SÄPO och media – en knepig relation

För en knapp vecka sedan höjdes nivån för terrorhot i Sverige från tre till fyra på en femgradig skala. Något som aldrig tidigare hänt i vårt land. På SÄPO-språk betyder det att sannolikheten att någon eller några har förmågan att utföra attentat är hög.

Samtidigt meddelas att man anhållit en man i sin frånvaro som misstänks för förberedelser till terrorbrott.

Det som händer nu är unikt, så vitt jag kan minnas. En suddig bild, med namn, på den misstänkte publiceras av i princip alla media, inklusive public service. Ett drev utan dess like dras igång i alla kanaler.

Dagen efter grips den misstänkte på ett asylboende i Norrland och alla hyllar SÄPO som hjältar.

Några dagar senare släpps den misstänkte och det meddelas att han inte längre är misstänkt.

Nu vänder media helt på klacken. SÄPO kritiseras för att man missat att eftersöka mannen på Facebook (!) där han tydligen varit öppen med vad han gjorde och var han befann sig. 

De olika kanalerna, som bara någon dag tidigare hyllat dem, tävlar nu om att måla upp bilden av SÄPO som en samling ”KlingochKlangpoliser”.

SÄPO försvarar sig med att det naturligtvis fanns annan information som gjorde att de agerade som de gjorde, men den är sekretessbelagd.

Relation mellan SÄPO och media är sannerligen knepig. Å ena sidan behöver de varandra. SÄPO för att få hjälp med att snabbt sprida information och media för att sälja lösnummer och nätreklam.

Slagsidan i förhållandet inträffar när något blir fel. Media har även i det läget nytta av SÄPO för att, återigen, sälja lösnummer och nätreklam, medan SÄPO har svårt att bemöta kritiken utan att röja sekretessbelagd information.

Just den delen påminner om politikens vardag. Exempelvis när de som för tillfället sitter vid makten får kritik av oppositionen som är baserad på en enskild persons behandling. Eftersom den makthavande inte kan, eller får, avslöja individförhållanden belagda med sekretess, så blir det omöjligt att försvara sig med relevanta fakta.

Oavsett vad som i det här fallet ligger bakom, är jag glad för att SÄPO agerade snabbt och resolut, även om terrormisstanken visade sig vara fel. För tänk bara tanken att det hade rört sig om en faktisk terrorist och man inte agerat. 

Tyvärr tror jag att ett och annat fel är något vi måste acceptera för att skydda oss mot terrordåd med fundamentalistiska förtecken.

Media ska givetvis fortsätta att granska, men ska kanske även granska sig själva och sin snabbhet att publicera namn och bild. I en demokrati med fri press har ju faktiskt media ett eget val och avgör själva hur de vill agera.

Andra bloggar om terrorism , samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, terror, radio, terrorister , SVT, SÄPO, säkerhetspolisen, demokrati.

Med religionen som identitet

I samband med de tragiska händelserna i Paris, har jag noterat att det är en stor skillnad hur västmedia beskriver människor.
När det gäller judar och muslimer används omotiverat ofta personens religiösa tillhörighet som en slags identitetsmärkning.
Självklart är religiös tillhörighet relevant ifall, som i ” Charlie Hebdodådet”, man misstänker att attacken har just religiösa motiv. Men fenomenet återkommer även i många andra fall när det helt borde sakna relevans.

"Sätt slöja på Charlie Hebdo"

Tänk efter själv. Hur ofta hör du, eller läser, om en ”44-årig kristen man från Ockelbo”? Eller; ”femton hinduiska programmerare”? Eller; ”en 36-årig ortodox damfrisörska”? I stort sett aldrig, eller hur?

Varför beskrivs då människor med judendom eller och islam som sin religion, med just denna religion som identitetsmärkning? Exempelvis; ”en 45-årig judisk bagare vann idag högsta vinsten på Lotto”. Jag struntar väl i hans religiösa tillhörighet, det är ju inte alls relevant i det här fallet! Ett annat exempel: ”Tre muslimska kvinnor har startat ett eget företag i cateringbranschen”. Vad spelar det för roll vilken religion de tillhör?

När vi beskriver oss själva handlar det istället om yrken, bostadsort och ålder. Själv betraktar jag mig som ateist, men jag skulle ändå aldrig använda det för att beskriva mig själv i vare sig tal eller skrift. Jag känner en hel del troende, kristna, svenskar, men aldrig att de presenteras i media som ”kristna”.

Förmodligen beror sättet vi beskriver oss själva på att vi lever i ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet, och där religionen betraktas som var och ens privatsak.

Men varför beskrivs då inte muslimer och judar på samma sätt? Kan det vara så att västvärldens sätt att beskriva dessa människor underblåser, beröringsskräcken, konflikter och krig som bottnar i religionen?

Bara för att religionen bl a i Israel och den muslimska världen är så sammanvävd med samhällsstyret, så finns det väl ingen orsak för oss att i onödan använda de epiteten?

Jag har inte svaret, men det är värt att fundera på. Inte minst för våra journalister.

Relaterat: Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, religion, debatt, judendom, islam, judar, muslimer, medial, Charlie Hebdo, terrorism, demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, kristendom, Israel, funderingar, Paris.

Sjukvården – mycket bättre än sitt rykte

När det skrivs och berättas om svensk sjukvård i media, handlar det ofta om saker som på olika sätt blivit fel. Eller om personer som upplever sig blivit felbehandlade och i vissa fall dåligt bemötta.

När Riksrevisionen publicerar en luddig rapport om vårdvalet, så tolkar media den direkt som negativ, utan att fördjupa sig särskilt mycket i innehållet.

Naturligtvis ska media granska, men en bättre balans i rapporteringen skulle för mig ge större trovärdighet i de negativa reportage som vi matas med i tidningar och TV.

Jag fick själv för några dagar sedan, ytterst ofrivilligt, möjlighet att på nära håll studera ambulans- och akutsjukvården i Värmland. Ett akut ryggskott med smärtor så stora att jag svimmade av, fick mina nära att ringa efter ambulans. Den anlände snabbt, bemannad med två trygga och mycket kompetenta sjuksköterskor. Hela processen med snabb smärtlindring, transporten till Karlstads Centrallasarett, snabbt, effektivt och kompetent mottagande på akuten, andades allt annat än långsamhet och ineffektivitet. Jag kände mig väldigt trygg och lättad från första stund och har bara gott att säga om hela förloppet.

Jag kanske hade tur, men jag har hört från väldigt många, och sett i vården av mina anhöriga, att svensk sjukvård generellt fungerar mycket bra. Men det skrivs det sällan eller aldrig om, vilket skulle göra rapporteringen mycket mer trovärdig. Det är något vi alla kan hjälpas åt med.

Naturligtvis ska missförhållanden upp på bordet, men en bättre nyansering skulle inte skada.

Självklart finns det massor med saker som kan förbättras, det tar tid för alla reformer att sätta sig. Det viktigaste är att finslipningen av t ex vårdvalet fortsätter och hela tiden utvecklas.

Valfriheten och mångfalden inom vården har kommit för att stanna. Det är medborgarnas egna val och behov som ska styra. Men att det tar tid att förändra ett gammalt system, det måste vi ha respekt för.

Hur kan vi exempelvis förbättra själva intaget på våra akutsjukhus? Jag vet att det, med gott resultat, gjorts försök med erfarna sjuksköterskor som redan i väntrummet gjort en snabbdiagnos för att se vilka patienter som faktiskt istället kan behandlas på närsjukhus och vårdcentraler. På så sätt hamnar fler patienter i rätt vårdform från början.

Det är en av många saker jag vill fördjupa mig i när jag nu ska påbörja min första tid som politiker i landstinget i Stockholm. Den praktiska erfarenheten från Värmland hade jag dock, ärligt talat, kunnat vara utan.

Andra bloggar om politik, Moderaterna, sjukvård, , ekonomi, skatter, vårdvalet, vård, sjukhus, media, valfrihet, Stockholm, TV, tidningar, debatt, ansvar, välfärd, Landstinget Stockholm.

Opartiskhet enligt SVT

Det är inte bara jag som har åsikter om vinklingar och opartiska journalister. SVT har bland annat kritiserats för att man stängt av vissa programledare som uttalat sig negativt om Sverigedemokraterna.

I dagens DN skriver en chef från SVT om hur de tacklar debatten och de eventuella problem som kan uppstå i det tilltagande mediabruset.

Jag hänger särskilt upp mig på en formulering:

”Först av allt ett konkret klarläggande om opartiskhet som förhoppningsvis inte kan missförstås: Programledare och andra tydliga SVT-företrädare får inte framföra privata åsikter om enskilda partier och andra särskilda intressen och parter i samhället. Det finns ett undantag från kraven på opartiskhet. Det gäller det demokratiska statsskicket och alla människors lika värde. Våra programledare och företrädare ska vara partiska till förmån för dessa grundläggande värden.”

Nej, det kan ju tyckas självklart att en SVT-företrädare inte ska lägga in sina privata åsikter. Jag saknar något som i mina ögon syns lika självklart. 

Att vara opartisk betyder också att man i program och reportage, så långt möjligt, ska redovisa alla sidor av ett samhällsproblem.

Exempelvis är det inte ok att ensidigt hacka ner på privata äldreboenden eller förskolor utan att redovisa undersökningar som visar att dessa faktiskt levererar bättre kvalitet än offentliga.

Självklart ska dåliga exempel upp på bordet, men inte så ensidigt som i dag.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, radio, debatt, SVT.

Vad är sanning och vad är medveten vinkling i media?

Jag har tidigare skrivit om den svenska journalistkåren och deras, i mitt tycke, ofta dolda politiska agenda. Om man upprepar en berättelse, eller ett påstående, tillräckligt många gånger så tas det till slut som en sanning med fakta i botten. Där har våra journalister ett stort ansvar, om de vill betraktas som seriösa och politiskt neutrala.

Om detta inte görs, läggs motsvarande ansvar på läsaren/tittaren, som, enligt min erfarenhet, sällan har vare sig tid eller kompetens att göra en faktagranskning av det som media producerar.

I dagens DN skriver en krönikor mycket intressant och träffande om myter i politikens tjänst. Hon beskriver bland annat hur en kvinna som behandlats för cancer för många år sedan blir ”den cancersjuka kvinnan” i en artikel om ”utförsäkrade” människor. Trots att fallet egentligen inte alls rör den sjukdomen. Hon visar också hur samma fall, med olika alias, används i flera artiklar och på så sett kan ge sken av att detta är något som drabbar många.

Om en debattartikel undertecknas av ett politiskt parti eller företrädare för ett fackförbund så utgår jag, och förmodligen de flesta andra med mig, att det finns ett politiskt syfte bakom, och kan förhålla sig till det. Men om en artikel skrivs, eller ett TV-program produceras, av en tidning eller TV-kanal med seriös stämpel, så finns alltid risken att budskapet tas emot mer okritiskt. Det gör att journalistkårens ansvar ökar enormt.

I veckan har debattvågorna gått höga utifrån en debattartikel från två folkpartister om rasism mot etniska svenskar. I det fallet kan man såklart ha synpunkter både på innehållet och på syftet. Men eftersom undertecknarna anger en politisk tillhörighet är den värderingen lättare att göra.

Om däremot Uppdrag Granskning gör ett program, så är jag rädd för att de flesta betraktar journalisterna som neutrala, utan någon dold politisk agenda, när man visar misskötta privata förskolor. 

Man bidrar till att skapa myten att alla privata aktörer i välfärden är onda, pengakåta riskkapitalister vars enda mål är att tjäna pengar på små barn och sjuka äldre. Som alla initierade vet, är detta långt ifrån sanningen, men med tanke på vem avsändaren är, så är den dolda agendan svårare att genomskåda.

Där finns det mycket kvar att göra för journalistkåren och de ansvariga utgivarna om man vill upprätthålla sin roll som seriös och neutral granskare av samhället.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, myter, Folkpartiet, rasism, debatt, UG, SVT.

Mer balans i journalistiken, tack

Ett, för mig, nytt begrepp har dykt upp i debatten den senaste tiden, ”offerjournalistik”. Det betyder, enkelt uttryckt, att media, ofta okritiskt skildrar någon som råkat illa ut och skyller allt på samhället.

Det kan röra sig om arbetslösa, sjuka eller andra som på något sätt upplever sig ”drabbade av samhällets orättvisa”.

Sannerligen på tiden att denna obalans tas upp på ett seriöst sätt. Självklart ska journalister granska politiker och andra makthavare. Självklart ska missförhållanden uppmärksammas. Men denna typ av artiklar och TV-program har slagit i taket för länge sedan.

Jag tror faktiskt att läsare och tittare också vill få berättelser om där samhället faktiskt hjälpt och stöttat en enskild, vilket ju är normalfallet. När såg vi senast rubriker som:

Jag fick jobbet, tack vare Fas 3

Lottas mormor stormtrivs på äldreboendet i Tyresö

Akutvården i Katrineholm är strålande

Per-Åke hyllar sin kommunpolitiker: Hon är bäst!

Det förekommer naturligtvis, men en bättre balans är önskvärd, tycker jag.

För det kan väl aldrig vara så, att det faktum att en överväldigad majoritet av journalisterna som har politiska vänstersympatier, låter detta styra när de granskar sitt samhälle?

Relaterat: AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SVT, SVT.

Andra bloggar om politik, samhälle, journalister, media, tidningar, funderingar, TV, Tyresö.