Skilda valdagar?

I media och i kulisserna pågår en intensiv diskussion om Anna Kinberg Batras vara eller icke vara som partiledare för mitt parti, Moderaterna.
Den utlösande faktorn är opinionsmätningar som visar att väljarnas förtroende i ett av partiets starkaste fästen, Stockholms Län, minskat rejält.
Opinionsmätningarna av detta slag handlar i regel om rikspolitik. Men eftersom alltför många väljare röstar lika i alla tre valen, riksdag, landsting och kommun, så är finns såklart en risk att ett misslyckande i riksdagsvalet spiller över på kommunerna. Även om det i många kommuner finns en positiv röstsplittring för Moderaterna, d v s att man får fler röster lokalt än till riksdagsvalet, så skulle förmodligen ett dåligt resultat i riket påverka kommunvalen negativt.

Många kommuner i Stockholms Län har sedan länge styrts med Moderaterna i kommunledningen. De ledande moderata kommunpolitikerna gör, och har gjort, ett jättebra arbete med att utveckla kommunerna och därmed regionen till landets tillväxtmotor.
I många moderatledda kommuner är också medborgarna väldigt nöjda med hur deras hemort sköts.

Därför är det inte så konstigt att det finns företrädare som får kalla fötter. ”Ska vi, med kontroll på ekonomin och nöjda medborgare, förlora makten för att partiet misslyckas i riksdagsvalet?”

Jag har varit med som aktiv i tre valrörelser, varav de två senaste som mycket aktiv kampanjdeltagare. Utöver detta träffar jag väljare så gott som dagligen.
Jag kan intyga att alltför många väljare har dålig koll på skillnaden mellan vad deras lokala partier står för. I Stockholm finns dessutom inga lokala medier som bevakar det dagliga politiska livet i kommunerna.
Det är alltså väldigt svårt att nå ut med allt positivt som händer lokalt.

Vad är då lösningen? Ja en variant skulle kunna vara skilda valdagar. På så sätt skulle förhoppningsvis inte den lokala politiken drunkna i rikspolitik.
Med skilda valdagar skulle förmodligen också fler medborgare ta sig tid att sätta sig in i vad deras lokala företrädare uträttat och hur de vill utveckla kommunen.

Att dela på valdagarna på detta sätt är vanligt i många länder och den aktuella debatten gör det bara än mer angeläget att fundera på om det även skulle passa för Sverige.

Andra bloggar om politik, ansvar, val 2018, kommuner, funderingar, samhälle, framtiden, riksdagen, debatt, Moderaterna, val, Anna Kinberg Batra, Sverige.

Om solen slocknar

Min far hade ett uttryck, bland många, som han ofta använde. Han sa att ”om inte om varit, hade jag varit amiral”. Det han syftade på var att han under kriget var stamanställd som signalist i flottan och kanske kunde gjort karriär inom försvaret, men annat kom i mellan.

De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario blir valresultat 2018.

Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.

Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.

Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten. Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken, precis som de haft sedan valet 2010.

Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.

Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans 2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust gynnar bara sittande regering.

Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.

Andra bloggar om politik, regeringen, Stefan Löfven, strategi, Anna Kinberg Batra, Alliansen, val 2018, Socialdemokraterna, funderingar, SD, samhälle, framtiden, Moderaterna, debatt.

Borde väljarna fått chansen först?

Det sägs att Astrid Lindgren på äldre dar, inledde alla sina telefonsamtal till sin syster med orden: ”Döden dö, då talar vi inte mer om den saken”.

Nu har det gått några dygn sedan ”Decemberöverenskommelsen” presenterades. Många kommentatorer har i skrift valt att förkorta den till just DÖ.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker, men kan konstatera några saker:

1)      Inom mitt parti verkar det gå en skiljelinje mellan ”gammelmoderater” och nya. Veteraner som Hökmark, Odenberg och familjen Adelsohn/Liljeroth sågar DÖ, främst med argumentet att Alliansen lagt sig platt för en vänstervridning av svensk politik, genom att s a s in blanco  lova att släppa igenom regerings budget. Eftersom regering enligt överenskommelsen måste få med sig Vänsterpartiet för att skapa ”minoritetsmajoritet” kommer Löfven tvingas till eftergifter med mörkröd stämpel. Jag kan hålla med om den åsikten.

2)      De ”nya”, inte minst aktiva riksdagsledamöter, hävdar att genom sitt agerande har Alliansen säkerställt att vid en eventuell valseger 2018 kunna regera i minoritet. Ett ansvarsfullt agerande. Jag kan sympatisera även med den infallsvinkeln.

3)      Att om någon tror att endast denna överenskommelse får bort SD från den politiska manegen, så begår man ett stort misstag. Vi måste nu ta tag i och utveckla en trovärdig, human, politik inom områdena migration och integration som adresserar alla de väljare som med sin röst visat en stor oro och rädsla för framtiden. Göran Hägglunds och KD:s inspel kan vara en bra början till en sådan politik.

Med det sagt så återstår det ändå några frågor att besvara:

a)      Vad händer om Löfven stoppar in massa nya frågor i budgeten som inte hör dit?

b)      Varför innehåller inte DÖ en skrivning att även migrationsfrågorna ska diskuteras över blockgränserna jämsides med pensioner, försvar och energi? Det är ju den frågan som utlöst hela ”cirkusen”.

c)       Kan man lita på Löfven? Med Mp och V på tåget känns inte det så stabilt. Vad händer om nästa S-kongress säger nej till att följa DÖ ifall vänstern förlorar valet 2018?

d)      Vad händer om regeringen 2017 vill chockhöja skatterna och avskaffa jobbskatteavdragen? Ska vi bara sitta och titta på och ett år senare kunna möta väljarna öga mot öga? Moderata väljare har inte lagt sin röst för högre skatter och mindre valfrihet.

Kanske borde väljarna fått säga sitt först i ett extraval under våren? 

Kanske hade tillräckligt många förstått allvaret och gett Alliansen förtroendet igen? I det läget hade kanske Socialdemokraterna, utan ryggsäcken Mp, kunnat bli samarbetsparter till Alliansen. Jag upplever nog S som mer pragmatiska än de andra rödgröna partierna.

Om den lösningen inte fungerat, kanske det då hade varit dags för en liknande överenskommelse som DÖ?

Jag avundas verkligen inte Anna Kinberg Batra som med en frånvarande partiledare fått leda partiet i denna svåra situation. Såvitt jag kan bedöma har hon gjort ett bra jobb utifrån sitt ”ingångsvärde”.

Jag hade börjat ställa in mig på en valrörelse i mars. Nu gäller det att vi är mycket skickliga pedagoger för att förklara de positiva sidorna med DÖ. Annars finns det risk att valrörelsen 2018 blir en enda stor svekdebatt med endast en vinnare. Och ni vet ju vilka…

Andra bloggar om politik, samhälle, opinion, debatt, invandring, Val 2015, Stefan Löfven, extraval, SD, Moderaterna, demokrati, Anna Kinberg Batra, nyval, integration, DÖ, budget, regeringen, Alliansen, KD, Göran Hägglund, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.