tisdag 31 januari 2012

Taxilurendrejeri

Jag anlände tidigare idag till Bromma flygplats efter en tripp till Bryssel. (mer om det kommer senare)

Eftersom flygbussen inte skulle komma, insåg jag att snabbaste alternativet skulle vara taxi till Alvik, för att sedan ta tunnelbanan därifrån.

Vid taxistationen utanför utgången är det, som oftast, lite sälj som förekommer, med friåkare som ljudligt försöker påkalla ens uppmärksamhet.

Det kändes dock bäst att åka med ett etablerat företag, och så fick det bli, Taxi Stockholm.

Jag lastade in väskorna och satte mig i baksätet. På fönstret fanns en klisterdekal som på ett till synes pedagogiskt och ärligt sätt angav de olika taxorna som gällde.
Döm om min förvåning när jag i ögonvrån såg chauffören dra igång taxametern på 65 kronor fast dekalen berättade att grundavgiften i alla lägen var 45!

När jag frågar chauffören svarar han att det beror på en taxa som något P-bolag på Bromma tar ut. Inte en synlig rad på bilen om detta.
kvittot står det mycket riktigt en post som heter ”Bromma Flyg 20 kr”. Det är så dags !

I mitt fall innebar det att resan blev 12 procent dyrare. Oärligt Taxi Stockholm!

Uppdrag Granskning tog förra veckan upp problemet med förare, dömda för sexövergrepp och annat, som trots taxibolagens försäkringar jobbar kvar. Jämfört med det är min lilla story ingenting, men den bidrar i alla fall inte till att stärka branschens trovärdighet

Tror ni att taxichauffören fick någon dricks?

Relaterat: DN, DN, AB, SVT, SVT, SVT.

Andra bloggar om , , , , .

torsdag 26 januari 2012

Dagens politik – och lite musik

I den socialdemokratiska jakten på efterträdare till parentesen från Oskarshamn, basunerar flertalet riksmedia nu ut Stefan Löfven, ordförande i Metall, som den hetaste kandidaten. Man har till och med hunnit med att intervjua hans stolta mamma som, åtminstone indirekt, har bekräftat sonens kommande utnämning.

Ja, vad tror man om det då? Kan inte påstå att jag har någon djup bild av Löfven. En och annan intervju i samband med avtalsrörelsen, men inte så mycket mer. Jag är i alla fall inte särskilt förvånad. Det känns som ytterligare ett kompromissval som kan accepteras av de många falangerna inom socialdemokratin.

Kanske är det just där man finner grundorsaken till partiets kris. Det som på 50- och 60-talen var partiets styrka, ”från Unga Örnar till Fonus”, det vill säga att partiet tar hand om dig från vaggan till graven, har nu blivit dess förbannelse.
Socialdemokraterna har via dessa organisationer, som alla ska ha med ett ord i laget vid tunga beslut, skapat en koloss som bara kan blidkas med kompromisser.

Risken finns att den verkliga makten i partiet kommer att landa på Sven-Erik Österberg som gruppledare i Riksdagen, eftersom Löfven inte har någon plats där. Det låter onekligen lite krångligt att ha en oppositionsledare utanför parlamentet, men tiden får väl utvisa om det fungerar.

Man kan ju också fråga sig om processen, där VU och partistyrelse utser ny ledare direkt ”andas öppenhet”, som många s-märkta debattörer efterlyst?

Ett annat parti i kris, Kristdemokraterna, ska i helgen avgöra sin infekterade partiledarstrid. Den processen har varit allt annat än dold utan utspelats på debattsidor, bloggar, Facebook och innehållit en hel del fula tricks.

Frågan är om någon av kombattanterna Hägglund och Odell är personen att leda partiet till ett stabilt tioprocentsparti, vilket borde vara möjligt och önskvärt, inte minst för att skapa stabilitet i Alliansen?

Jag har tidigare skrivit att Odell inte är lösningen på partiets problem. För att skapa en bredare väljarbas måste man distansera sig från abortmotståndare och andra fundamentalister som skrämmer de väljare som i och för sig kan anamma partiets familjepolitik.

Därför blir jag lite orolig när Odell, som stöds av många fundamentalister, samtidigt har ungdomsförbundets stöd. Om ungdomarna, som borde vara partiets framtid, stöder den falangen finns risk för att partiet inte kommer överleva valet 2014.

Parallellen med socialdemokratin finns där i och med avsaknaden av alternativ. Man kan tycka vad man vill om saken, men för att lyckas i dagens politiska värld måste man inte bara vara kunnig och påläst, utan måste också ha personlig utstrålning. Vara medial, ”gå igenom TV-rutan”, ha karisma etc.
Man kan knappast anklaga vare sig Löfven, Odell eller Hägglund för att ha just den egenskapen i överflöd.

Till sist är det med sorg jag läser att Stig Vig, sångare och frontfigur i kultbandet Dag Vag, har lämnat oss, endast 63 år gammal. När jag var tonåring var det ofta vi satt och förfestade, och skrålade med, till Dag Vags musik och underfundiga texter. Vem minns inte låtar som ”Dimma”, ”Du får aldrig nog” eller ”Tom”.  R.I.P Stig Vig.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om , , , , , , , partiledare, , , , .

söndag 22 januari 2012

(Håkan Juholt)

Förhoppningsvis blir detta mitt sista inlägg om Håkan Juholt. En man som helt klart blev befordrad över sin kompetens.
Hans största insats under sin korta period som partiledare måste helt klart bli att han höll media och stora delar bloggosfären med bränsle till nya artiklar och inlägg.

In i det sista visade han sin totala brist på självinsikt och självkritik när han påstod att han valdes av ett enat parti. Han verkar fortfarande inte ha förstått att han var kompromisskandidaternas kompromisskandidat.

I sitt avgångstal från Oskarshamn talade han också om att forskningen i framtiden skulle få visa hur stora misstag han begått.

Risken att en sådan forskning överhuvudtaget skulle genomföras är minimal. Man får inga feta anslag för att forska kring en parentes i den socialdemokratiska historien.

Nu startar en ny säsong av Sosse-Robinson. Undrar om Berit Andnor får förtroende som programledare ännu en gång,  efter förra säsongens fiasko?


Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om , , , partiledare.

onsdag 18 januari 2012

Vem ska betala, Håkan?

Att Håkan Juholt är tillbaka efter en Mexicosemester har väl inte undgått någon. Han har redan hunnit med en groda där han påstod att försvarspolitiken beslutats med stöd av SD. Trots att beslutet togs innan de kom in i Riksdagen.

I dagens partiledardebatt var han försiktigare, kanske för att den interna kritiken mot honom bara ökar. Men han målade ändå ut alla satsningar som Socialdemokraterna skulle göra ifall de fick bestämma.

Det intressanta nu, liksom tidigare, är bristen på ekonomiskt ansvarstagande. Att alla satsningar och investeringar kostar pengar, behöver man inte ha läst nationalekonomi för att förstå.
Ingenstans berättar Socialdemokraterna hur allt detta ska finansieras.

Är det höjda skatter? Högre avgifter? Bantning av vissa samhällssektorer? Eller ska vi kanske ansluta oss till PIGS-länderna i låneträsket?

Jag tror inte att folket är så naiva att de inte förstår allt det här. Sverige har en ekonomi i världsklass för att alliansregeringen för en ansvarsfull ekonomisk politik. Det förstår svenskarna.

Hur var det med tequilan i Mexico, förresten? Var den dyrare än en Dry Martini i Turkiet?

Relaterat: AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp.

Andra bloggar om , , , , , , .

Bloggkollegor i samma ämne: Hökmark, Antonsson, Böhlmark.

måndag 16 januari 2012

Idrottsgalan ur mitt perspektiv

Här kommer mina högst personliga intryck från Idrottsgalan 2012. Lite allvar och mycket ironi. Håll tillgodo.

Årets kontraster: Finalisterna i Jerringpriset. Den ene tävlar i slips, den andra med svett och snor.

Årets bästa prisutdelare: Marie Göranzon utan tvekan. Vilken utstrålning och vilket sätt att äga scenen.

Årets mest överskattade: Tyvärr, det måste vara Therese Alshammar. Simningen har tyvärr alldeles för många mästerskap för att något annat än OS-guld slår ett skidguld.

Årets maskhållare: Helena Jansson, som trots många nomineringar kammade noll, men log glatt och applåderade de som fick priserna.

Årets viktigaste pristagare: Patrik Sjöberg, som fick idrottsrörelsen att våga diskutera ett mycket svårt, men angeläget ämne.

Årets ”det-trodde-man-väl-aldrig”: Patrik Sjöberg igen. Att han skulle få ett pris för en bok.

Årets tacktal: Patrik Sjöberg ännu en gång (Hattrick alltså). Reklamcupen för Brollans krog toppat med repliken: ”Vi har fått höra en massaker av London Calling”.

Årets biceps: Charlotte Kalla. Inte riktigt i klass med Marit Björgen, men otroligt imponerande ändå.

Årets röstinsats: Alla hästtjejer som ringde upp veckopengen för att rösta fram Rolf-Göran Bengtsson till ett i och för sig välförtjänt Jerringpris. Förra året var det landets simklubbar som fixade priset till Alshammar. Kanske dags att fundera på röstprocessen?

Årets fribiljettsslöseri: Lars Leijonborg som i intervjun på väg in i Globen inte kunde nämna en enda av de nominerade.

Årets underhållare på galan: Louise Hoffsten, hade hon egentligen någon konkurrent?

Årets känslosammaste: När bilderna av Stefan Liv rullade bakom scenen.

Årets "det-måste-jag-erkänna": Skönt med en gala utan ständiga reklamavbrott.

Relaterat: AB, AB, AB, AB, AB, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om , , , , , , , .

söndag 15 januari 2012

Religionens roll i republikansk kandidatkamp

I USA har republikanernas process för att utse utmanare till Barack Obama i kommande presidentval påbörjats.

Någonting som i vårt sekulariserade samhälle inte skulle få någon som helst betydelse i ett val, spelar en viktig roll i USA, religionen.
För att överhuvudtaget bli republikansk kandidat handlar det inte om man är religiös, snarare hur mycket och med vilken inriktning.

I helgen har ett gäng mycket inflytelserika religiösa ledare haft ett möte för att besluta om vilken kandidat de vill stödja.
Det är ungefär som om Ulf Ekman, pastor Green och några till skulle ha haft en sittning på ett konferenshotell för att bestämma vem de vill se som statsministerkandidat till valet 2014. Vem skulle bry sig?

I USA gör man det. Bryr sig alltså. Förmodligen skulle man vara totalt chanslös som republikansk presidentkandidat om man deklarerade att man är för samkönade äktenskap, fri abort och vill att religionsundervisningen i skolan ska handla om olika religioners historia och framväxt. Vid närmare eftertanke skulle det säkert vara kört som demokratisk kandidat också.

Med andra ord är det i USA viktigt vem de religiösa ledarna ger sitt stöd. Efter långa diskussioner landade deras röst på Rick Santorum.

Den kandidat som leder racet för närvarande, Mitt Romney, fick inte de religiösa pamparnas stöd. Kan det bero på att han är mormon och de är rädda för att det skulle kunna dyka upp fler ”first ladies” i Vita Huset?

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om , , , , , , , .

torsdag 12 januari 2012

Våldsam av datorspel?

En expertstorm har blossat upp kring frågan om man kan bli påverkad och själv bli våldsam om man lägger mycket tid på att spela våldsamma datorspel.

I ena ringhörnan Statens medieråd, i blågula byxor, som mycket klargörande säger: ” Vår slutsats är att det inte finns några bevis för att man blir våldsam av att spela datorspel, men vi utesluter inte att det kan ligga något i det.”

I den motsatta ringhörnan, i gröna byxor, återfinns tre forskare vid Karolinska institutet. De kritiserar Statens medieråd för att gå i spelindustrins ledband, och pekar på att det finns studier som säger att våldsamma datorspel visst ökar sannolikheten för aggressivt beteende.

Den högintellektuella pajkastningen är i full gång. Men är de egentligen oense?

Jag inte läst vare sig Statens medieråds rapport, eller de studier som experterna från KI hänvisar till, men jag har arbetat så mycket med ungdomar så jag dristar mig att ha en egen teori i tvistefrågan.

Jo, jag tror faktiskt man kan bli våldsbenägen av att spela för mycket våldsamma datorspel, eller genom att se för många rena våldsfilmer.

Men, och det här är ett viktigt men, bara om man har sin bakgrund i en otrygg miljö. Har man växt upp i en familj där våld förekommer regelbundet eller i en familj som inte förmår sätta gränser för barnen, då tror jag visst att medial våldskonsumtion kan öka eller starta ett aggressivt beteende.

Är man däremot uppväxt i en kärleksfull miljö där de vuxna sätter tydliga gränser och själva är positiva föredömen, är min uppfattning att medialt våld inte påverkar ett barns beteende. Det kan möjligen verka fördummande, men det är en helt annan diskussion.

Tycker man att ens barn tillbringar för mycket tid med datorspel kan man göra som en avlägsen bekant till mig gjorde. Han installerade en strömbrytare i sitt sovrum som bröt strömmen till barnens datorer! Game over styrdes alltså av farsan! Det kallar jag att sätta tydliga gränser!


Relaterat: DN, DN, SvD, AB, AB, AB, Exp.

Andra bloggar om , , , , , , .

tisdag 10 januari 2012

Debatten spårar fel

I en debattartikel i SvD lördag, gör folkpartisterna Birgitta Rydberg och Barbro Westerholm kopplingen mellan avgiftsbelagda skidspår och allemansrätten. De hävdar att avgifter för att åka skidor i preparerade spår hotar något av det finaste vi har, allemansrätten.

De ställer också en raljerande och retorisk fråga: ”Är nästa steg att avgiftsbelägga springturerna i sommarens joggingspår?”

I dagens SvD replikerar Måns Motell, moderat ledamot av regionfullmäktige i Gävle, att en lagstiftning mot avgifter för att åka i preparerade spår skulle få förödande konsekvenser för det företag som skapar högklassiga anläggningar för längdskidåkare.

Motell har helt klart en poäng i sin argumentation, men även de skidspår som inte sköts av företag kostar pengar att anlägga och sköta.

Förra vintern försökte jag att få igång en debatt om vad vi vill ha för välfärd för våra kommunala skattepengar och exemplifierade just med de kommunala kostnaderna för att hålla igång bra skidspår för våra motionärer.
Jag ställde också frågan varför det är självklart för alla att ett besök i en kommunal simhall kostar pengar, samtidigt som de flesta tar för givet att en annan bra motionsform, skidåkning i preparerade spår, ska vara gratis.

Istället för en seriös debatt i frågan gick den lokala oppositionen i taket och det gick så långt att lokala SSUare klistrade flygblad längs skidspåren i Tyresös friluftsområde, Alby, där man påstod att jag vill ta betalt av motionärerna där.

Jag vill också här passa på att säga att det inte finns några som helst tankar för närvarande, från vare sig mig, mitt parti eller Alliansen i Tyresö, att avgiftsbelägga våra skidspår.

Däremot hoppas jag att vi denna gång kan få igång en seriös debatt om vad vi vill lägga våra skattepengar på, och hur vi kan stimulera Tyresöbornas vardagsmotion så kostnadseffektivt som möjligt.

Det låter på firma Rydberg/Westerholm som att de lever i någon slags "Mora-Nisseromantik", där skidåkare, iförda lovikavantar och toppluvor, i långa rader kör upp sina egna spår. Eller också är det så enkelt, att det alltid är lättare att debattera och tycka i frågor där man själv inte behöver ta politiskt ansvar för kostnader och prioriteringar?

Relaterat: SvD, SvD, AB, Exp, Exp.


Bloggkollegor i samma ämne: Kjellberg, Granqvist.

måndag 9 januari 2012

Det är ju bara sport...

Dagens givna ämne för mig måste bara vara föräldrarollen i barnens idrottande. Att lämna sitt barn utomhus i kylan för att barnet spelat dåligt tillhör som tur är en väldigt extrem händelse. Den aktuella pappan är uppenbarligen inte en bra förälder, idrott eller inte.

Däremot är det tyvärr inte ovanligt med idrottsföräldrar som inte förstår sin roll och sitt barns bästa.
De flesta föräldrar som uppmuntrar sina barn att idrotta, gör det inte för att de i första hand ska bli stjärnor, utan för att det är bra med fysisk rörelse och för att idrott är en bra fritidsaktivitet. Sedan finns det tyvärr undantag från den stora majoriteten som sköter sin roll toppenbra och ställer upp på sitt barn på barnets villkor.

Eftersom alla mina barn idrottat i hela sina liv och jag själv verkat som tränare i många år har jag sett en hel del avarter.

  • Föräldrar som skäller på sina egna barn.
  • Föräldrar som skäller på eller hånar barn i motståndarlaget.
  • Föräldrar som hotar föräldrar till motståndarlaget.
  • Föräldrar som skriker instruktioner till sitt barn som är totalt motstridiga till tränarens.
  • Föräldrar som springer in på plan för att fysiskt straffa någon som ruffat på deras barn.
Listan kan göras ännu längre, men det kanske räcker för att illustrera ämnet.

Min uppfattning är att det till 99 procent är papporna som missköter sig. I de flesta fallen jag stött på handlar det om att fäderna vill att deras barn ska lyckas i deras ställe. Det är pappor som känner sig missnöjda med sin egen idrottskarriär eller kanske t o m med sitt liv, och nu projicerar det på sitt barn.

Jag har träffat på stentuffa 16-åringar som inte vågat tala om för sina pappor att de funderar på att lägga av med fotboll av rädsla för pappornas reaktion.

Nyckelpersonerna för att hantera det här otyget är naturligtvis ledarna och där har klubbarna ett tungt ansvar. Eftersom de flesta ungdomsledarna rekryteras ur föräldragruppen, gäller det att föreningarnas processer för rekrytering och inte minst utbildning fungerar.

Jag är övertygad om att de flesta föreningarna rejält måste vässa sina utbildningsinsatser i frågor som ligger utanför själva idrotten. 
Som ledare för barn i unga år handlar de viktigaste ledaregenskaperna kanske mer om värdegrund och förhållningssätt än om teknik, den kommer senare.
Att våga diskutera hur man som ledare förhåller sig till svåra etiska dilemman blev väldigt aktuellt i våras, i samband med ”Patrik Sjöbergaffären”. Det här fallet gör den diskussionen om möjligt ännu viktigare.

Tyvärr är det inte ”bara sport” för vissa föräldrar, utan blodigt allvar. Det attityden måste vi gemensamt ändra på.

Relaterat: AB, Exp, DN, DN, DN, SvD, SvD.


Bloggkollegor i samma ämne: Jinge, Antonsson, MMK.

lördag 7 januari 2012

Kultur och politik i Egypten

I min lilla miniserie om Egypten kommer här det andra inlägget som handlar om kultur och politik.

Egypten var som bekant ett av de länder där den ”arabiska våren” nyligen slog ut i full blom.

Just precis nu häller man på att genomföra val till sitt nya parlament. Valet genomförs i tre omgångar och man har nyligen klarat av den andra.

I de valomgångar som är klara har Muslimska Brödraskapet segrat och man kan befara att med dem vid makten kan det bli svårt för kvinnorna att ta plats i samhället.

De människor jag lyckades tala politik med, uteslutande hotellpersonal, var oroliga för vad Brödraskapets inflytande skulle kunna föra med sig för turistindustrin. 
Med strängare regler kring kvinnors klädsel och alkoholservering finns uppenbara risker att den mycket viktiga inkomstkällan som turismen är kommer att sina. Förhoppningsvis är Brödraskapet så kloka att de inser vad flödet av turister innebär för landets ekonomi.

Av de oroligheter som pågår på Tahirtorget i Kairo, märks ingenting i de turistorter, Hurgada och Luxor, som jag har besökt. Det fanns i och för sig talrikt med ”checkpoints” längs vägarna, med beväpnad polis och militär, som tvingade trafiken att snirkla sig igenom, men i övrig var det lugnt.

Det enda som påminner om det politiska läget är en del valaffischer längs gator och vägar. De domineras av män med mustasch, även om en och annan kvinna faktiskt finns med.

Det där med kvinnans roll i samhället är såklart en intressant fråga. Såvitt jag kunde se så jobbar ett ytterst fåtal egyptiska kvinnor i turistbranschen. På mitt hotell såg jag bara sett en kvinnlig anställd.

Överallt annars så är det män och åter män som jobbar på hotellen, i butikerna, som poliser, som chaufförer. Det är helt uppenbart att det finns en dold resurs i det egyptiska samhället vilket är bra om den utnyttjas. Frågan är om kvinnorna kapacitet kommer att användas för att utveckla landet?

Egypten är ju ett land med fantastiska historiska sevärdheter. Tänk bara på pyramiderna i Kairo, Memnonkolosserna och Konungarnas Dal i Luxor. Inga vanliga hembygdsmuséer direkt, eller hur? 

Det borde finns stora möjligheter att utveckla turistindustrin om man gör det på rätt sätt.
De största grupperna idag kommer från Tyskland, Skandinavien och öststaterna. Inte minst från Ryssland, som ju har historiska band med landet, kommer det många köpstarka besökare. Uppenbarligen satsar egyptierna även på ryssarna framöver, exempelvis såg jag flera skyltar som erbjöd fastighetsinvesteringar även på ryska.

Att nå den gigantiska amerikanska marknaden blir såklart inte lätt, särskilt inte efter 11 september och den terroristskräck det fört med sig. Nyckeln ligger såvitt jag kan bedöma i om landet klarar av sin nyvunna politiska frihet. En religiös diktatur kommer inte att locka fler turister.

Det kommer inte heller den oerhört enerverande säljmetodik man tillämpar. För mig var det fruktansvärt irriterande att så fort man kom ur turistbussen, eller ut från hotellet, bli påhoppad av diverse säljare och inkastare som är så aggressiva och kommer så nära som de egyptiska.

Metoden går ut på att hålla upp sina varor 10 cm från turistens ansikte och försöka fånga intresset. Om man så bara stannar upp, eller svarar, så tar de detta som en köpsignal och sedan är det lika svårt att bli av med dem som en envis mygga en sommarnatt.

Jag kan förstå att det för många av säljarna handlar om att få bröd på bordet, men i längden kommer det att skrämma bort turister, inte locka flera.


Mitt första inlägg från Egypten hittar här.

Vill du läsa om mina funderingar kring Grekland hittar du dessa här.


Relaterat: DN, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.


onsdag 4 januari 2012

Folkhemmet i konkurs

Läste några dagar före jul en notis någonstans, som meddelade att sju av åtta butiker i möbel- och inredningskedjan Folkhemmet gått i konkurs.

Jag måste erkänna att fram till i höstas var helt okänt för mig att de överhuvudtaget existerade, till jag gick förbi butiken i Nacka Forum. Jag minns att jag skrattade och kommenterade butiksnamnet lite ironiskt med att ”där säljer de alltså gamla pinnstolar och kommoder”.
Butiksnamnet kändes inte heller särskilt futuristiskt, försiktigt uttryckt.

Man skyller på en för snabb expansion och att man inte kunnat attrahera köpkraft. Ja, vadå? Trodde man att människor med köpkraft skulle lockas av det butiksnamnet? Hur tänkte man då?

Det kan se ut som en tanke, men kopplingen till det socialdemokratiska partiets kräftgång är för uppenbar för att man ska kunna missa den.

Per-Albin Hansson började bygga folkhemmet och Tage Erlander fortsatte. Det var kanske rätt på den tiden, men uppenbarligen inte nu längre. 
Socialdemokraterna letar desperat efter en ny politik, nya ledare och en ny väljarbas. Den uppenbara frågan kommer osökt: Kan ett politiskt parti gå i konkurs?


Relaterat: E24, DN, DN, AB, AB, Exp.