Politikens semantik

Politik handlar allt mer om att ”sätta agendan”. D v s bestämma vilka ämnen den politiska debatten ska handla om. Det handlar om att hitta ”den ultimata konfliktytan”. Kort sagt vill alla att samhällsdebatten ska handla om ämnen där just vårt parti har den bästa lösningen och där vi också vet att en majoritet av väljarna tycker som vi.

Under de senaste veckorna har den s k välfärdsutredningen debatterats flitigt. I den har utredaren, Ilmar Reepalu, föreslagit ett ”vinsttak” för företag verksamma i ”välfärden”.

Motivet till utredningen, som i mångt och mycket är en eftergift från regeringen till Vänsterpartiet, är pratet om ”övervinster”.

Här måste man ge vänsterpartierna ett erkännande. Jag har i debatten inte hört några åsikter om själva språkbruket, utan de flesta verkar acceptera de ord som är satta av vänstern.

Vinsttak?

Sanningen är ju att de flesta av dessa ord och begrepp är av kategorin hitte-på, fabricerade för att du ska sympatisera med dem som vill stoppa alla privata alternativ i välfärden.

Ta till exempel övervinst. Logisk sett borde det då finnas ett motsatsord. Talar vi då om undervinst eller möjligen överförlust? Jag har aldrig hört någon företagsledare jublande berätta att ”i år gjorde vi övervinst” eller sorgset tala om ”den dåliga försäljningen ledde tyvärr till undervinst".

Apropå välfärden. Vem har definierat det ordet till att bara omfatta sjukvård, skola och omsorg? 

För mig är välfärd så mycket mer. Att infrastrukturen fungerar, att vårt samhälle är tryggt att vistas i, att distribution av mat och dryck fungerar, tandvård… 

Eller är det kanske nästa steg i vänsterstrategin, att även ICA och bevakningsbolagen ska förbjudas göra vinst? COOP blir förmodligen undantaget…

Och så har vi ordet vinsttak. Smaka på det. Om det ordet fanns på riktigt så borde det väl finnas ett vinstgolv också? D v s den minsta vinst som ett företag kan uppnå innan staten går in och stöttar…

Eller möjligen ett förlustgolv? Kanske borde det införas som den maximala förlust som en offentligt driven verksamhet fick ha innan den läggs ner?

Har då borgerligheten inga liknande begrepp? Jodå, två exempel som alliansregeringen 2006 lyckades mynta är jobbskatteavdrag och utanförskap. Två begrepp som lever och frodas i debatten sedan dess.

Ja ni hör ju själva, det gäller att tänka efter innan man accepterar ett begrepp och aningslöst börjar använda det.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, Vänsterpartiet, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt, välfärd, vinster, företag, vård, omsorg.

Om solen slocknar

Min far hade ett uttryck, bland många, som han ofta använde. Han sa att ”om inte om varit, hade jag varit amiral”. Det han syftade på var att han under kriget var stamanställd som signalist i flottan och kanske kunde gjort karriär inom försvaret, men annat kom i mellan.

De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario blir valresultat 2018.

Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.

Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.

Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten. Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken, precis som de haft sedan valet 2010.

Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.

Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans 2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust gynnar bara sittande regering.

Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, strategi, Anna Kinberg Batra, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, SD, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt.

Dysfunktionella familjer

För några dagar sedan dök det upp en bild i mitt flöde på Facebook, som berättade att det kan bli en fortsättning på en av mina absoluta favoriter bland TV-serier. ”Married with children”, eller på svenska, ”Våra värsta år”.

För de som möjligen inte känner till serien så handlar den om en dysfunktionell amerikansk familj där det i princip skämtas om allt, inklusive sex och religion. Arbetsnamnet när den startades upp var ”Far from Cosby”.

Familjen Bundy (döpta efter massmördaren Ted…) består av pappa Al, misslyckad skoförsäljare och mansgris, vars enda merit i livet består i att han gjort fyra touchdowns i en match på high school i sin ungdom, vilket han tjatar om i det oändliga.

Mamma Peggy har aldrig haft ett riktigt jobb och ägnar dagarna till att röka och handla från TV-shop.

Dottern Kelly är urtypen för en dum blondin som har framgång hos killarna, men knappast i skolan. Sonen Bud (döpt efter ölet Budweiser), slutligen, vill nå framgång hos tjejerna, men misslyckas ständigt och hånas av sin familj för det.

Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar.

Kanske är jag inte helt neutral, men i samband med denna nyhet kommer mina tankar osökt in på den rödgröna regeringen.

Betraktar man de fyra tyngsta namnen så är det uppenbart att det är en ”familj” som inte fungerar.

Det ena av Miljöpartiets språkrör talar i valrörelsen om att han minsann kan förändra svensk skola på 100 dagar. Det enda som hänt är att han spelat in en film, där han talar till skolpersonalen som de vore barn.

Det andra språkröret, förutom att hon bottenmålar sin båt med giftig färg, drar jämförelser mellan historiskt vidriga och systematiska förintelseläger och tragiska flyktingöden på Medelhavet.

Utrikesministern, den socialdemokratiska rockstjärnan som skulle ”frälsa” rörelsen bara hon kom hem, lyckas med konststycket att göra sig osams med båda sidorna i frågan om Palestina.

Statsministern, som inte minst, har till uppgift att samordna regeringens arbete lyckas uppenbarligen inte, ens utåt sett, få alla att dra åt samma håll.

Den senaste veckans opinionsundersökningar visar att väljarna också har uppfattat regeringens dysfunktionalitet, även om det finns några få undantag i Ygeman och Hultqvist, och straffar främst Socialdemokraterna för det.

Det ser ut som en tanke, men när vi om 10 år ser bakåt och betraktar regeringen Löfven, kanske just ”Våra värsta år” passar utmärkt som betyg på den här regeringsperioden.

Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Miljöpartiet, regeringen, Margot Wallström, Socialdemokraterna, funderingar, Al Bundy, samhälle, framtiden, Facebook.

Kulturens Ebberöds Bank

För några veckor sedan var jag, vilket blivit en fin tradition, och betittade Vårsalongen på Liljevalchs Konsthall.
Efter höstens val, har den nya majoriteten i Stockholms Stad, i ivern att göra ”konsten tillgänglig för alla”, sänkt entréavgiften till tio kronor. Ja, du läste rätt. Tio (10) kronor kostar det för vuxna att gå in på Liljevalchs.

Vad man i sin iver att tillgängliggöra konsten inte tänkte på är att tio kronor måste vara rena förlustaffären. Ur ekonomiskt perspektiv vore i så fall bättre att ha helt fri entré.

Om man utgår ifrån att hälften av besökarna betalar med kort och andra hälften kontant, drar Liljevalchs på sig en mängd kostnader. Kortavgifter, avgifter för kortterminaler, kostnad för att hantera de mynt som kommer in och, den största kostnaden av alla, lönekostnaden till de medarbetare som ska sitta och ta emot dessa småpengar och kortbetalningar.

Det är så dumt att man blir mörkrädd. Tyvärr kanske det är symptomatiskt med hur oansvarigt många rödgröna politiker handskas med våra skattepengar.
Vårt samhälle är fullt av olika tjänster som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Det är oftast bra och nödvändigt i ett välfärdssamhälle. Men varför subventionera vuxnas fritidsintressen till nära nog 100 %?

Min övertygelse är att om man får betala en del av den faktiska kostnaden så är man som medborgare noggrannare med sina val. Vissa vill lägga sina pengar på ishockeymatcher, några på teaterföreställningar och några på konstutställningar. Jag är absolut för att barn och ungdom ska ges möjlighet till ett brett utbud av kultur i alla dess former med hjälp av subventioner. Men de allra flesta vuxna kan faktiskt betala en del själva.

 Har man då nått sitt syfte att tillgängliggöra konsten för flera? Svårt att avgöra såklart, men när jag var på Liljevalchs så bestod besökarna av de vanliga grupperna med konstintresserade vad jag kunde se. De tackar naturligtvis för sponsringen och kan lägga de insparade entrépengarna på ett extra glas vin till lunchen på Blå Porten.

Den rödgröna regeringen har ju också den aviserat att man, trots att besökarantalet inte minskat, vill ta bort entréavgifterna till de statliga muséerna.
Om man ska raljera lite, så blir det fler sponsrade vinglas för de redan konstintresserade stockholmarna, som skattebetalarna i Grycksbo, Arvika och Ängelholm får betala…

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, skatter, Liljevalchs, bidrag, Stockholm, funderingar, trams, vår, museum, regeringen.

Borde väljarna fått chansen först?

Det sägs att Astrid Lindgren på äldre dar, inledde alla sina telefonsamtal till sin syster med orden: ”Döden dö, då talar vi inte mer om den saken”.

Nu har det gått några dygn sedan ”Decemberöverenskommelsen” presenterades. Många kommentatorer har i skrift valt att förkorta den till just DÖ.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker, men kan konstatera några saker:

1)      Inom mitt parti verkar det gå en skiljelinje mellan ”gammelmoderater” och nya. Veteraner som Hökmark, Odenberg och familjen Adelsohn/Liljeroth sågar DÖ, främst med argumentet att Alliansen lagt sig platt för en vänstervridning av svensk politik, genom att s a s in blanco  lova att släppa igenom regerings budget. Eftersom regering enligt överenskommelsen måste få med sig Vänsterpartiet för att skapa ”minoritetsmajoritet” kommer Löfven tvingas till eftergifter med mörkröd stämpel. Jag kan hålla med om den åsikten.

2)      De ”nya”, inte minst aktiva riksdagsledamöter, hävdar att genom sitt agerande har Alliansen säkerställt att vid en eventuell valseger 2018 kunna regera i minoritet. Ett ansvarsfullt agerande. Jag kan sympatisera även med den infallsvinkeln.

3)      Att om någon tror att endast denna överenskommelse får bort SD från den politiska manegen, så begår man ett stort misstag. Vi måste nu ta tag i och utveckla en trovärdig, human, politik inom områdena migration och integration som adresserar alla de väljare som med sin röst visat en stor oro och rädsla för framtiden. Göran Hägglunds och KD:s inspel kan vara en bra början till en sådan politik.

Med det sagt så återstår det ändå några frågor att besvara:

a)      Vad händer om Löfven stoppar in massa nya frågor i budgeten som inte hör dit?

b)      Varför innehåller inte DÖ en skrivning att även migrationsfrågorna ska diskuteras över blockgränserna jämsides med pensioner, försvar och energi? Det är ju den frågan som utlöst hela ”cirkusen”.

c)       Kan man lita på Löfven? Med Mp och V på tåget känns inte det så stabilt. Vad händer om nästa S-kongress säger nej till att följa DÖ ifall vänstern förlorar valet 2018?

d)      Vad händer om regeringen 2017 vill chockhöja skatterna och avskaffa jobbskatteavdragen? Ska vi bara sitta och titta på och ett år senare kunna möta väljarna öga mot öga? Moderata väljare har inte lagt sin röst för högre skatter och mindre valfrihet.

Kanske borde väljarna fått säga sitt först i ett extraval under våren? 

Kanske hade tillräckligt många förstått allvaret och gett Alliansen förtroendet igen? I det läget hade kanske Socialdemokraterna, utan ryggsäcken Mp, kunnat bli samarbetsparter till Alliansen. Jag upplever nog S som mer pragmatiska än de andra rödgröna partierna.

Om den lösningen inte fungerat, kanske det då hade varit dags för en liknande överenskommelse som DÖ?

Jag avundas verkligen inte Anna Kinberg Batra som med en frånvarande partiledare fått leda partiet i denna svåra situation. Såvitt jag kan bedöma har hon gjort ett bra jobb utifrån sitt ”ingångsvärde”.

Jag hade börjat ställa in mig på en valrörelse i mars. Nu gäller det att vi är mycket skickliga pedagoger för att förklara de positiva sidorna med DÖ. Annars finns det risk att valrörelsen 2018 blir en enda stor svekdebatt med endast en vinnare. Och ni vet ju vilka…

Andra bloggar om politik, samhälle, opinion, debatt, invandring, Val 2015, Stefan Löfven, extraval, SD, Moderaterna, demokrati, Anna Kinberg Batra, nyval, integration, DÖ, budget, regeringen, Alliansen, KD, Göran Hägglund, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.

Mina alternativa Nobelpris

Idag delas årets priser till Alfred Nobels minne ut. Vilken dag kan passa bättre att lansera ett eget, alternativt, pris? Jag döper det helt enkelt till Bengtsonpriset.

För att inte börja krångla med sammanträden och annat, utser jag mig själv till enväldig jury.

Här kommer alltså årets Bengtsonpristagare:

Årets Bengtsonpristagare i Hyckleri: Magdalena Andersson

När S var i opposition var hon tydlig med att det var Alliansregeringens sak att få igenom sin egen budget. I regeringsställning tycker hon helt plötsligt att Alliansen ska hjälpa till att lotsa fram hennes vänsterbudget.

Årets Bengtsonpristagare i Otydlighet: Alice Bah Kuhnke

Det visserligen inte så enkelt att gå rakt in som minister utan politisk erfarenhet, men lite mer kan man nog begära. Alice Bah Kuhnkes debattartikel när hon försökte besvara den kritik hon fick för sina svävande svar, är det mest otydliga sedan Bosse Ringholms berömda presskonferens för många år sedan.

Årets Bengtsonpristagare i Regeringsoduglighet: Stefan Löfven

Det var utsträckta händer hit och ingångsvärden dit. Först låta Vänsterpartiet och Miljöpartiet prägla en vänsterbudget och sedan bli sur för att Alliansen valde att rösta på sin egen budget. Springa iväg och erkänna Palestina utan någon samordning inom EU. Varför så bråttom? Till och med när han försökte avskaffa valfrihet från förra regeringen gick det vägen. Lagrådets kritik var förödande.

Årets Bengtsonpristagare i Dubbelmoral: Åsa Romson

En miljöminister som tankar fuldiesel i sin båt och dessutom målar densamma med förbjuden bottenfärg. En av de mest givna pristagarna.

Årets Bengtsonpristagare i Feghet: Svenska Dagbladets Bragdguldsjury

Självklart skulle Charlotte Kalla fått bragdguldet ensam! Hennes upphämtning i OS-stafetten var en klassisk bragd. Övriga lagmedlemmars insatser var knappt medelmåttiga, med handen på hjärtat.

Prisutdelningen sker vid en enkel ceremoni på hemlig plats den 31 februari 2015.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Resumé.

Andra bloggar om politik, samhälle, Nobelpriset, Nobel, Socialdemokraterna , Sverige, regeringen , Alice Bah Kuhnke, bragdguldet, Charlotte Kalla, demokrati, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, Stefan Löfven, Åsa Romson, Alliansen, nyval, val 2015.

Jeopardy med Löfven

Nu har det gått ungefär två och en halv månad sedan Sverige i valet bestämde att vi skulle få en ny regering. Jag är ju knappast neutral, men inte ens notarius publicus skulle kunna sälja att regeringen fått en bra start.

De svar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade före valet, har i många stycken omvandlats till frågor, ett riktigt regeringsjeopardy med andra ord.

Jag har roat mig med att sätta ihop några svar i ämnet ”2,5 månader med ny regering”, för att sammanfatta den tiden. Prova gärna själv. Men, som Magnus Härenstam alltid sa, kom ihåg att det är jag som ger svaren och du som ställer frågorna.

100 poäng

Kringfartsled som var påbörjad, men som regeringen av partitaktiska skäl pausat. Pausen kostar skattebetalarna 4 miljoner per dag.

200 poäng

Miljöminister som tankar sin båt med ”fuldiesel” och målar den med förbjuden och miljöfarlig färg.

300 poäng

Parti som förvisso inte sitter i regeringsställning, men som ändå med sitt inflytande och fanatiska hat mot ”vinster i välfärden” lägger en våt filt över regeringens politik.

400 poäng

Flygplats i Stockholm som delar av regeringen vill lägga ner, utan att bry sig om de konsekvenser som drabbar stora delar av landet, inte minst Norrland.

500 poäng

Statsminister som efter dessa två och en halv månader mer förknippas med ord som ”ingångsvärde” än regeringsduglighet.

Ok, hur många poäng fick du ihop? Du hittar lite hjälp bland ämneslänkarna nedan.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, skatter, Bromma flygplats, Socialdemokraterna , Sverige, regeringen , valet 2014, Stockholm, valfrihet, demokrati, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, Stefan Löfven, Åsa Romson.

Inte så feministiskt, Magdalena

Ett av förslagen i den röd-gröna regeringens budget är att halvera möjligheten för RUT-avdrag för alla utom pensionärer över 65.

Motiven är dunkla, men man kan väl gissa att de är ungefär: ”De rika moderaterna i Danderyd, Nacka och Tyresö kan väl betala sin egen städning”.

Det intressanta i detta förslag är inte att de som nyttjar dessa avdrag till allra största delen är medelinkomsttagare, ofta barnfamiljer som ser just städhjälpen som ett sätt att få ihop sitt livspussel.

Det är inte heller det faktum att förslaget förmodligen får den svarta, nästan dödförklarade, delen av städbranschen att återfödas.

Nej, det intressanta är vilka det är som nu riskerar sina arbeten p g a en ”jobbskapande” budget. Det är i första hand kvinnor, till stor del med invandrarbakgrund, som nu missar möjligheten till egen försörjning och snabbare integration i samhället.

Vill man vara riktigt elak skulle ett sådant här förslag just därför kunna komma från SD. Inte en regering full av påstådda feminister.

Att förslaget är kvinnofientligt förstärks bara av att ROT-avdraget, som till största delen stimulerar mansdominerade branscher, inte förändras alls. Om regeringen vore konsekvent skulle såklart även det avdraget halveras.

Sorgligt. Sverige håller på att krackelera….

Relaterat: DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, skatter, RUT, regeringen, Socialdemokraterna , Sverige, ROT, integration, välfärd, valfrihet, feminism, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, budget, Magdalena Andersson, Danderyd, Nacka, Tyresö, ekonomi, SD.

Omyndigförklarade

Efter att regeringen Löfven presenterat sina första förslag och en regeringsförklaring, är min känsla av att vi medborgare kommer bli omyndigförklarade med det nya rödgröna styret. Alla reformer som Alliansen genomfört i syfte att öka individens självbestämmande är på olika sätt på väg bort.

Ett traditionellt socialdemokratiskt styre, där ”pappa staten” vet bättre än jag, är på väg tillbaka, med några stänk från kommunister och miljökramare.

Tänk jag trodde i min enfald att även (S) insett att den tiden var förbi.

Några exempel:

• Skatteökningar där staten ska omfördela mina pengar till något de beslutar om
• På pappret myndiga gymnasieelever ska tvingas slutföra gymnasieskolan vare sig de vill eller ej
• Möjligheten att välja skola, sjukvård eller äldreomsorg riskerar att försvinna 

Med andra ord ett stryptag på den valfrihet de flesta av oss lärt oss att uppskatta.

Att man dessutom startar med att vilja erkänna Palestina, utan att förankra i riksdagen eller EU, är antingen rent klantigt eller möjligen en smart rökridå för att ta fokus från någonting annat. Förmodligen det förstnämnda.

Visserligen har vi ett synnerligt rörigt parlamentariskt läge, men att först tala om ”samförstånd” och ”utsträckta händer” och sedan komma med detta, omvandlar i mina ögon handen till ett uppsträckt långfinger.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, skatter, Palestina, regeringen, Socialdemokraterna , Sverige, val 2014, valet 2014, välfärd, valfrihet, demokrati, Vänsterpartiet , Miljöpartiet, Stefan Löfven.

Julen handlar om att ge

Det fina med julen, förutom god mat och några lediga dagar extra, lär ju vara att ge. Ge saker till människor man bryr sig om, nära och kära eller behövande av olika slag.

Jag kan förstås inte låta bli att fundera på vad jag skulle vilja ge till några mer eller mindre kända personer och organisationer. Håll till godo!

Stefan Löfven – en ryggrad så han i fortsättningen slutar söka samband med SD för att fälla regeringen.

#hogreskatterforalla

Vladimir Putin – en regnbågsmönstrad träningsoverall. Kommentar överflödig.

#konstakningarmanligtvladimir

Jimmie Åkesson – en ännu större sopkvast för att städa ut alla smygrasister i partiet. Risken är att det inte blir så många kvar.

#jagkanskebehoverensopsugistallet

Göteborgs kommun – en kurs i etik och moral.

#vadakvittonviarjugoagubbar

Regeringen – en ännu bättre pedagogisk förmåga, så att de når ut med budskapet att skattesänkningar och förbättrad välfärd inte står i något motsatsförhållande.

#kanskeenkurshosschlingmann

Jonas Sjöstedt – ett årskort på ett lekland. Där kanske han hittar någon som vill leka med honom.

#jagvilljulekameddestoragrabbarna

Håkan Hellström – en sångröst. Ursäkta, men för mig låter han fortfarande som MA Numminen.

#somenbollkommerjagtillbaka

Sveriges journalistkår – en kurs i politisk neutralitet.

#sverigeharflerpartieräntva

Dennis Rodman – en bok om Nordkoreas historia, en tid av tyranni och diktatur.

#michaeljordanskullealdrigsjunkasalagt

Ken Ring – En ordbok så han lär sig skälla på jurys som inte belönar honom på ett civiliserat sätt.

#samycketsamre

Svenska Fotbollförbundet – ödmjukhet. Istället för att ställa orimliga krav på klubbarna för spel i de högsta serierna, vore det klädsamt om man ville bidra ekonomiskt.

#arvetefterlarsake

Till sist, en liten julklapp från mig till dig – ett fantastiskt gott sillrecept. Smaklig spis!

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om jul, Ryssland, idrott, politik, Nordkorea, Putin, media , SD, Jimmie Åkesson, Stefan Löfven, demokrati, debatt, regeringen, Ken Ring, Håkan Hellström, funderingar.

Staten ska inte äga banker

Svenska staten säljer nu de sista sju procenten av sitt ägande i Nordea. Det är bra, staten ska inte äga banker.

På regeringens hemsida kan man läsa följande:

”Regeringen anser att staten i princip inte ska äga bolag som verkar på kommersiella marknader med fungerande konkurrens - om bolaget inte har ett särskilt samhällsuppdrag som är svårt att klara på något annat sätt. Regeringens ambition är därför att minska det statliga ägandet. Att löpande utvärdera bolagen och pröva skälen till ett fortsatt statligt ägande är vidare en naturlig del i att vara en värdeskapande och aktiv ägare. Försäljningsintäkterna ska användas för att amortera på statsskulden.”

Enligt finansmarknadsminister Norman står SAS på tur, där finns det klartecken från riksdagen att sälja av.

Men resten av bolagen då? Borde inte även Vattenfall avyttras också? Det man möjligen kan hänga upp sig på i fallet Vattenfall, och för den delen även SBAB, är formuleringen ”fungerande konkurrens”. 

Bolag med statligt ägande enligt regeringens hemsida.

Energibranschen i Sverige domineras totalt av tre jättar och att byta energibolag ger bara marginella effekter, eftersom dessa tre äger näten och anläggningarna, och den för den delen av sitt abonnemang kan man inte byta leverantör. Finansbranschen tycker jag dock fungerar, även om vi konsumenter kunde bli mycket bättre på att byta bank om vi inte är nöjda.

Men att äga ett gruvbolag finns det ingen som helst poäng att göra. Det känns helt fel att staten ska vara med och konkurrera på en fri marknad, även om LKAB oftast tjänar fina pengar till staten.

Det ägande jag kan tänka mig ska kvarstå hos staten är bolag som står för kritisk infrastruktur.

Fick man börja om från början, så skulle jag kunna tänka mig att staten ägde det fasta fibernätet, elnätet, riksvägnätet och järnvägsnätet. Sedan fick entreprenörer lägga anbud på att leverera tjänster på och i denna infrastruktur. Då skulle man kunna skapa en neutral och verklig konkurrens även inom dessa områden.

Men i övrigt, sälj av så mycket det går. Staten ska styra, inte äga.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN.

Andra bloggar om företagande, funderingar, ägande, samhälle, staten, ekonomi, skatter, konkurrens, privatisering, Vattenfall, LKAB, SAS, Nordea.

En smutsbrun strategi

Oppositionen gör nu allt för att stoppa regeringen förslag till femte jobbskatteavdrag och höjningen av brytpunkten för när statlig skatt ska betalas.

Sättet de försöker göra det på stinker. Eftersom SD tydligt deklarerat att man är för jobbskatteavdraget, men mot höjningen av brytpunkten för statlig skatt, flirtar man nu öppet med SD genom att försöka dela upp regeringens förslag i en utskottsmanöver.

Kanske inte helt enkelt att förstå för en oinvigd, men i praktiken talar vi om ett ordlöst samarbete.

Jag har oräkneliga gånger hört representanter från S, Mp och V, både nationellt och lokalt här i Tyresö, orera om hur rasistiskt parti SD är, något man inte vill ta i, ens med tång, men nu duger de uppenbarligen.

Det har ju till och med varit så att om någon allianspolitiker börjat tala om förändringar i migrations- och integrationspolitiken så har vederbörande löpt stor risk att bli kallad rasist.

Jag hävdar fortfarande att vi måste våga debattera integrations- och migrationsfrågor, men det betyder inte på något sätt ett samarbete med SD.

Om oppositionen lyckas i sitt uppsåt att fälla regeringens förslag med SD:s hjälp har man nått ett nytt lågvattenmärke. Och där är vattnet brunt, smutsbrunt.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om regeringen, politik, ekonomi, invandring, debatt, funderingar, rasism, SD, alliansen, Tyresö, Val 2014, Miljöpartiet, Socialdemokraterna .

Lägre skatt ökar valfriheten

Alliansen levererar enligt sitt vallöfte och inför ett femte jobbskatteavdrag i budgeten för 2014. I paketet ingår även höjd brytpunkt för när man behöver börja betala statlig skatt.

Det är bra och dessutom är det förmodligen unikt med en regering som faktiskt genomför det man lovat i valrörelsen.

Samtidigt matas vi från media om dåliga opinionssiffror för alliansen och undersökningar som visar att människor tycker att vård och skola blivit sämre under senare år.

Det går inte att förneka att Alliansen är inne i en tung period just nu på riksplanet. För oss som jobbar för en tredje valseger gäller det nu att vara mer pedagogiska i vår kommunikation.

Ett femte jobbskatteavdrag handlar inte om att någon får det sämre, utan om att stimulera stora grupper extra. Ja, det skapar större skillnader mellan de som arbetar och de som inte gör det, men ordet är skillnader, inte klyftor.

Jag tror att många svenskar, efter årtionden av statligt förmynderi, är så vana vid att det offentliga sköter stor del av deras ekonomi, att de blivit handlingsförlamade och har svårt att fatta egna beslut om sin egen välfärd.

Vi ska självklart även fortsättningsvis ha en bra välfärd som är offentligt finansierad, men om jag får 500 kronor per månad mer i plånboken kanske jag ska investera 200 av dem till min egen pension? Valfrihet kräver oftast större eget ansvar och det är vi ännu inte vana vid.

Vi måste vara mycket tydligare med att förklara den positiva spiralen ekonomisk stimulans – ökad konsumtion – ökad tillväxt – flera jobb.

Det handlar om att få människor att förstå de nationalekonomiska sambanden. Om vi skapar tillväxt så växer den gemensamma kakan så att alla kan få mer. Man måste bara börja i rätt ordning.

Till sist, även efter detta jobbskatteavdrag kommer vi ha ett av Europas högsta skattetryck. Det finns bara en väg att gå och den vägen stavas inte skattehöjningar.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, jobbskatteavdrag , skatter, alliansen, Val 2014, arbete, arbetslinjen, jobbpolitik, arbetsmarknad, valfrihet.

Obamaeffekt eller Reinfeldteffekt?

Air Force One har lämnat Sverige och presidentbesöket är över. För den här gången. Nu börjar debatten om besöket kommer ge någon ”Obamaeffekt” i opinionen. Vissa bedömare anser att den blir kortvarig, andra tror att besöket kommer ge Sverige en fjäder i hatten på den internationella scenen. Någon tycker att besöket är ett kvitto på Sveriges starka varumärke som nation.

Inrikespolitiskt är det såklart intressant ifall besöket kommer påverka något av de politiska strömningarna inför valet 2014. Kommer Fredrik Reinfeldt och Alliansen att tjäna något eller kommer oppositionen kunna plocka poäng på sättet besöket hanterades på?

Jag tror inte att besöket i sig kommer vinna valet åt moderaterna eller Alliansen, naturligtvis inte. Val vinns av de som har de bästa idéerna och som dessutom lyckas kommunicera ut dem till väljarna. Dessutom är jag övertygad om att begreppet regeringsduglig, är en parameter som väljarna tar in när man gör sitt val.

I det fallet är det inget tvivel om att besöket kommer att ge avtryck. Fredrik Reinfeldt har än en gång visat att han mycket väl fyller kostymen som en internationell statsman. Alliansen har genom en stabil hantering av landets ekonomi, med bibehållna välfärdssystem, klarat både finanskris och lågkonjunktur, vilket gjort Sverige intressant för ett besök. Det är regeringsduglighet på flera plan.

Stor skillnad mellan nu och då

Oppositionen har ännu inte visat någonting. Inte ens vilka som vill regera tillsammans vid en eventuell valvinst.

Till sist måste jag, apropå amerikanska presidenter, berätta en historia från Ronald Reagans dagar:

Reagan fick från en medarbetare frågan om han inte vill träffa Sveriges statsminister.

– Absolut inte, svarade Reagan. Han är ju kommunist.

– Nej, herr President, sa medarbetaren, han är socialdemokrat.

– Jag bryr mig inte om vilken sorts kommunist han är, avslutade Reagan diskussionen.

Jag vet inte om historien är sann, men sant är att tonläget mellan USA och Sverige har förändrats rejält sedan Reagans dagar.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , Barack Obama, Alliansen, USA, Fredrik Reinfeldt, Obama, Val 2014.

Trötta moderater?

Idag är det moderaternas dag i Almedalen. Media har sedan en tid tillbaka talat mycket om trötthet i samband med moderaterna. ”Fredrik Reinfeldt ser trött ut” och ”moderaterna kör på i sina hjulspår utan något nytt att komma med” är två vanliga kommentarer.

Är då vi moderater trötta?

Nej, det vill jag absolut inte påstå. Däremot kan jag förstå att både moderaterna och Alliansen kan uppfattas så, av vissa av framförallt tre skäl.

För det första så har Alliansen sedan valsegern 2006 genomfört i princip allt som man lovat i två valrörelser, vilket måste vara unikt. Det betyder att man inte kan upprepa samma löften om och om igen.

För det andra så har moderaterna och Alliansen regerat i minoritet sedan 2010. Det säger sig själv att reformtakten blir långsammare med ett sådan parlamentariskt läge.

För det tredje så upplever jag att mycket kraft och energi under innevarande mandatperiod gått åt till att ”finslipa” vissa reformer, som under parollen ”arbetslinjen” infördes under förra perioden. Man får inte glömma bort, vilket kanske vissa väljare gör, att steget från en sedan länge inarbetad bidragslinje till en politik där arbete sätts i främsta rummet, är väldigt långt.

Utan att känna till några detaljer, kan jag dessutom förstå att Fredrik Reinfeldt gjort ett tungt jobb med att hålla ihop regeringen där fyra viljor ska samsas. Vi vet alla hur det gått för tidigare borgerliga regeringar och med erfarenhet från lokalpolitiken vet jag att detta inte alltid är enkelt.

Sedan får man inte glömma att moderaterna inte bara finns på riksplanet. I många landsting och kommuner driver moderaterna en framgångsrik politik med många reformer under strikt ekonomiskt ansvarstagande.

Jag håller inte med partiledningen i alla frågor, maxtaxan och arbetsgivaravgifterna är två sådana, men på det stora hela tycker jag att Fredrik Reinfeldt och regeringen både gjort och gör ett kanonjobb med att styra landet under pågående finanskris och lågkonjunktur.

Jag tycker också att de som tycker vi moderater är ”trötta” också allvarligt ska fundera på vilka alternativen är. Massiva skattehöjningar i ett land som redan toppar diverse skatteligor och en återgång till ett bidragssamhälle.

Är det så svenska folket vill ha det? Jag tror faktiskt inte det när de får tänka efter en gång till.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, Moderaterna, regeringen , ekonomi, alliansen, Almedalen, Fredrik Reinfeldt, Almedalen 2013, Val 2014, maxtaxa, reformer , arbetslinjen.

Inspel till Maramö

Alliansens partiledare håller idag och imorgon ett möte i Annie Lööfs hemby, Maramö. Av mediabevakningen att döma är mötet redan en PR-framgång.

Agendan för mötet är inte offentlig, men sägs handla om organisatoriska frågor inför valet 2014.

Ett gemensamt konvent före valet är i alla fall redan bestämt. Det blir intressant att se om hr Löfven kommer bjuda in till något liknande, så att väljarna vet vilka alternativ de har att välja på.

Det kommer förmodligen inte att presenteras så många nya förslag i anslutning till mötet på ”Camp Maramö”, men vad jag skulle vilja se på lite sikt är till exempel:

En ambition att sänka arbetsgivaravgifterna överlag. Trots sänkt bolagsskatt så är det fortfarande för dyrt att anställa.

Ett RIT-avdrag addera till ROT och RUT. Att behärska IT blir viktigare för alla samhällsgrupper och alla sätt att öka kompetensen är bra och välkommet.

Ett förslag att höja nivån i de s k maxtaxorna för barn- och äldreomsorg. Alliansen tar i de flesta andra fall ett bra ansvar för samhällsekonomin och borde göra så även i det här fallet. Eftersom kostnadsökningarna överstiger indexuppräkningen i maxtaxesystemet risker det att erodera kommunernas ekonomi. Att bara 5 % av kostnaderna för hemtjänsten finansieras med avgifter från brukarna, kommer tyvärr inte hålla i längden.  Vi måste våga ta även i de obekväma frågorna. Det är att ta ansvar.

Maramö förresten, låter inte som en idealisk flickvän, precis…

Relaterat: AB, AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, Alliansen, kris, Maramö, val 2014, regeringen, Annie Lööf.

Håll småbuset hemma på helgerna

Mitt parti, Moderaterna vill att det ska bli möjligt att med hjälp av en fotboja, tvinga kriminella ungdomar 15-17 år att hålla sig hemma på helgerna.

Ett mycket bra förslag tycker jag, som faktiskt förde fram ett sådant förslag i samband med förra valrörelsen.

Jag tycker t o m att man borde kunna begränsa dessa individers rörelsefrihet även på vardagskvällar. Om man får vara borta från hemmet till låt säga 21.00, så hinner man i allmänhet delta i eventuella föreningsaktiviteter. Resten av kvällarna borde ungdomarna ägna åt läxläsning.

Kritiker till det här förslaget menar att detta bara stigmatiserar ungdomarna och pekar ut dem. Ja kanske det, men det har de i så fall åstadkommit helt på egen hand. Vi talar ju knappast om ungdomar som ”bara” snattar eller klottrar, utan om några som kommit en bra bit längre mot ett destruktivt liv i kriminalitet och utanförskap.

Självklart måste denna åtgärd kombineras med sociala insatser och förmodligen extra stöd i skolarbetet, men det inser säkert regeringen.

En annan stor fördel med förslaget är att ungdomarna kan fortsätta i sin vanliga skola och slipper låsas in bland andra av samma skrot och korn.

Som grädde på moset kan effekten bli att det blir något lugnare i dessa ungdomars närområde på helgerna, vilket gynnar det stora flertalet som faktiskt sköter sig bra.

Relaterat: SR, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, samhälle, ungdomar, kriminalitet, brott, Moderaterna, straff.

När han talar sjunker förtroendet

Jag har nyss sett partiledardebatten i SVT och funderar vilka slutsatser man kan dra av den.

Ska jag vara ärlig så tycker jag att den var ganska tråkig. Inga nya besked och man ser tydligt att det finns ett sammansvetsat lag mot fyra individuella partier. Arbetslinjen mot bidragslinjen. Och såklart SD:s ”allt-är-invandringens-fel-linjen”.

Jag noterade dock några saker:

• Fredrik Reinfeldt ansträngde sig för att ge plats åt framförallt Centerpartiet och KD. Det är såklart viktigt att de får synas med tanke på de dåliga opinionssiffrorna. Så gör en riktig lagkapten!

• Åsa Romson, måste jag motvilligt erkänna, var riktigt bra. Även om vissa av MP:s förslag fortfarande är uppåt väggarna, exempelvis den drastiska höjningen av bensinskatten, så var hon tydlig och inte alls så ”vänster” som många andra i hennes parti.

• Oppositionen försöker att få skillnaden i skatt mellan pensionärer och de som jobbar att framstå som att pensionärerna fått höjd skatt. Man talar om ”gapet” som Alliansen skapat, som att de som jobbar fått det bättre på pensionärernas bekostnad. Att de, än så länge, fått något mindre sänkningar vill man inte kännas vid.

En sak är i alla fall säker. Stefan Löfven inger knappast ett statsmannalikt förtroende. Detta bekräftas av den undersökning från SKOP som publiceras idag. Den visar att svenskarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt, som den som är bäst att leda en regering, ökar gentemot Löfven. Reinfeldts siffror stiger från 59,7 till 63,4 procent, medan Löfvens sjunker från 40,3 till 36,6 procent.

Min tolkning är att ju mer Löfven börjar tala desto tydligare är ett han inte är rätt person att leda Sverige. Dessutom har han ju inget lag att leda.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om politik, skatter, samhälle, debatt, jobbskatteavdrag, Socialdemokraterna, Alliansen, Fredrik Reinfeldt.

Bloggkollegor i samma ämne:  Antonsson, Högberg.