måndag 18 januari 2016

Arbetarklassens överklass

Funderar i ljuset av pågående ”Kommunalgate” om varför det vi ser utspelas nu, händer gång på gång.

Självklart finns det inte ett svar på den frågan utan många faktorer som samverkar.

Fackföreningsrörelsen och Socialdemokratiska partiet bygger historiskt på att det finns en klasskamp att utkämpa. Kapitalister, godsägare, storbönder och adeln med sina privilegier har varit fiender att enas emot.
Usla arbetsförhållanden, avsaknad av rösträtt, låga löner har genom historien motiverat arbetarrörelsen att organisera sig både fackligt och politiskt.
Sveriges fantastiska ekonomiska utveckling efter andra världskriget spelade dessutom verkligen rörelsen i händerna.
Man kan lite raljant säga att ”rörelsen” har ridit på folkhemsvågen med Per-Albin och Tage som härförare.

Per-Albin Hansson
 Under den här tiden växte det också fram nya karriärvägar för den med rätt inställning och rätta åsikter. Det skapades jobb i alla kringorganisationer som byggdes upp, finansierade av olika avgifter från medlemmarna. 
Strategin var uppenbar att rörelsen tar hand om sina egna från vaggan till graven. Från Unga Örnar till Fonus

Det har utan tvekan varit en framgångsrik strategi som under årens gång skapat en överklass inom arbetarklassen bestående av ombudsmän, fackliga ledare och politiker på olika nivåer.

Att engagera sig i partiet eller den lokala fackklubben har tyvärr blivit ett sätt att göra livskarriär istället för att vara ett förtroendeuppdrag under en period

Tyvärr verkar många som gör den resan glömma sina rötter snabbt och börja leva som de ”pampar” man kritiserar inom näringslivet.
Ett typexempel på detta ser vi nu. En pamp (Wallström) träffar en annan (Nordström) och så fixas saker till, utanför protokoll och styrelserum.
Min fixar sommarjobb på fackets konferensställen åt sina egna barn. Och det skulle inte förvåna mig det minsta om man utnyttjar RUT-avdrag för städhjälp i hemmet även om man utåt kallar dessa jobb för pigjobb.

Men är det så konstigt att vilja få det bättre i livet? Ligger det inte i människans natur att vilja klättra på samhällsstegen?

Jo, naturligtvis. Men det svåra blir när man glömmer bort vilka som är ens riktiga arbetsgivare eller genom svågerpolitik inom rörelsen riskerar att hamna i beroendeställning i sin myndighetsutövning.
När det avslöjas att man lever som dem man, rätt eller fel, kritiserar, så försvinner trovärdigheten snabbt och man avslöjas som en hycklare.

Politiken och arbetslivet har förvisso blivit mycket mer komplicerat sedan Ådalen 31, men den moraliska kompassen som visar vad som är rätt eller fel borde finnas kvar ändå, kan i alla fall jag tycka.

onsdag 13 januari 2016

David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.
Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie
Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.
Mina favoriter
Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?