torsdag 27 oktober 2016

Bokrecension – Jack

1976 kom den ut för första gången. Boken som beskrivits som 1900-talets bästa svenska generationsroman
Jag läste den första gången när jag själv var i 20-årsåldern och den blev starten på ett livslångt förhållande mellan mig och Lundell, som författare, men framförallt som musiker.

För den som inte läst boken handlar den om Lundells alter ego, Jack Råstedt, som tillsammans med sina kompisar gör en slag roadtrip i Keruacs anda. De provar diverse droger, super till och letar efter meningen med livet.

När boken kom upplevdes den av många som både chockerande och provocerande. 40 år senare upplever jag den som ganska beskedlig, vilket tyvärr säger någonting om utvecklingen. Handlingen utspelas före HIV, internet och syntetiska droger, vilket förmodligen skulle vara obligatoriska inslag om boken skrivits 2016.

Boken kan också läsas som ett intressant tidsdokument i allmänhet, där man exempelvis får reda på att dagens rätt kostade 6 kronor på den tiden.

Som lite kuriosa för Lundellkonässören kan man i boken hitta fragment som senare blev låttexter. Till exempel "Natten hade varit mild och öm" och "67".

Boken håller ännu som roman och jag kan rekommendera den för den som inte läst den. Lundell är fantastiskt duktig med ord och har utvecklat den konsten med åren, vilket märks i nyutgåvans nya förord i jämförelse med själva originaltexten.

För min del lyssnar jag fortfarande på hans något äldre låtar, även om jag tycker att han på senare år förvandlats från samhällsskildrare och -kritiker, till att bli partipolitisk. Det är lätt att sitta på en gård på Österlen och tycka utan att vara beredd att ta eget ansvar.

Men det är en helt annan debatt. Så gå till ditt bibliotek, låna boken, gärna nyutgåvan, och läs den.

Förresten, apropå utnämningen av Bob Dylan till Nobels litteraturpristagare, Lundell är visserligen ingen världskänd artist, men han skriver i alla fall riktiga böcker…

Vad andra har tyckt, kan du läsa här och här.

måndag 10 oktober 2016

Om solen slocknar

Min far hade ett uttryck, bland många, som han ofta använde. Han sa att ”om inte om varit, hade jag varit amiral”. Det han syftade på var att han under kriget var stamanställd som signalist i flottan och kanske kunde gjort karriär inom försvaret, men annat kom i mellan.

De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario blir valresultat 2018.


Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.

Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.

Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten. Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken, precis som de haft sedan valet 2010.

Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.

Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans 2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust gynnar bara sittande regering.

Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.