lördag 22 mars 2014

Vad är sanning och vad är medveten vinkling i media?

Jag har tidigare skrivit om den svenska journalistkåren och deras, i mitt tycke, ofta dolda politiska agenda. Om man upprepar en berättelse, eller ett påstående, tillräckligt många gånger så tas det till slut som en sanning med fakta i botten. Där har våra journalister ett stort ansvar, om de vill betraktas som seriösa och politiskt neutrala.
Om detta inte görs, läggs motsvarande ansvar på läsaren/tittaren, som, enligt min erfarenhet, sällan har vare sig tid eller kompetens att göra en faktagranskning av det som media producerar.

I dagens DN skriver en krönikor mycket intressant och träffande om myter i politikens tjänst. Hon beskriver bland annat hur en kvinna som behandlats för cancer för många år sedan blir ”den cancersjuka kvinnan” i en artikel om ”utförsäkrade” människor. Trots att fallet egentligen inte alls rör den sjukdomen. Hon visar också hur samma fall, med olika alias, används i flera artiklar och på så sett kan ge sken av att detta är något som drabbar många.

Om en debattartikel undertecknas av ett politiskt parti eller företrädare för ett fackförbund så utgår jag, och förmodligen de flesta andra med mig, att det finns ett politiskt syfte bakom, och kan förhålla sig till det. Men om en artikel skrivs, eller ett TV-program produceras, av en tidning eller TV-kanal med seriös stämpel, så finns alltid risken att budskapet tas emot mer okritiskt. Det gör att journalistkårens ansvar ökar enormt.

I veckan har debattvågorna gått höga utifrån en debattartikel från två folkpartister om rasism mot etniska svenskar. I det fallet kan man såklart ha synpunkter både på innehållet och på syftet. Men eftersom undertecknarna anger en politisk tillhörighet är den värderingen lättare att göra.

Om däremot Uppdrag Granskning gör ett program, så är jag rädd för att de flesta betraktar journalisterna som neutrala, utan någon dold politisk agenda, när man visar misskötta privata förskolor. 
Man bidrar till att skapa myten att alla privata aktörer i välfärden är onda, pengakåta riskkapitalister vars enda mål är att tjäna pengar på små barn och sjuka äldre. Som alla initierade vet, är detta långt ifrån sanningen, men med tanke på vem avsändaren är, så är den dolda agendan svårare att genomskåda.
Där finns det mycket kvar att göra för journalistkåren och de ansvariga utgivarna om man vill upprätthålla sin roll som seriös och neutral granskare av samhället.


Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Journalister har tyvärr nästan alltid ett uppsåt med sina artiklar.

Den alternativa journalistiken (förstår du vad jag menar Dick?) har öppnat upp det dolda, till synes neutrala, budskapet för gemene man.

Jag hoppas att debatten kommer att vara öppnare i framtiden utan påtryckningar bakifrån i form av exempelvis Schipsted eller Miljöpartiet. Jag anser att journalisternas uppgift är att nagelfara makthavare, politiker, stora organisationer och liknande men det är svårt att uppfylla uppgiften med en eller två ryggsäckar.

Vad tror du kommer att hända med papperstidningarna? Deras affärer går inte lysande men det är svårt att avgöra om det mest beror på dålig journalistik.

Vårdagjämningen har redan passerat

: ))

Tugga

Dick Bengtson sa...

#Tugga# Utgår från att du med "den alternativa journalistiken" avser sociala medier, som gör det lättare att komma till tals.

Jag tycker iof att det kan vara ok att i vissa fall ha en vinkling, men tycker också de flesta är alldeles för ensidiga.

Hanne Kjöllers ledare är ett utmärkt exempel på hur man, med politiska syften, kan koka soppa på en spik.

Själv är jag väldigt noga att ta reda på vem "avsändaren" är, när jag läser något. Då kan jag också värdera texten utifrån det.