Om korruption i politiken

Det folkpartistiska Kultur- och fastighetsborgarrådet i Stockholm, är föremål för en förundersökning om mutbrott som inletts av Riksenheten mot korruption.

Det påstådda mutbrottet skulle i så fall bestå i att hon besökt ett antal evenemang i USA på bekostnad av bolaget AEG. Detta bolag fick senare avtalet om drift av nya Tele2 Arena.

Samtidigt är en centerpartistisk riksdagsledamot delgiven misstanke om brott av ekobrottsmyndigheten. I det fallet handlar det om oredovisade biståndspengar.

Media älskar förstås nyheter om politiker som begår brott eller blir misstänkta för korruption och slår oftast på stort i sin rapportering.

Är då politiker särskilt korrupta?

Nej, det tror jag absolut inte. Eftersom de flesta politiker, åtminstone på lokal nivå, representerar ett hyfsat tvärsnitt av befolkningen, så tror jag inte det finns fler korrupta i politiken än i andra branscher.

En stor skillnad är dock att vi som är aktiva i politiken har att förvalta medborgarnas skattemedel. Det gör att vi också måste kunna leva med en särskild granskning från media och andra intressenter.

I det privata näringslivet är bjudningar av olika slag ett vanligt inslag i en affärsförbindelse. Man kan se det som en liten kompensation för att man tar någons tid i anspråk. Observera att jag då inte talar om lyxresor eller pengar, utan om vanlig ”vardagsrepresentation”.

Ska då inte en politiker kunna bli bjuden på någonting? Jo, i vissa fall måste det vara ok. Om jag exempelvis ska diskutera med ett företag som vill driva en anläggning, så är det för mig ganska naturligt att man gör studiebesök för att bilda sig en uppfattning om företagets förmåga och kapacitet. I det fallet är det orimligt att betala entré till ett evenemang ur egen ficka. Resor och uppehälle är en helt annan sak. Viktigt är såklart också att alla leverantörer behandlas lika.

Själv är jag ytterst restriktiv i frågan. Så sent som för två veckor sedan tackade jag nej till en kopp kaffe, för 25 kronor, från ett företag som ville demonstrera en tjänst. Lite överdrivet kanske, men ändå.

Jag tycker att det är bra när oklarheter kommer upp i ljuset, men det är också viktigt att tänka på att man faktiskt är oskyldig till motsatsen bevisas.

Det är inte särskilt roligt att bli anklagad, även om man själv vet att det bara är förtal. För en tid sedan anklagade MP i Tyresö mig för någon slags vänskapskorruption och bara det kändes mycket obehagligt, även om jag visste att de hade fel.

Man ska i sammanhanget också komma ihåg att det ibland finns politiska motståndare som tror sig tjäna på att läcka insinuationer till pressen. När sedan utredningen läggs ner så skapar det inte några rubriker, och i värsta fall är den som utsätts stämplad ändå i allmänhetens ögon.

Ta alltså anklagelser i media med en nypa salt, tills en eventuell utredning är klar och någon är dömd. Då kan man ta fram stora trumman.

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om politik, samhälle, politiker, ekonomi, Tyresö, media, korruption , debatt, mutor.

Är vi inte lite väl aningslösa?

Det har blåst ett tag kring gamla Televerket. Det gäller hur bolaget har tillskansat sig en 3G- licens i Uzbekistan. Har man mutat sig fram eller inte? Nu rullar huvudena, först styrelseordföranden och nu VD.

Självklart ska inte svenska företag använda mutor som arbetsredskap, vare sig i Sverige eller i andra länder.

Men jag kan inte riktigt låta bli att konstatera att vissa saker helt enkelt inte går ihop.

Å ena sidan vill vi att våra företag ska bli framgångsrika, expandera internationellt och bidra till vår tillväxt. Å andra sidan framställer vi oss gärna som moralens väktare och vill påverka andra länder i en positiv inriktning, inte minst gamla diktaturer som tar sina första steg på demokratins väg. Dessutom fördömer vi stater som inte respekterar mänskliga rättigheter.

Det ska f-n till att vara företagsledare för ett globalt svenskt företag!

När östblocket föll hamnade hela gamla Sovjetunionen i limbo. Ingen visste riktigt vem som hade rätt att teckna avtal i statens namn. De visste kanske egentligen inte ens om det fanns någon stat.

Några försigkomna och fräcka affärsmän, idag kallas de visst oligarker, passade på att utnyttja luckorna och skrev avtal med gamla partipampar om att köpa saker billigt. För de pengarna köper man nu bl a fotbollsspelare i England…

Jag hade förmånen att jobba en period i gamla öst, strax efter murens fall och kan bara konstatera följande: För att få saker gjorda hade man två pengabuntar i varsin ficka, en med lokal valuta för småhandlarna och en med dollar för de lite större fiskarna. Jag vill inte påstå att det handlade om mutor, eftersom summorna var små, man kan snarare betrakta det som ”dricks” eller tack-för-hjälpen-peng. Men de var en förutsättning för att få saker gjorda.

De frågor man kan ställa sig är:

1)      Är det bättre att försöka påverka en diktatur mot demokrati s a s inifrån dess egna strukturer? Kan man i så fall säga att ändamålen helgar medlen?

2)      Vill vi att våra svenska företag ska kunna expandera utomlands i stor skala? Vill vi samtidigt ha rättesnöret att hålla mänskliga rättigheter högst och viktigast? I så fall finns det många länder vi inte borde göra affärer med som är mycket större än Uzbekistan.

3)      Ska vi, en internationell fredsapostel, tillverka och exportera krigsmateriel? Och hur är det då med de s k motköpsaffärerna?

  

Handen på hjärtat. Jag är inte förvånad att ett sådant här fall dyker upp, även om detta verkar särskilt klantigt med pengar till någon ung dam med bolag i Gibraltar. Jag är inte heller förvånad om det kommer fler. Vi kanske måste sluta vara så aningslösa och våga ställa de känsliga frågorna till oss själva. Hur vill vi ha det i framtiden?

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om Telia, vapen, Uzbekistan, etik, moral, korruption .