Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 2

Monterey – Santa Monica – San Diego

Eftersom en del av vägen, och en bro, längs Big Sur hade rasat fick det bli motorväg runt rasområdet för att återigen ansluta till Highway 1 i närheten av resans nästa mål, Hearst Castle.

Hearst Castle är ett palats som uppfördes av tidningskungen William Randolph Hearst under en period mellan 1919 och 1947. Det är högt beläget med en makalös utsikt över Stilla Havet. Ett magnifikt byggnadsverk med en fascinerande historia. Hearst deltog själv mycket aktivt i arbetet och utformningen är inspirerad från hans resor i Europa.
Numera ägs palatset av en stiftelse som ordnar välorganiserade visningar som besöks av hundratusentals turister varje år. Ett besök rekommenderas. Boka gärna biljetterna i förväg via hemsidan.

Hearst Castle

Efter en natt i Morro Bay, fortsatte färden söderut. Mot värmen. På den här delen går inte H1 längs med kusten, utan en bit in i landet. Så småningom ansluter den till Oceanen och strax därefter tog vi lunchpaus i Santa Barbara. Det vi hann se var positivt. Fina stränder och den sedvanliga piren med restauranger.
I bilens förlovade land kör man ända ut på pirarna i de flesta fall. Jag tror man skulle kunna göra dem än mer attraktiva om biltrafiken förbjöds och man istället fick gå, men det är min åsikt.

Dagens mål var ett annat ”Santa”, nämligen Santa Monica där vi checkade in på Hotel California (!). Ett jätteläckert hotell med inredning på två teman, surfing och musik.
Hotellet ligger tre minuter från den världsberömda stranden Venice Beach med en jättelång strandpromenad där man kan få se det mesta. Boka gärna rum 37 som har en jättemysig balkong. Så mysig att vi körde takeawaymat där flera kvällar.

Hotel California

Med Santa Monica som utgångspunkt besökte vi bland annat Hollywood Walk Of Fame och Universal Studios. Walk Of Fame är en häftig företeelse även om jag inte tyckte att området där man kan se alla stjärnor i trottoaren kändes särskilt inbjudande.

Universal Studios, däremot, var en häftig upplevelse. Man har byggt upp området kring diverse teman, såsom Harry Potter, Transformers och min absoluta favorit, Springfield. För de som, mot förmodan inte vet vad Springfield är så är det den staden där den tecknade vuxenserien Simsons utspelas.
Jag har numera fått skaka hand med en av mina ”idoler”, Homer Simpson! På Universal Studios kan man, utan extra kostnad, ta del av många hisnande åkturer i virtuell miljö. Även om entrébiljetten är dyr så kan det vara värt att fundera på att köpa till ”Front of line” som ger förtur till alla åkattraktionerna. Till Harry Potter stod vi exempelvis i kö i åttio (80) minuter!

Efter några dagar i Santa Monica var det dags att ta hyrbilen till resans slutmål, San Diego. Vi hade bokat ett hotell i Ocean Beach.
En lång fin strand, rikligt befolkad av surfare, en fin pir och en väldigt avslappnad miljö präglar Ocean Beach. Ocean Beach har historiskt sett varit ett tillhåll för surfare och hippies. Ett bevis på det är att gråhåriga herrar med hästsvans och surfbrädan under armen åkandes skateboard inte är en ovanlig syn.
Bebyggelsen är småskalig och ganska sliten på många håll, men samtidigt har den sin charm.

Sea World & Ocean Beach

Den sista veckan på resan tillbringades mest på stranden, men en dag besökte vi SeaWorld. En nöjespark med fokus på upplevelser kopplat till havet.
SeaWorld är kanske mest känt i Sverige för att man där har späckhuggare i fångenskap. Späckhuggare som också visar upp sig i en show flera gånger per dag. Utöver detta finns bl a delfinshow och roliga uttrar.
Parken var, naturligtvis väldigt välordnad men vill man se en mycket bättre delfinshow så rekommenderar jag Kolmårdens Djurpark istället. Deras show är mycket mer spektakulär att se än denna. Av de speciella utflyktsmål och attraktioner vi besökte rankar jag faktiskt SeaWorld sist.

 Resan varade totalt i nästan tre veckor och det är nog det man behöver för att inte stressa. Vi valde till slut ändå bort Grand Canyon och Las Vegas för att inte stressa på semestern.

Till sist några avslutande reflektioner:

**Amerikaner i allmänhet är trevliga, lätta att få kontakt med och väldigt stolta över sitt land.

**Trafiken flyter på hyfsat. Även på Los Angeles sexfiliga motorvägar.

**Vägskyltningen är inte alltid lätt att förstå även om man vänjer sig. Man skyltar exempelvis inte med vägens slutdestination utan med nästa större ort.

**Det är kyligt längs kusten i norra Kalifornien under sommaren. Varm tröja sitter inte fel.

**Det mesta, boende, mat, dryck, attraktioner, var dyrare än jag trodde. Räkna med minst 1500 kronor/natt för ett ok hotell. En ordinär varmrätt på en ordinär restaurang kostar 120-200 kronor. Det enda som är riktigt billigt är bensinen. Aktuell dollarkurs spelar förstås in.

**I USA förväntar man sig inte att kommunen eller motsvarande ska fixa allting. Där ordnar man en insamling eller ett event för att få in pengar till det man vill göra. Jag kan sakna den inställningen i Sverige, även om det såklart är enklare att donera med ett lågt skattetryck.

Om du funderat på att göra denna resa så är min uppmaning: Vänta inte! Gör det nu! Du kommer inte att ångra dig.

Del 1 av min reseberättelse hittar du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Los Angeles, Hollywood, USA, turism, resa, San Diego, Simpsons, Highway 1.

Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 1

San Francisco – Sonoma - Monterey

 Det här var mitt första besök i det stora landet i väst. Att åka den legendariska vägen Highway 1 längs med Kaliforniens kust är en klassisk resa som många gjort före mig och som jag blivit allt mer sugen på med åren.
Här kommer några intryck och ett och annat tips. Håll tillgodo!

Resan började i den legendariska staden San Francisco. Otaliga är de filmer där hjälten jagar skurken upp och ner i de kraftiga backarna.
SF är inte så stort som man kan tro. Ca 900 000 människor lever i själva staden. Klimatet gör att det är ganska kyligt i juni och juli. En vindtät jacka var absolut inte fel att ha med.
Det jag såg mest fram emot var ett besök på fängelseön Alcatraz. Ett gott råd är att boka biljett långt i förväg från Sverige. Jag försökte en vecka före, men då var det försent. Vi fick köpa en ”kombobiljett” som även innehöll en bussrundtur med ”hop-on-hop-off”, vilket visade sig vara helt ok för att får en överblick över staden.

 Missa alltså inte Alcatraz! Ett väldigt spännande och välordnat besök där historiens vingslag verkligen kändes. Under båtturen dit förstår man varför ingen lyckades rymma därifrån med livet i behåll.

Det andra man inte ska missa är Golden Gate. En av världens mest berömda broar. Jag och mitt resesällskap valde att promenera över. På så sätt får man verkligen uppleva brons magi!

Mycket i SF kretsar kring hamnområdet Fishermans Wharf. Ett mysigt område även om det är turistiskt. Lägg därför inte för mycket tid där, utan promenera runt i staden eller utnyttja någon av rundtursbussarna. Se till att ha bra promenadskor och hyfsade benmuskler. Det är stora höjdskillnader vi talar om.

En sak som jag gillade var den småskaliga arkitekturen i många områden. Visst finns det ett och annat höghus, men mycket är tvåvånings ”radhus” i historisk stil. SF har massor med mysiga restauranger i med olika inriktningar och prisklasser.

Självklart ska man också åka stadens berömda spårvagnar, ”Cable Car”, även om jag, som uppväxt i en spårvagnsstad, inte blev så grymt imponerad. Ett tips i högsäsong är att inte vänta i de jättelånga köerna vid ändhållplatserna utan köp en biljett och vänta vid nästa hållplats istället. Det går mycket snabbare.

Efter några intensiva dagar i San Francisco var det dags att hämta ut den från Sverige förbokade hyrbilen. Vi styrde först kosan norrut, mot vindistrikten. Ungefär en timmas körning från SF ligger vindistrikten Sonoma och Napa. Napa är mer känt, men vi valde Sonoma och det ångrade vi inte.

Hotellet vi förbokat från SF visade sig vara en fullträff! Sonoma Valley In ligger fem minuters promenad från stadens torg, Sonoma Plaza, där det finns många bra restauranger och en mängd ”tasting rooms” där man, mot avgift som avräknas mot eventuella inköp, kan provsmaka de lokala vinproducenternas drycker. Bra med gångavstånd, alltså. Dessutom visade det sig att den frukost som ingick, var den bästa under hela resan med ett stort urval av både nyttiga och smaskiga rätter. Inte bara kaffe och donuts som på en del andra!
Med Sonoma som utgångspunkt bilade vi runt i området men valde bort att åka in på alla vingårdar som erbjuder provsmakning eftersom skördesäsongen ännu inte börjat. Vi besökte även Napa stad, men vår känsla var att Sonoma är avgjort mysigare.

Efter några dagar i Sonoma var det dags att styra söderut för att i San Francisco ansluta till den mytomspunna Highway 1 eller California State Route 1.
Vägen bokstavligen slickar kusten och det mäktiga Stilla Havet är ständigt närvarande. För bästa utsikten ska man åka vägen söderut eftersom man då åker närmast havet.

Vi stannade till i Santa Cruz för att spana in de sjölejon som lever vid den långa piren, för att sedan efter en dags bilkörning landa i staden Monterey. Monterey är en stad med 35 000 invånare som i mycket lever på turismen.
Man kan säga att det finns två centrala punkter i staden. Dels kring Fishermans Wharf och dels kring Cannery Row där bland annat Monterey Bay Aquarium ligger. Ett besök där rekommenderas varmt.

Monterey är en mycket bra utgångspunkt för utflykter i närområdet. Vi besökte den berömda golfbanan Pebble Beach och den lilla mysiga lilla staden Carmel-By-The Sea, där Clint Eastwood har varit både restaurangägare och borgmästare (!).

Från Monterey är det heller inte långt till Salinas där Nobelpristagaren i litteratur, John Steinbeck, är född. Där finns ett mycket välordnat center som på ett livfullt sätt visar upp Stenbecks liv och gärningar.

Vår vistelse i Monterey sammanföll med 4 juli, USA:s nationaldag. Att få se den glädje, stolthet och inlevelse som visades under den långa paraden genom staden var väldigt långt ifrån vårt
eget nationaldagsfirande.
Förmiddagens parad genom staden innehöll allt ifrån lokala politiker i sponsrade sportbilar till stadens magdansklubb (!) och allt däremellan. Något allmänt party på kvällen som vi trodde, med fullt med folk ute,var det dock inte. Kanske firar man dagen hemma med vänner?

 Eftersom en del av Highway 1, när detta skrivs 2017, är avstängd p g a en rasad bro, valde vi även att besöka den dramatiska kusten Big Sur med Monterey som utgångspunkt. Vägen är fylld av häftiga vyer över havet som med de omgivande bergen skapar en fantastisk utsikt. Vi besökte även en nationalpark för att på nära håll beskåda de mäktiga redwoodträden.

Big Sur - En dramatisk kuststräcka

Sammanfattningsvis tog denna del av resan 10 dagar, varav fyra i San Francisco, tre i Sonoma och tre i Monterey. Vi hade bokat hotellet i SF samt hyrbilen från Sverige. Resten bokades vartefter. På så sätt skapar man en flexibilitet och kan stanna en extra dag på en plats om man vill.

Fortsättning läser du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Sonoma, San Francisco, USA, turism, resa, Clint Eastwood, Monterey, Highway 1, Alcatraz, Golden Gate, Big Sur.

Att dyka eller inte dyka

Jag har aldrig varit något vattendjur. Visserligen tog jag ett och annat simmärke under uppväxten men någon ”mänsklig säl” har jag aldrig varit.
 

För ett antal år sedan, när jag fortfarande var vältränad, hade jag en tanke på att genomföra en Ironman, d v s simma 3,6 km, cykla 18 mil och avsluta med ett maratonlopp.  För att klara detta måste man kunna simsättet crawl. Jag anmälde mig till en crawlkurs för vuxna i Tyresö simhall och konstaterade att det inte var så lätt som på TV. Eller som min ”simfröken” uttryckte: "En del människor har bra högt vattenläge, andra har lite lägre. Du Dick, du har inget vattenläge alls…”

Så den drömmen fick fortsätta att vara just en dröm.

Däremot har jag sedan jag var liten och såg de fantastiska undervattensfilmerna av Jaques Cousteau på TV, haft en dröm att tyngdlös sväva under vattnet bland rockor, hajar och jättesköldpaddor. Snorkla har jag gjort tidigare, och gillat det skarpt, men aldrig provat att dyka med tuber.

I år firade jag jul och nyår i Thailands värme och nu äntligen skulle jag göra slag i saken. Efter lite rekommendationer från Sverige bokade jag en dags prova-på-dyk med en firma i Kao Lak.
 

Efter att ha blivit upphämtad med taxi hamnade jag och mitt resesällskap på en s k speedboat som med 30 knops fart i 90 minuter tog oss till Thailands svar på Maldiverna, Koh Tachai. En makalöst vacker plats.

Jag fick en alldeles egen, svensk, instruktör som började med att gå igenom säkerhetsrutiner och det teckenspråk som dykare använder. Så långt inga problem.

Sedan skulle jag få på mig utrustningen. Det är mycket prylar att hålla reda på. Munstycke och reservdito. Luftventil till västen man bär – svart knapp betyder släppa ut luft, grå knapp pumpa i luft. Eller var det tvärtom? Viktbälte, cyklop, simfötter stora som elefantöron, våtdräkt som ett korvskinn…

Till slut var jag redo att äntra det turkosa vattnet. Inte så graciöst, men i alla fall. Nu skulle det ske.

Vi skulle börja med några säkerhetsövningar. Ta ur munstycket och blåsa torrt och få ur vatten ur cyklopet. Allt detta 4 meter under ytan.

Redan där började jag så smått inse att jag inte är Cousteaus arvtagare. Känslan att inte riktigt lita på att det verkligen kommer luft ur munstycket när man stoppar tillbaka det i munnen, med tömda lungor, tilltalade mig inte. Att dessutom inte kunna låta bli att tänka ”ingen panik nu” gav hjärnan fel signaler. När huvudet dessutom blir fullt av tankar hur många meter som är kvar upp till ytan, blir det såklart fel.

Skam den som ger sig. Med hjälp av den sympatiske och ytterst pedagogiske instruktören, som höll mig hårt i handen, försökte jag igen. Efteråt berättade instruktören att vi hade varit nere i 15 minuter på ca 7 meters djup. Själv var jag fullt upptagen med att inte hyperventilera i munstycket och försöka räkna ut hur länge jag skulle behöva hålla andan innan jag nådde vattenytan igen. Knappast rätt fokus för en fantastisk naturupplevelse.

Lite sorgsen tvingades jag konstatera att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig att få dyka vid Stora Barriärrevet eller bland korallerna i Västindien. Möjligen snorkla, men inte mer än så.

Med lite distans till upplevelsen är jag ändå glad att jag försökte. Annars skulle jag ju aldrig fått veta.

Får jag, slutligen ge ett råd till de av mina följare som kanske har samma tankar som jag hade, så skulle det nog vara att börja redan hemma i Sverige. Då kan man kanske vänja sig vid utrustning och öva säkerhet med fötterna på bassängbotten, inte i dyningarna på havet.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Kao Lak, resor, dykning, Ironman, Koh Tachai, Tyresö, vatten, drömmar.

I Salvador Dalís fotspår

Som kulturpolitiker finns det många tillfällen att kombinera nytta med nöje. För någon vecka sedan var jag på semester norr om Barcelona. Vad vore då naturligare än att tillbringa några dagar i den världsberömda surrealistiske konstnären Salvador Dalís miljöer?

Första utflykten gick till den lilla fiskebyn Cadaques. Efter ett antal mil på svindlande och slingrande bergsvägar, tillsammans med ett antal cyklister (Tour de Francewannabees…), hamnar jag på ett torg. De första jag ser när jag kliver ur bilen i julihettan är en stor väggbild av vår vän Salvador. 

Han tillbringade mycket tid i den lilla byn, ibland tillsammans med andra konstnärer.

Han skaffade sig också ett hus strax utanför byn. Huset är idag ett muséum ”Salvador Dalí House Portlligat”. Observera att biljetter till visningarna måste förbokas.

Cadaques

I Cadaques finns ett ”stadsmuseum” som också anknyter till Dalí och hans liv. På strandpromenaden finns dessutom en staty av honom och man gör alla kopplingar man kan till ”sin” kändis. Jag tog t ex en kaffe på ”La Sal”. Byn som sådan är väl värd ett besök och Salvadors närvaro gör det såklart inte sämre.

I hans födelsestad Figueres, norr om Girona, finns ”The Dalí Theatre-Museum”. Enligt egen utsago ”världens största surrealistiska objekt”. Namnet kommer av att det är byggt på ruinerna till en gammal teater som förstördes under spanska inbördeskriget.

The Dalí Theatre-Museum

Dalí har själv utformat byggnaden utifrån sitt eget huvud och den är indelad i 22 rum varav Dalí själv fyllt de 18 första med egna målningar, skulpturer, skisser och installationer, men även med sin egen samling av andra konstnärers verk.

Det är en riktigt häftig upplevelse som speglar hela hans liv och konstnärliga utveckling. Salvador Dalí var en otroligt mångsidig konstnär som även bland annat var inblandad i filmprojekt och smyckesdesign.

Dalís "kärleksfulla" bild av Picasso

 Just smyckena visas i ett särskilt, hårt bevakat, annex till själva huvudmuséet. Entrén dit ingår i biljetten.

Jag kan varmt rekommendera en heldag i Figueres, med muséet som given höjdpunkt.

Till sist några boendetips för trakten. Om man inte har barn med sig så är Cadaques eller Port de la Selva läckra små fiskebyar. Badstränderna i byarna är dock inte så mycket att ha. Däremot finns häftiga små badvikar i närheten som dock kräver en del klättrande.

Vill man ha ett schysst familjeboende, med Dalí ändå inom räckhåll kan jag rekommendera Hotel Reimar i San Antonio de Calonge, cirka 10 mil norr om Barcelona vid kusten.

Relaterat: Salvador Dali, DN.

Andra bloggar om kultur, konst, Spanien, Salvador Dalí, surrealism, bilder, semester, kulturpolitik, resetips, Figueres .

Tankar om Thailand – samhälle och kultur

Jag vore ju inte jag, om jag inte även försökte förmedla några reflektioner kring samhälle och kultur från Thailand. Självklart begränsas dessa till vad man ser som turist, på en turistort. Skillnaden mellan gatorna i Bangkok och en strandpromenad i en turistort begränsar perspektiven. Detsamma gör den relativt dåliga kunskapen i engelska hos thailändarna.

Den åldrande kungen, Bhumibol Adulyadej eller Rama IX, verkar vara populär och lär, tillsammans med militären, ha en stor informell makt i landet. Han kan skådas i guldinramade stora porträtt på många ställen.

Kungen

Officiellt styrs landet av premiärminister Yingluck Shinawatra vars bror, Thaksin, även han innehaft samma post men fick avgå efter en korruptionsskandal. För oss är han nog mer känd som fd ägare till Manchester City när ”Svennis” tränade laget.

Den 2 februari är det utlyst nyval, men oppositionen hotar att bojkotta valet, så vi får väl se om det blir något. Oavsett vilket, här märker man ingenting av det.

En stor majoritet av de 65 miljonerna i landet är buddhister, men här på Koh Lanta hör vi böneutrop, riktat till den muslimska delen av befolkningen, flera gånger om dagen. Inte för att det stör så här på tillfälligt besök, men det gör mig ännu mer övertygad om att vi inte ska tillåta detta i vårt sekulariserade land. Att slippa höra böneutrop borde vara en del i vår religionsfrihet. Faktum är att jag, än så länge, inte sett en enda buddhafigur, till skillnad från exempelvis Hongkong, där det dräller av dem.

När man åker runt på ön kan man konstatera att många människor lever ett ganska fattigt liv. Men såvitt jag kan bedöma är det ingen som svälter och några tiggare har jag inte sett. Den situationen kan såklart vara helt annorlunda i Bangkok och andra stora städer.

Samma sak är det med den omtalade prostitutionen som man hört och sett om. Här har jag, i alla fall än så länge, inte sett något av det sorgliga samhällsproblemet.

På  nyårsafton fick vi se några uppvisningar i lokal folkdans med väldigt fina, guldglittrande dräkter. Om det månne är en turistgrej eller som i Rättvik en midsommar, ett sätt att upprätthålla gamla traditioner, kan jag inte bedöma, men fint var det.

Där jag befinner mig, på Koh Lanta, ser man en och annan igenväxt fotbollsplan, och det råder ingen tvekan om att den populäraste sporten är thaiboxning. För er som läst mina inlägg om MMA och boxning råder det nog inget tvivel om vad jag tycker om den sporten. Möjligen kan jag, jämfört med Sverige, ha en större förståelse för utövarna, eftersom framgång kan vara enda vägen ur fattigdom.

En tredje broder Klitchko?

Till sist kan jag inte låta bli. Under en simtur hittade jag en eremitkräfta, som sprang runt med sitt lånade skal. Efter att ha studerat kräftans beteende, döptes den snabbt till Stefan, efter Socialdemokraternas partiledare. Varför undrar du? Jo, när den trodde ingen såg, stack den ut huvudet ur sitt skal, för att blixtsnabbt ta skydd igen. Det påminner om Stefan Löfven, som levererar ”one-liners” såsom: ”Vi ska inte ha någon rasism”, för att sedan försvinna utan att förklara hur han ska fixa det.

Stefan

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN. DN, AB.

Andra bloggar om politik, Thailand, samhälle, funderingar, ,Stefan Löfven, kultur, religion, MMA.

Tankar om Thailand – Jag, en turist

”Alla har varit i Thailand.” Så har det känts när man talat med vänner och bekanta. Alla utom jag. Efter hand har jag förstått att det naturligtvis inte är så, men många svenskar har Thailand som sitt absoluta favoritsemestermål.

Nu är jag här och ska försöka förmedla några intryck av min vistelse i kokosnötsmjölkens förlovade land.

”Kritvita stränder med varmt, turkost vatten. Sammetsvarma nätter. Fantastiska solnedgångar.” Ungefär så har jag fått Thailand beskrivet av vänner och bekanta som varit där. Efter att ha varit här några dagar så kan jag konstatera att det stämmer. Det är precis så det är. Åtminstone här på Koh Lanta, där jag befinner mig, men förmodligen även på de flesta andra turistparadis i det här landet.

Koh Lanta är en ö, söder om Krabi i landets SV del och verkar till största delen vara uppbyggd på turismen. Än så länge är det billigt att leva här. Det är svårt att komma över 200 SEK för en trerätters middag så länge man håller sig till den goda inhemska maten.

De thailändare jag träffat på är trevliga och vänliga, utan att för den skull vara påträngande som exempelvis i Egypten. Språket är helt obegripligt, men det fungerar i allmänhet ok med engelska.

Trafiken är minst sagt intensiv. Det känns som det gasas på i alla lägen. För en ordentlig, lutheransk svensk känns det livsfarligt med åtta barn sittandes på ett lastbilsflak i 80 km/h, eller tre personer på en MC, utan hjälm såklart, i 70 km/h. Att det dessutom är vänstertrafik gör inte saken bättre. Men att hyra scooter eller moped är ändå ett utmärkt sätt att utforska landskapet på. På så sätt blir man rörlig utan att vara beroende av andra.

Precis vem som helst kan hyra...

Någonting annat som man bara måste göra i Thailand är att utforska de fantastiska vattnen. Det gör man bäst genom att ta en utflyktsbåt till någon ö och snorkla. Jag har själv inget dykcertifikat, men inbillar mig att här är bland de bästa ställena att ta ett.

Gillar man att bli masserad på alla möjliga ställen på kroppen är Thailand ”the place to be”. Man kan för cirka 80 SEK få en hel timmes massage som ser ut att göra gott. Själv har jag inte vågat mig på det än, men funderar på att ge mina fötter en rejäl genomarbetning.

Finns det då inget negativt att säga om Thailand?

Tja, det skulle kanske vara det snålt tilltagna avloppssystemet (ganska vanligt i turistländer). PLEASE DO NOT PUT PAPER DOWN THE TOILETT känns så där lagom hygieniskt att läsa på badrumsväggen.

För mig som är vinälskare är inte Thailand optimalt med ett klent och förhållandevis dyrt utbud. Det lokala ölet, däremot, för dem som gillar sådant, lär vara både svalkande och gott.

Men dessa saker är inget som ska hindra dig från att åka hit. För när du sitter i den sammetsmörka kvällen med ett glas i handen och läser en bra bok, till exempel ”En man som heter Ove”, och hör vågorna slå in över den vita stranden, då är du såå lycklig…

Vill du läsa om andra resor? Följ länkarna för att läsa inlägg om Kroatien, Kina, Grekland och Egypten.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, AB.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Koh Lanta, resor.

Kroatiens skärgård – väl värt ett besök

För några veckor sedan hade jag nöjet att besöka ett för mig nytt land, den färska EU-medlemmen Kroatien. Tillsammans med några gamla seglarkompisar hade vi bestämt oss för att på egen köl studera Kroatiens skärgård som vi hört mycket positivt om.

Trots att gänget bestod av erfarna seglare med Atlantsegling, transportseglingar genom Medelhavet och ett otal starter i Gotland Runt på meritlistan, hade ingen av oss seglat katamaran tidigare. Så en sådan fick det bli, vi hyrde en 44-fots Leopard.

Leopard 44

Efter en kort taxiresa från flygplatsen i Split, var vi framme vid marinan. Uthyraren gick igenom båten och dagen efter hissade vi seglen för första gången. Att segla katamaran är inte som att segla en vanlig kölbåt. På pluskontot är att den knappt lutar när man kryssar mot vinden, på minuskontot hamnar just den dåliga kryssförmågan, d v s vinklarna blir mycket sämre än med en kölbåt.

Första målet blev den lilla orten Komiza på ön Vis. I stundtals hårda vindar, 15 m/s, kryssade vi oss fram mot målet samtidigt som vi lärde känna båten. Jag brukar inte bli sjösjuk, men en katamaran rullar oregelbundet i sjön, så jag måste erkänna att det märktes i magen.

När vi kom fram på kvällen hängde regntunga moln över bergen och alla platser på bryggan var upptagna, så det blev till att ligga för boj. Vi stannade ytterligare en natt på ön och promenerade runt i de fina kvarteren.

Gränder i Vis

Regntunga moln över Vis

Vår rutt

Vis är ett typexempel på hur turismen håller på att växa till sig som en viktig näringsgren i Kroatien. En kypare berättade att befolkningen fördubblas när säsongsarbetarna flyttar ut under vår, sommar och höst.

Under vår seglingsvecka låg vi två nätter för ankare i naturhamnar och eftersom säsongen höll på att ta slut fick vi t o m en egen vik. Vattentemperaturen höll ca 24 grader, så det klara vattnet var väldigt inbjudande.

Efter första dagens molniga och blåsiga väder klarnade det upp och vi fick några kanondagar med härlig segling i varma brisar.

Jag kan verkligen rekommendera Kroatiens övärld för en seglingsvecka. Fina öar, trevliga människor, välordnade gästhamnar och lättnavigerade vatten. Det går utmärkt att göra sig förstådd på engelska, maten är god och billig. Möjligen kan jag tycka att hamnavgifterna var i högsta laget, ca 900 kronor per natt för vår båt.

Men sammantaget kändes Kroatien som ett tryggt, vackert och välordnat land som jag mycket väl kan tänka mig att återvända till.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, DN, Vagabond.

Andra bloggar om semester, Kroatien, segling, katamaran,  EU, turism, resor.

Rapport från Mittens Rike 2 – Ut i landet

Efter fyra intensiva dagar i Beijing tog vi inrikesflyget söderut, till en stad som heter Guilin. Man kan få en liten känsla av hur stort Kina är när flygtiden var fyra timmar. Som från Stockholm till Rom…

Guilin är en stad som har 4,5 miljoner invånare och är känd för sin fantastiska natur.  Jag kan inte påstå att jag tyckte själva staden var särskilt trevlig. Trots floden som ringlar genom staden kändes den sliten och trist. Den påminde en del om ställen jag besökt i de gamla Sovjetstaterna.

Första dagen här drabbades jag av resans enda magbesvär. Det gick att hantera med lite ris, cola och vila trots att magen kändes som en torktumlare.

Vi stannade bara två nätter här och besökte Rörflöjtsgrottan, en gigantisk grotta med massor av stalaktiter och stalagmiter. Man har här ordnat med effektfull belysning som skapar en trolsk stämning. Vi besökte även en teodling och fick en lektion i tedrickandets konst. Här snackar vi inte tepåsar i en kopp vatten!

Typisk teplockare...

Från Guilin tog vi sedan en flodbåt på Lifloden. En fantastisk naturupplevelse mellan sockertoppsbergen som var en av resans höjdpunkter. Så småningom landade vi i staden Yangshou, en liten stad med ”bara" en halv miljon invånare, mitt bland sockertopparna.

Den här staden gillade jag verkligen. Trots en hel del turister, inte minst inhemska, så kändes den på något sätt gemytlig. Vi tillbringade dagarna med shopping, en cykeltur och att bara gå runt.

Med båt på Lifloden.

En kväll besökte vi en magisk föreställning med en otroligt häftig ljussättning som mestadels utspelade på vatten, med de majestätiska bergen som bakgrundskuliss. Föreställningen är skapad av samma regissör som gjorde invigningsceremonin till OS i Beijing. På scen deltog ungefär 600 personer!

Här märktes även den förbättrade köpkraften för kineserna. Andra kvällen visade sig vara en helgdag, och staden fullkomligt översvämmades av kinesiska turister som likt lämlar rörde sig på gatorna. Här fick man inte ha anlag för torgskräck, inte.

Nästa etapp gick med buss till en stad vid namn Pingnan. På vägen fick man en bra koll på den kinesiska landsbygden där vattenbuffeln fortfarande är vanlig som dragdjur på risfälten. Här råder det subtropiskt klimat så husen människorna lever i är ofta enkla, men funktionella. Och överallt hus och människor. Jag tror inte vi någon gång åkte genom något vi skulle kalla för naturområde, än mindre vildmark.

I Pingnan fick vi möjlighet att besöka ett kinesiskt barnhem, numera konverterat till ett äldreboende. Där togs vi emot som en officiell delegation av tolkar och lokala pampar. En unik möjlighet som inte många får möjlighet att uppleva. Landet politik för att begränsa befolkningstillväxten har tyvärr gjort att många barn, oftast flickor, överges av sina föräldrar och får tillbringa sin uppväxt på barnhem ifall de inte har turen att bli adopterade från väst. Enligt den lokala bossen har det beteendet minskat med åren. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

Överläggning med lokal boss i Pingnan...

Sista etappen i södra Kina gick med buss till Nanning. Nanning är en snabbt växande stad som myndigheterna bestämt ska bli ett slags handelscentrum.

Där stannade vi bara en dag och flanerade bl a i ett område där man i princip bara sålde mobiltelefoner med tillbehör. Fascinerande.

Slutligen några reflektioner från den här delen av resan. 

Hotellen håller i allmän mycket hög standard, även med västerländska mått mätt. På hotellen finns det ofta informations- och varningstexter kring HIV och aids. Jag försökte gräva lite och fick fram så mycket att ”det förekommer och man får behandling i sjukvården”. De multinationella företagen som McDonalds, KFC, Samsung och Apple syns och finns även på de flesta ställena här. Både kul och trist på en gång.

Finns inte bara i Tyresö!

Det är väldigt få som talar engelska, förutom säljarna som behärskar några ord som ”best price for you” och andra standardfraser. En guide är att rekommendera.

Maten är god och billig, men blir gärna lite enahanda och påminner väldigt mycket om den svenska klassikern ”tre små rätter”, även om det oftast är fler än tre. 

Är man vinälskare har man kommit fel. Alla viner heter ”Great Wall” och det som skiljer de olika flaskorna är surhetsgraden. Enligt mitt ressällskap är dock den lokala ölen både god och prisvärd.

Nästa inlägg kommer att handla om världsstaden Hongkong. Det vill du inte missa!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, jordbruk, diktatur, kommunism , turism, trafik.

Rapport från Mittens Rike 1 - Beijing

Som den trogne bloggläsaren märkt har jag varit off-line några veckor. Det beror på att jag tillbringat några semesterveckor i Kina. Tillsammans med en grupp människor har jag rest runt i det väldiga landet och dessutom besökt Hong Kong. Jag ska i några blogginlägg försöka mig på en liten reseberättelse kryddat med egna iakttagelser och reflektioner. Håll till godo!

Fortfarande med känningar av en envis influensa anländer jag till den väldiga staden Beijing. För en som är uppväxt i ”Peking” (Norrköping), borde det väl inte vara någon större skillnad? Jo det var det.

Ständiga köer

Det första som möter en är bilar. Massor av bilar. Mitt ressällskap, som varit här förr, berättar att för tio år sedan var det fullt med cyklar i trafiken. Nu verkar det som att varje cykel är utbytt mot en bil. Detta genomsyrar hela vistelsen. Köer i trafiken alla tider på dygnet. Med tilltagande trafikinfarkt och utsläpp, många Beijingbor bär munskydd, har myndigheterna ett bekymmer att ta tag i.

I övrigt upplevde jag staden som vilken internationell storstad som helst med breda boulevarder och höga hus.

Självklart besökte vi de storslagna platserna med Himmelska Fridens Torg och Förbjudna staden i spetsen. Här riktigt känner man historiens vingslag. Ordförande Mao ligger för allmän beskådan i ett mausoleum med en konstant hundrameterskö till entrén.

Vi fick även tillfälle att besöka de ”kåkstäder” som finns insprängda i staden, hutonger, där vi åt en lunch hemma hos en familj. Många av dessa hus revs i samband med OS, men en hel del finns ändå kvar och utgör en spännande del av Beijing.

Man måste kunna äta med pinnar!

Gillar man att shoppa och pruta är Beijing, och Kina, ”the place to be”. Vi besökte bl a ett ställe som kallas ”Pearlmarket” där man saluför kläder, smycken, leksaker och elektronik i ett stort komplex. Utgångspunkten är att 90 procent av utgångspriset ska prutas bort…

Vad jag kunde se är Beijing ingen fattig stad. Många nya bilar och många butiker med ”riktiga” märkesvaror att konsumera för nyrika kineser.

Jag försökte såklart prata politik med de få engelsktalande jag träffade på, men det var inte så lätt. Vår guide, ”James” uttryckte det diplomatiskt som att ”vi kineser bryr inte oss om politik så länge den ekonomiska tillväxten är god”. Ett känsligt ämne, uppenbarligen, i en diktatur.

En dag tog vi vår buss och besökte ett av jordens största byggnadsverk, Kinesiska Muren. Den är nästan 900 mil lång och byggdes ursprungligen för att skydda mot de vilda erövrarna från norr. Det misslyckades man med, men resultatet är minst sagt imponerande och något man bara ska besöka.

Som slutkläm i detta första inlägg om Kina kan jag konstatera att det bara finns en svensk man känner till. Nej, det är inte Bergman, Borg eller Zlatan utan J-O Waldner. Vår svenska pingislegendar är fortfarande kejsare av Kina.

Inte lika känd som J-O. Ännu...

Nästa inlägg kommer att handla om en spännande resa på landsbygden i södra Kina. Missa inte det!

Relaterat: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, Beijing, diktatur, kommunism , turism, trafik.

Inkonsekvent som f-n

Jag har i helgen varit på en liten tripp till England. Förutom lite genuin brittisk fotboll och några pubvisiter, hann jag med att väldigt påtagligt notera att det finns mycket att göra när det gäller samordningen inom EU:s syn på flygsäkerhet.

De som känner mig, vet att jag använder kontaktlinser och inte ser så särskilt mycket utan dem. Därför har jag såklart alltid med mig reservlinser, glasögon och linsvätska i en liten påse i mitt handbagage.

Vid utfärden från Sverige så fick jag i säkerhetskontrollen ta ut flaskan med linsvätska och klämma ur några droppar på handen för att bevisa att innehållet inte var explosivt. Jag erbjöd mig även att droppa lite i ögonen, men det behövdes inte.

Samma procedur har fungerat bra från andra svenska flygplatser och från Belgien, Italien och Grekland de senaste 18 månaderna.

När jag skulle hem från Stanstead/London då dög detta helt plötsligt inte. Min linsvätska orsakade pådrag i säkerhetskontrollen och min väska fick åka fram och tillbaka genom röntgenmaskinen som en jojo.

Först skulle vätskan ligga i en liten plastpåse som man fick köpa för ett pund i en automat. Sedan skulle min lilla burk med hårmousse läggas i en annan påse. På övriga flygplatser klassas den uppenbarligen inte som vätska eftersom ingen annan brytt sig.

Efter det fick min linsvätska underkänt för att flaskan var för stor. Risken fanns, enligt säkerhetspersonalen, att jag köpte något på flygplatsen, Kahlua kanske, blandade det med linsvätskan och på så sett producerade en sprängladdning.

Till slut fick jag ge upp och låta dem beslagta min lilla flaska.

Missförstå mig rätt, jag har stor förståelse för de säkerhetskrav som ställs inför flygresor, det jag vänder mig emot är den totala bristen på samordning mellan de olika EU-länderna.

Varför är något som är ok i Sverige, Italien, Belgien och Grekland inte ok i England?

Ett annat exempel på inkonsekvensen är att de damer som hade höga klackar, fick skicka sina skodon genom röntgenmaskinen, men inga herrar vad jag kunde se. Jag kunde ju lika gärna haft sprängdeg i mina klackar?

11 september har satt fokus på vikten av flygsäkerhet, det är bra. Men jag tycker nog att regelverket skulle kunna samordnas, åtminstone inom EU, så att man vet vad som gäller.

Vad tror du om det, Cecilia Malmström?    

Relaterat: DN, DN, SvD, AB, AB, Exp, Exp.

Andra bloggar om England, resor, funderingar, EU, resa, säkerhet, turism, flyg.