa egenavgifter. Hur mycket ska den enskilde betala för ett sjukhusbesök? För en ambulanstransport? För en förskoleplats? För plats på ett äldreboende?

För det andra måste vi formulera en slags basnivå som anger vad vårt gemensamma välfärdssystem ska tillhandahålla. Vill man ha offentlig service utöver den nivån får man betala ur egen plånbok.

Följdfrågan blir då om vår välfärd är för alla? Utan förbehåll? Den i och för sig sympatiska tanken är ju att välfärden ska gälla alla som bor i Sverige. Man betalar under sin yrkesaktiva tid mer än man förbrukar och kan som motprestation känna sig säker på att få hjälp när man behöver det. Inte minst på ålderns höst.
Men nu är situationen annorlunda. Sverige har tagit emot väldigt många människor som både flyr från krig och förföljelse eller som helt enkelt flyr från fattigdom. Med tanke på att det tar i genomsnitt sju år för varannan invandrare att komma i egen försörjning kan var och en räkna ut att välfärdens finansiering, med dagens regelverk, kommer att sättas i gungning.
Då uppkommer frågan om den som aldrig bidragit till systemet också ska ha samma ovillkorliga rättigheter till välfärden som den som arbetat och betalat skatt i 45 år?

Lösningen skulle kunna vara någon form av kvalificeringssystem. Kanske med ett upplägg som påminner om det gamla ATP? I det systemet baserades pensionen på lönen de 15 bästa åren, men för att kunna få den summan krävdes att man arbetat minst 30 år.

Kanske är det dags att modifiera den heligaste av alla heliga kor, barnbidraget. Kanske skulle barnbidraget vara inkomstprövat? Syftet från bidragets införande, 1948, finns knappast kvar. Det finns många familjer där barnbidraget ograverat går in på ett konto som tillfaller barnet på 18-årsdagen. Flerbarnstillägget kanske skulle begränsas till tre barn?

Jag vet att det är besk medicin jag serverar. Men som min partiledare säger: Någon måste ju vara vuxen i rummet...

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, invandring, migration, flyktingar, Moderaterna, Val 2018.

Vi måste tala om avgifterna för våra välfärdstjänster

För två månader sedan drabbades jag av ett fruktansvärt smärtsamt ryggskott. Detta ledde till ambulanstransport och besök på akuten på Centralsjukhuset i Karlstad. Häromveckan kom fakturan. Tvåhundra kronor!

För 200 kronor fick jag ambulanshämtning av två mycket kompetenta sjuksköterskor, smärtlindring med morfin på plats, transport till Karlstad (10 mil), möta läkare och sjuksköterskor på sjukhuset och läkemedel med mig därifrån. Jag fick t o m några mackor och ett glas saft!

Helt otroligt! Och allt detta för 200 kronor. Det sociala skyddsnätet i Sverige är fantastiskt, men jag menar att vi faktiskt måste kunna ta lite mer betalt för våra välfärdstjänster.

Ett annat exempel är barnomsorgen och äldreomsorgen i kommunerna där avgifterna begränsas av maxtaxan. Maxtaxan har inneburit att självfinansieringsgraden för dessa tjänster har minskat genom åren, och allt större del av den faktiska kostnaden drabbar kommunerna.

Kraven på innehåll och kvalitet i våra välfärdstjänster har ökat och kommer fortsätta göra så. Med all rätt. Men om vi inte kan, eller vågar, höja avgifterna i samma takt som kostnadsutvecklingen, kommer till sist kommuner och landsting att bara ha en åtgärd kvar, stora skattehöjningar.

Alla som arbetar har fått rejäla skattesänkningar de senaste åren och borde ha råd att betala lite mer av den faktiska kostnaden, utan att för den skull ta bort en bra grundnivå som skapar trygghet i ett välfärdssamhälle.

Återställ nivån på maxtaxan till den ursprungliga och indexreglera den gentemot KPI. Våga ställa frågan om våra välfärdstjänster inte kan erbjuda fler nivåer, med ett rimligt grundskydd i botten, och fler steg i prislistorna för att vi i även i framtiden ska ha råd att möta de ökande kraven.

Om vi inte vågar förändra, segmentera och utveckla våra välfärdstjänster kommer det enda sättet att klara kraven vara en gigantisk skattechock. Det är något som vare sig vårt redan höga skattetryck eller arbetslinjen behöver.

Andra bloggar om politik, ekonomi, välfärd, skatter, sjukvård, vård, omsorg, förskola, funderingar, valfrihet, maxtaxa, samhälle, framtiden, äldreomsorg, Karlstad.

Jobbpolitik är att skapa förutsättningar

I flera av gårdagens tal, använde talaren ett språkbruk som jag måste reagera på. Nämligen den att ”vi” ska skapa jobb åt alla, särskilt ungdomar. Det händer att även Allianspolitiker säger fel ibland när det ämnet kommer på tal.

Politikens uppgift kan bara vara att skapa förutsättningar för jobb. Inte att skapa arbetstillfällen på egen hand. Att sedan processen att skapa dessa förutsättningar kan ge en del arbetstillfällen i offentlig sektor, är en helt annan sak.

Tillväxt och därmed jobbskapande måste drivas utifrån privata företag. Ju bättre förutsättningar de har, desto högre tillväxt och desto fler arbetstillfällen.

Därför är jobbpolitikens uppgift exempelvis att skapa ett rimligt skattesystem, hanterbara arbetsgivaravgifter, en bra infrastruktur, utbildad arbetskraft, bra sjukvård och barnomsorg. Inte att skapa arbeten i sig. Låt oss inte glömma den sanningen.

När vänsterföreträdare på 1 maj står i talarstolen och orerar om hur de ska ”ordna jobben”, så har de inte förstått hur sakerna hänger ihop. Men sådant får man kanske inte lära sig på Bommersvik?

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, jobb, skatter, arbete, utbildning, infrastruktur , välfärd, 1 maj, första maj.

Om avgifter i välfärden

Jag har tidigare skrivit inlägg om hur maxtaxan, som tillämpas i flera av våra välfärdstjänster, urholkas med följden att allt större del av kostnaderna måste finansieras via skattsedeln och allt mindre del av avgifter. Jag förespråkar också en höjning av maxtaxorna och tror, inte minst utifrån det sänkta skattetrycket, att de allra flesta skulle klara av en höjning utan problem.

I en intressant debattartikel beskriver Richard Murray, fd chefsekonom på Statskontoret, en utveckling där han ifrågasätter om inte en större del av välfärden skulle betalas med egenavgifter. Han skriver bl a att med ett större utbud så skulle fler arbetstillfällen kunna skapas som i sin tur leder till fler skatteintäkter.

Jag tycker att han är inne på rätt spår. Självklart ska vi ha en gemensamt finansierad och bra grundnivå för välfärden. Men samtidigt inser de flesta att kraven från oss brukare blir allt högre, och till allt räcker inte skattepengarna.

Min gamla farmor, exempelvis, som på 70-talet fick flytta in på ett ålderdomshem var nöjd bara att få slippa ett tungt arbete, ha ett eget rum och få lagad mat. Dagens äldre är, med all rätt, mycket mer krävande och står inte med mössan i handen. De vill ha stimulerande aktiviteter, kunna välja mat och få snabb och bra vård på sitt boende.

Det är på tiden att vi börjar våga diskutera vad den skattefinansierade välfärden ska innehålla och vad som den enskilde ska betala extra för. En sådan diskussion leder i bästa fall både till en ökad kvalitet och till nya arbetstillfällen om vakna entreprenörer får tillfälle att erbjuda en extra guldkant och ökat mervärde.

Ökar inte "klyftorna" då? Den repliken kommer som ett brev på posten från vänstern. Jag föredrar ordet skillnader. Jo, kanske, men det handlar inte om att sänka grundnivån, som alla har rätt till. Det handlar om att de som prioriterar ska kunna få lite extra, men då också betala extra för det.Valfrihet, kan man också säga.

Att i det här exemplet indignerat påstå att klyftorna ökar, är lika korkat som att gnälla för att flera hamnar under medianinkomsten om Ingvar Kamprad flyttar in i kommunen.

Relaterat: DN, DN, DN, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, debatt, ekonomi, avgifter, skatter, Val 2014, maxtaxa, kommuner , välfärd.