Är alla konstnärer vänster?

I helgen besökte jag, traditionsenligt, Liljevalchs vårsalong. Det är, förutom ett härligt vårtecken, ett kul sätt att få ett smakprov av hur den moderna konsten utvecklas i Sverige.

Exempel på politisk konst.

Många av verken är fantastisk fyndiga, såsom dalahäst iklädd Kalles kaviar, broderad symaskin eller förgyllda skateboards. Jag kan också konstatera att det finns flera uppenbart politiska motiv, där man mer eller mindre öppet häcklar eller kritiserar alliansregeringen. Jag kunde dock inte uppfatta ett enda verk som exempelvis hyllade den ökade valfriheten i landet.

När jag börjar fundera på saken så kan jag inte på rak arm komma på en enda artist, författare eller konstnär med samhällsengagemang, som öppet och medvetet tar ställning politiskt för något man skulle kunna kalla en borgerlig livssyn. Jag kan inte påminna mig att en enda gång läst eller hört något uttalande för arbetslinjen. Vad beror det på?

Det finns såklart dansbandslåtar, melodifestivalpop och deckare av olika slag, men de räknar jag som ren underhållning utan särskilt djupa värderingar.

På vägen hem från Liljevalchs lyssnar jag på Ulf Lundells senaste skiva. (Ja, jag måste erkänna att jag fortfarande lyssnar på honom…). I en av låtarna återfinns textraderna:

”Dom har kvinnorna

dom har flytet

Jag har en plånbok fylld av

ingenting och en plats i Fas 3”

Vad vet Ulf Lundell om Fas 3? Förmodligen bara sådant han läst eller hört om, ifrån vänsterorienterade journalister. Han har länge levt gott på att den arbetande medelklassen köpt hans skivor, läst hans böcker och gått på hans konserter. Varför så omotiverat bitter, Uffe?

I går hörde jag en intervju med den gamle kommunisten Mikael Wiehe. Han ska ge ut en skiva med ”protestsånger mot den sittande regeringen”.

Under alla år med S-regering, hittade han inget att protestera mot där? Nej, då var det internationellt fokus. Nicaragua, Chile eller något annat land, långt ifrån Sverige.

Förra veckan såg jag i SVT:s Debatt en diskussion om anslag till fria teatergrupper i Stockholms Stad. En kvinnlig teaterdirektör fasade för att hon numera tvingas tala om vad de skulle göra med de anslag som tidigare betalats ut fortlöpande. ”Det är ju bara 900 000 vi talar om”, var ett argument mot att redovisa i förväg.

Man tar sig för pannan. Det vore ju tjänstefel av politiken att inte kräva in någon form av plan eller budget innan ett anslag betalas ut.

Jag kan lugna mina läsare från Tyresö med att här betalar vi inte ut några löpande anslag överhuvudtaget. Här måste alla ansökningar om kulturbidrag följas av en genomarbetad budget.

Det finns säkert kulturpersonligheter av olika slag som inte har politiska vänstersympatier. Men antingen får de inte genomslag i media, eller så vågar de inte uttala dessa av rädsla för den kritik som de riskerar att få ifrån sina högljudda kollegor.
Jag hoppas verkligen att några av dem vågar ta bladet från munnen under detta år och övertyga mig om att det finns kulturarbetare som faktiskt vågar stå upp för ett samhälle som genomsyras av den enskilda människans egenmakt.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om kulturpolitik, samhälle, kultur, , ekonomi, konst, Tyresö, Liljevalchs, bidrag, Ulf Lundell, funderingar, Mikael Wiehe, Alliansen.

Rapport från Mittens Rike 1 - Beijing

Som den trogne bloggläsaren märkt har jag varit off-line några veckor. Det beror på att jag tillbringat några semesterveckor i Kina. Tillsammans med en grupp människor har jag rest runt i det väldiga landet och dessutom besökt Hong Kong. Jag ska i några blogginlägg försöka mig på en liten reseberättelse kryddat med egna iakttagelser och reflektioner. Håll till godo!

Fortfarande med känningar av en envis influensa anländer jag till den väldiga staden Beijing. För en som är uppväxt i ”Peking” (Norrköping), borde det väl inte vara någon större skillnad? Jo det var det.

Ständiga köer

Det första som möter en är bilar. Massor av bilar. Mitt ressällskap, som varit här förr, berättar att för tio år sedan var det fullt med cyklar i trafiken. Nu verkar det som att varje cykel är utbytt mot en bil. Detta genomsyrar hela vistelsen. Köer i trafiken alla tider på dygnet. Med tilltagande trafikinfarkt och utsläpp, många Beijingbor bär munskydd, har myndigheterna ett bekymmer att ta tag i.

I övrigt upplevde jag staden som vilken internationell storstad som helst med breda boulevarder och höga hus.

Självklart besökte vi de storslagna platserna med Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden i spetsen. Här riktigt känner man historiens vingslag. Ordförande Mao ligger för allmän beskådan i ett mausoleum med en konstant hundrameterskö till entrén.

Vi fick även tillfälle att besöka de ”kåkstäder” som finns insprängda i staden, hutonger, där vi åt en lunch hemma hos en familj. Många av dessa hus revs i samband med OS, men en hel del finns ändå kvar och utgör en spännande del av Beijing.

Man måste kunna äta med pinnar!

Gillar man att shoppa och pruta är Beijing, och Kina, ”the place to be”. Vi besökte bl a ett ställe som kallas ”Pearlmarket” där man saluför kläder, smycken, leksaker och elektronik i ett stort komplex. Utgångspunkten är att 90 procent av utgångspriset ska prutas bort…

Vad jag kunde se är Beijing ingen fattig stad. Många nya bilar och många butiker med ”riktiga” märkesvaror att konsumera för nyrika kineser.

Jag försökte såklart prata politik med de få engelsktalande jag träffade på, men det var inte så lätt. Vår guide, ”James” uttryckte det diplomatiskt som att ”vi kineser bryr inte oss om politik så länge den ekonomiska tillväxten är god”. Ett känsligt ämne, uppenbarligen, i en diktatur.

En dag tog vi vår buss och besökte ett av jordens största byggnadsverk, Kinesiska Muren. Den är nästan 900 mil lång och byggdes ursprungligen för att skydda mot de vilda erövrarna från norr. Det misslyckades man med, men resultatet är minst sagt imponerande och något man bara ska besöka.

Som slutkläm i detta första inlägg om Kina kan jag konstatera att det bara finns en svensk man känner till. Nej, det är inte Bergman, Borg eller Zlatan utan J-O Waldner. Vår svenska pingislegendar är fortfarande kejsare av Kina.

Inte lika känd som J-O. Ännu...

Nästa inlägg kommer att handla om en spännande resa på landsbygden i södra Kina. Missa inte det!

Relaterat: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, Beijing, diktatur, kommunism , turism, trafik.