Highway 1 – En upptäcktsresa – Del 1

San Francisco – Sonoma - Monterey

 Det här var mitt första besök i det stora landet i väst. Att åka den legendariska vägen Highway 1 längs med Kaliforniens kust är en klassisk resa som många gjort före mig och som jag blivit allt mer sugen på med åren.
Här kommer några intryck och ett och annat tips. Håll tillgodo!

Resan började i den legendariska staden San Francisco. Otaliga är de filmer där hjälten jagar skurken upp och ner i de kraftiga backarna.
SF är inte så stort som man kan tro. Ca 900 000 människor lever i själva staden. Klimatet gör att det är ganska kyligt i juni och juli. En vindtät jacka var absolut inte fel att ha med.
Det jag såg mest fram emot var ett besök på fängelseön Alcatraz. Ett gott råd är att boka biljett långt i förväg från Sverige. Jag försökte en vecka före, men då var det försent. Vi fick köpa en ”kombobiljett” som även innehöll en bussrundtur med ”hop-on-hop-off”, vilket visade sig vara helt ok för att får en överblick över staden.

 Missa alltså inte Alcatraz! Ett väldigt spännande och välordnat besök där historiens vingslag verkligen kändes. Under båtturen dit förstår man varför ingen lyckades rymma därifrån med livet i behåll.

Det andra man inte ska missa är Golden Gate. En av världens mest berömda broar. Jag och mitt resesällskap valde att promenera över. På så sätt får man verkligen uppleva brons magi!

Mycket i SF kretsar kring hamnområdet Fishermans Wharf. Ett mysigt område även om det är turistiskt. Lägg därför inte för mycket tid där, utan promenera runt i staden eller utnyttja någon av rundtursbussarna. Se till att ha bra promenadskor och hyfsade benmuskler. Det är stora höjdskillnader vi talar om.

En sak som jag gillade var den småskaliga arkitekturen i många områden. Visst finns det ett och annat höghus, men mycket är tvåvånings ”radhus” i historisk stil. SF har massor med mysiga restauranger i med olika inriktningar och prisklasser.

Självklart ska man också åka stadens berömda spårvagnar, ”Cable Car”, även om jag, som uppväxt i en spårvagnsstad, inte blev så grymt imponerad. Ett tips i högsäsong är att inte vänta i de jättelånga köerna vid ändhållplatserna utan köp en biljett och vänta vid nästa hållplats istället. Det går mycket snabbare.

Efter några intensiva dagar i San Francisco var det dags att hämta ut den från Sverige förbokade hyrbilen. Vi styrde först kosan norrut, mot vindistrikten. Ungefär en timmas körning från SF ligger vindistrikten Sonoma och Napa. Napa är mer känt, men vi valde Sonoma och det ångrade vi inte.

Hotellet vi förbokat från SF visade sig vara en fullträff! Sonoma Valley In ligger fem minuters promenad från stadens torg, Sonoma Plaza, där det finns många bra restauranger och en mängd ”tasting rooms” där man, mot avgift som avräknas mot eventuella inköp, kan provsmaka de lokala vinproducenternas drycker. Bra med gångavstånd, alltså. Dessutom visade det sig att den frukost som ingick, var den bästa under hela resan med ett stort urval av både nyttiga och smaskiga rätter. Inte bara kaffe och donuts som på en del andra!
Med Sonoma som utgångspunkt bilade vi runt i området men valde bort att åka in på alla vingårdar som erbjuder provsmakning eftersom skördesäsongen ännu inte börjat. Vi besökte även Napa stad, men vår känsla var att Sonoma är avgjort mysigare.

Efter några dagar i Sonoma var det dags att styra söderut för att i San Francisco ansluta till den mytomspunna Highway 1 eller California State Route 1.
Vägen bokstavligen slickar kusten och det mäktiga Stilla Havet är ständigt närvarande. För bästa utsikten ska man åka vägen söderut eftersom man då åker närmast havet.

Vi stannade till i Santa Cruz för att spana in de sjölejon som lever vid den långa piren, för att sedan efter en dags bilkörning landa i staden Monterey. Monterey är en stad med 35 000 invånare som i mycket lever på turismen.
Man kan säga att det finns två centrala punkter i staden. Dels kring Fishermans Wharf och dels kring Cannery Row där bland annat Monterey Bay Aquarium ligger. Ett besök där rekommenderas varmt.

Monterey är en mycket bra utgångspunkt för utflykter i närområdet. Vi besökte den berömda golfbanan Pebble Beach och den lilla mysiga lilla staden Carmel-By-The Sea, där Clint Eastwood har varit både restaurangägare och borgmästare (!).

Från Monterey är det heller inte långt till Salinas där Nobelpristagaren i litteratur, John Steinbeck, är född. Där finns ett mycket välordnat center som på ett livfullt sätt visar upp Stenbecks liv och gärningar.

Vår vistelse i Monterey sammanföll med 4 juli, USA:s nationaldag. Att få se den glädje, stolthet och inlevelse som visades under den långa paraden genom staden var väldigt långt ifrån vårt
eget nationaldagsfirande.
Förmiddagens parad genom staden innehöll allt ifrån lokala politiker i sponsrade sportbilar till stadens magdansklubb (!) och allt däremellan. Något allmänt party på kvällen som vi trodde, med fullt med folk ute,var det dock inte. Kanske firar man dagen hemma med vänner?

 Eftersom en del av Highway 1, när detta skrivs 2017, är avstängd p g a en rasad bro, valde vi även att besöka den dramatiska kusten Big Sur med Monterey som utgångspunkt. Vägen är fylld av häftiga vyer över havet som med de omgivande bergen skapar en fantastisk utsikt. Vi besökte även en nationalpark för att på nära håll beskåda de mäktiga redwoodträden.

Big Sur - En dramatisk kuststräcka

Sammanfattningsvis tog denna del av resan 10 dagar, varav fyra i San Francisco, tre i Sonoma och tre i Monterey. Vi hade bokat hotellet i SF samt hyrbilen från Sverige. Resten bokades vartefter. På så sätt skapar man en flexibilitet och kan stanna en extra dag på en plats om man vill.

Fortsättning läser du här.

Andra bloggar om resor, Kalifornien, Sonoma, San Francisco, USA, turism, resa, Clint Eastwood, Monterey, Highway 1, Alcatraz, Golden Gate, Big Sur.

Att dyka eller inte dyka

Jag har aldrig varit något vattendjur. Visserligen tog jag ett och annat simmärke under uppväxten men någon ”mänsklig säl” har jag aldrig varit.
 

För ett antal år sedan, när jag fortfarande var vältränad, hade jag en tanke på att genomföra en Ironman, d v s simma 3,6 km, cykla 18 mil och avsluta med ett maratonlopp.  För att klara detta måste man kunna simsättet crawl. Jag anmälde mig till en crawlkurs för vuxna i Tyresö simhall och konstaterade att det inte var så lätt som på TV. Eller som min ”simfröken” uttryckte: "En del människor har bra högt vattenläge, andra har lite lägre. Du Dick, du har inget vattenläge alls…”

Så den drömmen fick fortsätta att vara just en dröm.

Däremot har jag sedan jag var liten och såg de fantastiska undervattensfilmerna av Jaques Cousteau på TV, haft en dröm att tyngdlös sväva under vattnet bland rockor, hajar och jättesköldpaddor. Snorkla har jag gjort tidigare, och gillat det skarpt, men aldrig provat att dyka med tuber.

I år firade jag jul och nyår i Thailands värme och nu äntligen skulle jag göra slag i saken. Efter lite rekommendationer från Sverige bokade jag en dags prova-på-dyk med en firma i Kao Lak.
 

Efter att ha blivit upphämtad med taxi hamnade jag och mitt resesällskap på en s k speedboat som med 30 knops fart i 90 minuter tog oss till Thailands svar på Maldiverna, Koh Tachai. En makalöst vacker plats.

Jag fick en alldeles egen, svensk, instruktör som började med att gå igenom säkerhetsrutiner och det teckenspråk som dykare använder. Så långt inga problem.

Sedan skulle jag få på mig utrustningen. Det är mycket prylar att hålla reda på. Munstycke och reservdito. Luftventil till västen man bär – svart knapp betyder släppa ut luft, grå knapp pumpa i luft. Eller var det tvärtom? Viktbälte, cyklop, simfötter stora som elefantöron, våtdräkt som ett korvskinn…

Till slut var jag redo att äntra det turkosa vattnet. Inte så graciöst, men i alla fall. Nu skulle det ske.

Vi skulle börja med några säkerhetsövningar. Ta ur munstycket och blåsa torrt och få ur vatten ur cyklopet. Allt detta 4 meter under ytan.

Redan där började jag så smått inse att jag inte är Cousteaus arvtagare. Känslan att inte riktigt lita på att det verkligen kommer luft ur munstycket när man stoppar tillbaka det i munnen, med tömda lungor, tilltalade mig inte. Att dessutom inte kunna låta bli att tänka ”ingen panik nu” gav hjärnan fel signaler. När huvudet dessutom blir fullt av tankar hur många meter som är kvar upp till ytan, blir det såklart fel.

Skam den som ger sig. Med hjälp av den sympatiske och ytterst pedagogiske instruktören, som höll mig hårt i handen, försökte jag igen. Efteråt berättade instruktören att vi hade varit nere i 15 minuter på ca 7 meters djup. Själv var jag fullt upptagen med att inte hyperventilera i munstycket och försöka räkna ut hur länge jag skulle behöva hålla andan innan jag nådde vattenytan igen. Knappast rätt fokus för en fantastisk naturupplevelse.

Lite sorgsen tvingades jag konstatera att det här är nog inget för mig. Jag kommer aldrig att få dyka vid Stora Barriärrevet eller bland korallerna i Västindien. Möjligen snorkla, men inte mer än så.

Med lite distans till upplevelsen är jag ändå glad att jag försökte. Annars skulle jag ju aldrig fått veta.

Får jag, slutligen ge ett råd till de av mina följare som kanske har samma tankar som jag hade, så skulle det nog vara att börja redan hemma i Sverige. Då kan man kanske vänja sig vid utrustning och öva säkerhet med fötterna på bassängbotten, inte i dyningarna på havet.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Kao Lak, resor, dykning, Ironman, Koh Tachai, Tyresö, vatten, drömmar.

I Salvador Dalís fotspår

Som kulturpolitiker finns det många tillfällen att kombinera nytta med nöje. För någon vecka sedan var jag på semester norr om Barcelona. Vad vore då naturligare än att tillbringa några dagar i den världsberömda surrealistiske konstnären Salvador Dalís miljöer?

Första utflykten gick till den lilla fiskebyn Cadaques. Efter ett antal mil på svindlande och slingrande bergsvägar, tillsammans med ett antal cyklister (Tour de Francewannabees…), hamnar jag på ett torg. De första jag ser när jag kliver ur bilen i julihettan är en stor väggbild av vår vän Salvador. 

Han tillbringade mycket tid i den lilla byn, ibland tillsammans med andra konstnärer.

Han skaffade sig också ett hus strax utanför byn. Huset är idag ett muséum ”Salvador Dalí House Portlligat”. Observera att biljetter till visningarna måste förbokas.

Cadaques

I Cadaques finns ett ”stadsmuseum” som också anknyter till Dalí och hans liv. På strandpromenaden finns dessutom en staty av honom och man gör alla kopplingar man kan till ”sin” kändis. Jag tog t ex en kaffe på ”La Sal”. Byn som sådan är väl värd ett besök och Salvadors närvaro gör det såklart inte sämre.

I hans födelsestad Figueres, norr om Girona, finns ”The Dalí Theatre-Museum”. Enligt egen utsago ”världens största surrealistiska objekt”. Namnet kommer av att det är byggt på ruinerna till en gammal teater som förstördes under spanska inbördeskriget.

The Dalí Theatre-Museum

Dalí har själv utformat byggnaden utifrån sitt eget huvud och den är indelad i 22 rum varav Dalí själv fyllt de 18 första med egna målningar, skulpturer, skisser och installationer, men även med sin egen samling av andra konstnärers verk.

Det är en riktigt häftig upplevelse som speglar hela hans liv och konstnärliga utveckling. Salvador Dalí var en otroligt mångsidig konstnär som även bland annat var inblandad i filmprojekt och smyckesdesign.

Dalís "kärleksfulla" bild av Picasso

 Just smyckena visas i ett särskilt, hårt bevakat, annex till själva huvudmuséet. Entrén dit ingår i biljetten.

Jag kan varmt rekommendera en heldag i Figueres, med muséet som given höjdpunkt.

Till sist några boendetips för trakten. Om man inte har barn med sig så är Cadaques eller Port de la Selva läckra små fiskebyar. Badstränderna i byarna är dock inte så mycket att ha. Däremot finns häftiga små badvikar i närheten som dock kräver en del klättrande.

Vill man ha ett schysst familjeboende, med Dalí ändå inom räckhåll kan jag rekommendera Hotel Reimar i San Antonio de Calonge, cirka 10 mil norr om Barcelona vid kusten.

Relaterat: Salvador Dali, DN.

Andra bloggar om kultur, konst, Spanien, Salvador Dalí, surrealism, bilder, semester, kulturpolitik, resetips, Figueres .

Tankar om Thailand – Jag, en turist

”Alla har varit i Thailand.” Så har det känts när man talat med vänner och bekanta. Alla utom jag. Efter hand har jag förstått att det naturligtvis inte är så, men många svenskar har Thailand som sitt absoluta favoritsemestermål.

Nu är jag här och ska försöka förmedla några intryck av min vistelse i kokosnötsmjölkens förlovade land.

”Kritvita stränder med varmt, turkost vatten. Sammetsvarma nätter. Fantastiska solnedgångar.” Ungefär så har jag fått Thailand beskrivet av vänner och bekanta som varit där. Efter att ha varit här några dagar så kan jag konstatera att det stämmer. Det är precis så det är. Åtminstone här på Koh Lanta, där jag befinner mig, men förmodligen även på de flesta andra turistparadis i det här landet.

Koh Lanta är en ö, söder om Krabi i landets SV del och verkar till största delen vara uppbyggd på turismen. Än så länge är det billigt att leva här. Det är svårt att komma över 200 SEK för en trerätters middag så länge man håller sig till den goda inhemska maten.

De thailändare jag träffat på är trevliga och vänliga, utan att för den skull vara påträngande som exempelvis i Egypten. Språket är helt obegripligt, men det fungerar i allmänhet ok med engelska.

Trafiken är minst sagt intensiv. Det känns som det gasas på i alla lägen. För en ordentlig, lutheransk svensk känns det livsfarligt med åtta barn sittandes på ett lastbilsflak i 80 km/h, eller tre personer på en MC, utan hjälm såklart, i 70 km/h. Att det dessutom är vänstertrafik gör inte saken bättre. Men att hyra scooter eller moped är ändå ett utmärkt sätt att utforska landskapet på. På så sätt blir man rörlig utan att vara beroende av andra.

Precis vem som helst kan hyra...

Någonting annat som man bara måste göra i Thailand är att utforska de fantastiska vattnen. Det gör man bäst genom att ta en utflyktsbåt till någon ö och snorkla. Jag har själv inget dykcertifikat, men inbillar mig att här är bland de bästa ställena att ta ett.

Gillar man att bli masserad på alla möjliga ställen på kroppen är Thailand ”the place to be”. Man kan för cirka 80 SEK få en hel timmes massage som ser ut att göra gott. Själv har jag inte vågat mig på det än, men funderar på att ge mina fötter en rejäl genomarbetning.

Finns det då inget negativt att säga om Thailand?

Tja, det skulle kanske vara det snålt tilltagna avloppssystemet (ganska vanligt i turistländer). PLEASE DO NOT PUT PAPER DOWN THE TOILETT känns så där lagom hygieniskt att läsa på badrumsväggen.

För mig som är vinälskare är inte Thailand optimalt med ett klent och förhållandevis dyrt utbud. Det lokala ölet, däremot, för dem som gillar sådant, lär vara både svalkande och gott.

Men dessa saker är inget som ska hindra dig från att åka hit. För när du sitter i den sammetsmörka kvällen med ett glas i handen och läser en bra bok, till exempel ”En man som heter Ove”, och hör vågorna slå in över den vita stranden, då är du såå lycklig…

Vill du läsa om andra resor? Följ länkarna för att läsa inlägg om Kroatien, Kina, Grekland och Egypten.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, AB.

Andra bloggar om semester, Thailand, turism, funderingar, Koh Lanta, resor.

Kroatiens skärgård – väl värt ett besök

För några veckor sedan hade jag nöjet att besöka ett för mig nytt land, den färska EU-medlemmen Kroatien. Tillsammans med några gamla seglarkompisar hade vi bestämt oss för att på egen köl studera Kroatiens skärgård som vi hört mycket positivt om.

Trots att gänget bestod av erfarna seglare med Atlantsegling, transportseglingar genom Medelhavet och ett otal starter i Gotland Runt på meritlistan, hade ingen av oss seglat katamaran tidigare. Så en sådan fick det bli, vi hyrde en 44-fots Leopard.

Leopard 44

Efter en kort taxiresa från flygplatsen i Split, var vi framme vid marinan. Uthyraren gick igenom båten och dagen efter hissade vi seglen för första gången. Att segla katamaran är inte som att segla en vanlig kölbåt. På pluskontot är att den knappt lutar när man kryssar mot vinden, på minuskontot hamnar just den dåliga kryssförmågan, d v s vinklarna blir mycket sämre än med en kölbåt.

Första målet blev den lilla orten Komiza på ön Vis. I stundtals hårda vindar, 15 m/s, kryssade vi oss fram mot målet samtidigt som vi lärde känna båten. Jag brukar inte bli sjösjuk, men en katamaran rullar oregelbundet i sjön, så jag måste erkänna att det märktes i magen.

När vi kom fram på kvällen hängde regntunga moln över bergen och alla platser på bryggan var upptagna, så det blev till att ligga för boj. Vi stannade ytterligare en natt på ön och promenerade runt i de fina kvarteren.

Gränder i Vis

Regntunga moln över Vis

Vår rutt

Vis är ett typexempel på hur turismen håller på att växa till sig som en viktig näringsgren i Kroatien. En kypare berättade att befolkningen fördubblas när säsongsarbetarna flyttar ut under vår, sommar och höst.

Under vår seglingsvecka låg vi två nätter för ankare i naturhamnar och eftersom säsongen höll på att ta slut fick vi t o m en egen vik. Vattentemperaturen höll ca 24 grader, så det klara vattnet var väldigt inbjudande.

Efter första dagens molniga och blåsiga väder klarnade det upp och vi fick några kanondagar med härlig segling i varma brisar.

Jag kan verkligen rekommendera Kroatiens övärld för en seglingsvecka. Fina öar, trevliga människor, välordnade gästhamnar och lättnavigerade vatten. Det går utmärkt att göra sig förstådd på engelska, maten är god och billig. Möjligen kan jag tycka att hamnavgifterna var i högsta laget, ca 900 kronor per natt för vår båt.

Men sammantaget kändes Kroatien som ett tryggt, vackert och välordnat land som jag mycket väl kan tänka mig att återvända till.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, DN, Vagabond.

Andra bloggar om semester, Kroatien, segling, katamaran,  EU, turism, resor.

Rapport från Mittens Rike 3 – Hongkong

I Nanning splittrades vår grupp. Några drog till Hainan för bad och sol, några åkte hem och vi tog flyget till Hongkong.

Flygtiden var bara en dryg timme, men skillnaden mellan ”vanliga” Kina och Hongkong kändes mycket större än så. Här är alla skyltar både på engelska och kinesiska, här talar de flesta engelska. Skönt att kunna kommunicera och orientera sig på egen hand.

Via Airport Express gick det snabbt, billigt och smidigt att ta sig till hotellet. Vi hade valt att bo i Kowloon, och det ångrade vi inte. Här var man s a s mitt i smeten bland shopping, de flesta sevärdheter och många roliga och prisvärda restauranger.

Hongkong Island

Alternativet hade varit att bo på Hongkong Island, ön som är känd för sin häftiga skyline med skyskrapor där finans-branschen huserar. Dit åkte vi också och tog lokalbussen (ett mycket bra och prisvärt sätt att se närområdet) både till den berömda utsiktspunkten Victoria Peak och till Stanley Market, på södra delen av ön. Tyvärr var det lite dis och duggregn så utsikten blev inte vad vi hoppats.

Det sägs f ö att Hongkong har fler än 120 byggnader som är högre än 60 (!) våningar. I hela Hongkong bor det ca 7 miljoner, men eftersom de s k Nya Territorierna är bergiga och därför dyra att bebygga, försöker man klämma ihop sig så gott det går.

Mellan Kowloon och Hongkong Island åker man snabbt och lätt med de berömda Star Ferrys.

Rent allmänt fungerade kollektivtrafiken mycket bra, inte minst tunnelbanan som gör att man slipper bilköerna som är nog så påtagliga som i Beijing. Många fina bilar ser man, men inte en enda Volvo eller SAAB. En möjlighet för Geely, kanske?

Hongkong, liksom Macau, var brittiskt fram till 1997, men lyder nu under diktaturens Kina. Man har dock fått behålla sitt eget ekonomiska och politiska (!) system. Man kan på vissa håll se lokala politiker på banderoller, men frågan är hur fria de faktiskt är? När jag vill fotografera några som motdemonstranter till några som hyllar Falun Gong, så rullar de snabbt ihop sin banderoll.

Lokal politiker gör reklam.

"Motdemonstranter"

Många människor i Hongkong är buddhister. Förmodligen därför finns det flera fantastiska sevärdheter på det temat. Vi besökte ”Klostret med de 10 000 buddhafigurerna”.   Ett jättehäftigt, lite svårt att hitta, ställe där man avbildat Buddha i massor av gestalter.

Kulturbuddha

Dessutom åkte vi till Tian Tan, Lantau Island, i de Nya Territorierna, där man kan se världens högsta sittande Buddha, 27 meter hög. Riktigt majestätiskt mot horisonten.  Även där åkte vi lokalbuss bland bergen, ett intressant sätt att färdas. Mannen jag satt bredvid, ägnade den bergiga resan åt att utforska insidan på sina näsborrar…

Tian Tan

Annars är det mycket shopping i Hongkong. Här hittar man de exklusiva märkesbutikerna på rad. En rolig episod var när jag blev tilltalad av en man som ville sälja ”fake Rolex”. Det gjorde han precis utanför den ”äkta” Rolexbutiken…

Det finns flera roliga marknader, Temple Street Night Market och Ladies Market är de största. men kommer man från Kina känns produkterna igen, och är lite dyrare. Prutar gör man här också, rejält, och det är riktigt kul att bara gå där.

Däremot är de flesta elektronikprodukterna, som datorer och mobiltelefoner, inte billigare än i Sverige. Uppenbarligen ger vår konkurrenssituation resultat.

Ladies Market

Hongkongs Oscarsgala

Sammantaget är Hongkong ett riktigt häftigt ställe som jag kan varmt rekommendera. Sista dagen ramlade vi in i galan där de hyllar filmen som konstform. Entrén kanske är något för Kultur- & Idrottsgalan i Tyresö nästa år?

De andra inläggen om Kina hittar du här och här.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, Hongkong,  kommunism , turism, trafik.

Rapport från Mittens Rike 2 – Ut i landet

Efter fyra intensiva dagar i Beijing tog vi inrikesflyget söderut, till en stad som heter Guilin. Man kan få en liten känsla av hur stort Kina är när flygtiden var fyra timmar. Som från Stockholm till Rom…

Guilin är en stad som har 4,5 miljoner invånare och är känd för sin fantastiska natur.  Jag kan inte påstå att jag tyckte själva staden var särskilt trevlig. Trots floden som ringlar genom staden kändes den sliten och trist. Den påminde en del om ställen jag besökt i de gamla Sovjetstaterna.

Första dagen här drabbades jag av resans enda magbesvär. Det gick att hantera med lite ris, cola och vila trots att magen kändes som en torktumlare.

Vi stannade bara två nätter här och besökte Rörflöjtsgrottan, en gigantisk grotta med massor av stalaktiter och stalagmiter. Man har här ordnat med effektfull belysning som skapar en trolsk stämning. Vi besökte även en teodling och fick en lektion i tedrickandets konst. Här snackar vi inte tepåsar i en kopp vatten!

Typisk teplockare...

Från Guilin tog vi sedan en flodbåt på Lifloden. En fantastisk naturupplevelse mellan sockertoppsbergen som var en av resans höjdpunkter. Så småningom landade vi i staden Yangshou, en liten stad med ”bara" en halv miljon invånare, mitt bland sockertopparna.

Den här staden gillade jag verkligen. Trots en hel del turister, inte minst inhemska, så kändes den på något sätt gemytlig. Vi tillbringade dagarna med shopping, en cykeltur och att bara gå runt.

Med båt på Lifloden.

En kväll besökte vi en magisk föreställning med en otroligt häftig ljussättning som mestadels utspelade på vatten, med de majestätiska bergen som bakgrundskuliss. Föreställningen är skapad av samma regissör som gjorde invigningsceremonin till OS i Beijing. På scen deltog ungefär 600 personer!

Här märktes även den förbättrade köpkraften för kineserna. Andra kvällen visade sig vara en helgdag, och staden fullkomligt översvämmades av kinesiska turister som likt lämlar rörde sig på gatorna. Här fick man inte ha anlag för torgskräck, inte.

Nästa etapp gick med buss till en stad vid namn Pingnan. På vägen fick man en bra koll på den kinesiska landsbygden där vattenbuffeln fortfarande är vanlig som dragdjur på risfälten. Här råder det subtropiskt klimat så husen människorna lever i är ofta enkla, men funktionella. Och överallt hus och människor. Jag tror inte vi någon gång åkte genom något vi skulle kalla för naturområde, än mindre vildmark.

I Pingnan fick vi möjlighet att besöka ett kinesiskt barnhem, numera konverterat till ett äldreboende. Där togs vi emot som en officiell delegation av tolkar och lokala pampar. En unik möjlighet som inte många får möjlighet att uppleva. Landet politik för att begränsa befolkningstillväxten har tyvärr gjort att många barn, oftast flickor, överges av sina föräldrar och får tillbringa sin uppväxt på barnhem ifall de inte har turen att bli adopterade från väst. Enligt den lokala bossen har det beteendet minskat med åren. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

Överläggning med lokal boss i Pingnan...

Sista etappen i södra Kina gick med buss till Nanning. Nanning är en snabbt växande stad som myndigheterna bestämt ska bli ett slags handelscentrum.

Där stannade vi bara en dag och flanerade bl a i ett område där man i princip bara sålde mobiltelefoner med tillbehör. Fascinerande.

Slutligen några reflektioner från den här delen av resan. 

Hotellen håller i allmän mycket hög standard, även med västerländska mått mätt. På hotellen finns det ofta informations- och varningstexter kring HIV och aids. Jag försökte gräva lite och fick fram så mycket att ”det förekommer och man får behandling i sjukvården”. De multinationella företagen som McDonalds, KFC, Samsung och Apple syns och finns även på de flesta ställena här. Både kul och trist på en gång.

Finns inte bara i Tyresö!

Det är väldigt få som talar engelska, förutom säljarna som behärskar några ord som ”best price for you” och andra standardfraser. En guide är att rekommendera.

Maten är god och billig, men blir gärna lite enahanda och påminner väldigt mycket om den svenska klassikern ”tre små rätter”, även om det oftast är fler än tre. 

Är man vinälskare har man kommit fel. Alla viner heter ”Great Wall” och det som skiljer de olika flaskorna är surhetsgraden. Enligt mitt ressällskap är dock den lokala ölen både god och prisvärd.

Nästa inlägg kommer att handla om världsstaden Hongkong. Det vill du inte missa!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, jordbruk, diktatur, kommunism , turism, trafik.

Grekland vs Turkiet

Som den trogne bloggläsaren märkt har jag varit off-line några veckor. Det beror på att jag tillbringat några semesterveckor i miljöer där man får lägga för mycket tid på en uppkoppling för att det ska vara värt besväret. Det är ju trots allt semester...

Kalki, V om Rhodos. En jättefin ö.

Första delen av semestern seglade jag i Medelhavet med några kompisar och fick då, förutom strålande sol och nästan 40 grader, en liten möjlighet att jämföra EU:s sorgebarn Grekland med ett ”runnerupland”, nämligen Turkiet.

Båten vi seglade. S/Y Dulcecor.

Fart i seglen...

Seglingen gick från Kreta, via några grekiska småöar, till Alanya. Eftersom vi flög via Rhodos var vi dessutom tvungna att transportera oss på olika sätt till och från seglingens start- och måldestinationer. Bland annat körde vi bil, 40 mil längs den turkiska kusten.

Jag måste, lite motvilligt, erkänna att jag fick tänka om en del vad gäller Turkiet. Generellt sett upplevde jag servicen bättre i de turkiska gästhamnar vi besökte, jämfört med de grekiska. De människor som arbetade kändes också mer positiva och ”hungriga”.

Många greker, däremot, kändes uppgivna och den stämning jag beskrev under förra sommarens besök har snarare förstärkts sedan dess.

En ny ”syndabock” för det grekiska ekonomiska moraset verkar ha blivit Tyskland. Varför kan man då undra? Jo, som en taxichaufför (med oanvänd taxameter…) uttryckte saken: ”De har lånat ut massa pengar till oss och nu vill de ha ränta på de pengarna”. Vad svarar man på det?

Observera priserna... Visar kanske skatten som betalas in?

Om man ska försöka sig på någon slags ytlig politisk analys så tror jag att Grekland kommer bli tvingade att lämna euron och genomgå ett ekonomiskt och medvetandegörande stålbad innan det kommer att vända. Det finns ingen självinsikt hos befolkningen som gör att man kan börja arbeta sig uppåt igen, tyvärr. 

Vad vi kan göra är att fortsätta resa dit, men kanske också börja be om kvitton när vi handlar eller konsumerar tjänster. Jag vet, det är inget man vill pyssla med på semestern, men på sikt kan det hjälpa grekerna till en egen sjukdomsinsikt.

Marmaris. En tummelplats för rika människor
 med stoooora båta

När det gäller Turkiet, så har de fortfarande en del att bevisa innan jag tycker de kan få plats i EU. Hur behandlar de sina minoriteter, exempelvis kurderna? Hur är det med kvinnornas möjlighet till eget liv och egen försörjning? 

Mellan Marmaris (Turkiet) och Rhodos tar det bara 55 minuter med denna katamaran.

Man ser inte särskilt många kvinnor som arbetar, även om det är fler än t ex i Egypten. Jag har ju bara skrapat en del på den yta som man ser som turist och vet inte hur det ser ut på landsbygden.

Det är många intressen som ska tillgodoses och många tunga spelare som ska enas om den framtida vägen.  

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om semester, Grekland, ekonomi, sol, väder, Turkiet, euro, eu, segling.

Nu skippar jag regnet!

Nej, nu står jag inte ut längre! Sommaren ska vara varm, solig, jordgubbig och skön. Ännu har jag bara sett jordgubbarna, och även de kändes lite vattniga.

Imorgon bitti drar jag till Medelhavet. Där är det 40 grader och sooool! Jag kommer tillbringa några dagar på S/Y Dulcecor, tillsammans med några sjöbusar från Svedala. Planen är att segla i de grekiska och turkiska arkipelagerna.

Återkommer med fler bilder om jag kommer åt en dator någonstans. Och ja, jag har med mig kontanter. Det känns inte riktigt som om grekiska banker och bankomater är att lita på.

Relaterat: AB, AB, DN, SvD.

Andra bloggar om semester, Grekland, ekonomi, sol, väder, Turkiet.

Kulturspaning - Västervik

Om jag frågar dig vad du tänker på när jag säger Västervik, tror jag att du svarar sommar, hav, senap och Visfestivalen.

Jag, som tillbringat flera härliga sommarveckor där för många år sedan, hade svarat precis samma sak.

För några dagar sedan besökte jag vackra, vänliga Västervik, ostkustens pärla, medelst segelbåt för att kolla om det fortfarande stämmer.

Mitt svar är nja. Det har skett en del förändringar sedan jag var där senast, både positivt och negativt.

Kommunen som sådan har genomgått ett ekonomiskt stålbad med nedläggning av flera tunga industrier, men har lyckats ta sig ur krisen på ett bra sätt och är inte längre beroende av några få stora arbetsgivare. 

De människor jag talade med andades framtidstro. Ett exempel är den gamla krogen Slottsholmen, där alla samlades framåt natten förr, med ett fantastiskt läge precis vid vattnet. Den fastigheten är köpt av några investerare, bland annat Västervikssonen Björn Ulvaeus och PEAB, och ska bli sjönära läckra bostäder.

Den stora gästhamnen som är rejält uppfräschad drivs numera av företaget Promarina som driver många gästhamnar, exempelvis Oxelösund och Sandhamn. När man anländer möts man av pigga ungdomar som hjälper båtfararna till en bra plats och även assisterar med förtöjning för dem som vill. Mycket bra service!

Det negativa jag hittade var att det drag som var kring Visfestivalen verkar ha försvunnit. Den dag jag besökte slottsruinen var bara ca 70 procent av platserna besatta. Förr fick man köpa biljett månader i förväg. 

Kanske skulle man försöka jobba mer med sponsorer? Jag skulle i alla fall inte må illa av några sponsorskyltar om det betydde bättre artister och trubadurer. En Lars Winnerbäck, till exempel, skulle garanterat dra fullt hus.

Senapen då? Jo, den är precis lika god även om det är Druvan i Eslöv som numera tillverkar.

Alltså, när du planerar nästa sommar, ta med Västervik i din rutt. Staden är fortfarande väl värd ett besök på sommaren.

Relaterat: DN, SvD, AB, Exp.

Andra bloggar om kultur, turism, semester, musik, sommar, Västervik.

Halvvägs till Almedalen

Idag tar min semester slut. Kan inte klaga på timingen med vädret i år. Som Ledin sjunger i sin gamla slagdänga: ”inte ett moln, så långt ögat kan nå...”.

Förutom att lyckliggöra diverse golfbanor hade jag den stora äran att segla en vecka med två gamla kompisar, vi kan kalla dem Perre och Tommy. Båda ”rättrogna” Tyresöbor och mycket skickliga seglare.

Till skillnad från förra året nådde vi denna gång vårt mål, den sägenomspunna ön mitt i ingenting, Gotska Sandön. Massa bra och spännande info hittar du här.

Med segelbåt kan man inte lägga till vid ön utan måste ligga på svaj för ankare och ta sig in till land med jolle. Lite omständligt kanske, men det är väl värt besväret.

När man är ombord tillsammans blir det gott om tid att samtala med varandra, ytterligare en sak jag uppskattar med segling. Eftersom vår vecka sammanföll med Almedalsveckan kom vi såklart osökt in på politik och vad som kan hända efter valet. Bilden ovan på de tre glasen med ”iste” illustrerar Moderaternas politik ganska väl, tycker jag.

1) De är märkta, därför att alla individer är viktiga och unika och ska få utvecklas på sina egna meriter och därför måste få synas.
2) Glasen är fyllda till en del vilket skulle kunna symbolisera att alla ska omfattas av grunderna i välfärden. Vill man fylla på mer är det upp till var och en.
3) Ett annat skäl till märkningen är också att var och en ansvarar för eventuell diskning av sitt glas. Vill man diska varje dag så gör man det, vill man inte diska struntar man i det och tar själv konsekvenserna. Valfrihet med andra ord!

Motsvarande med en rödgrön politik skulle vara omärkta glas med ekologisk morotssaft som någon myndighet delar ut vare sig du vill eller inte. När du druckit klart samlas glasen in och diskas i någon centraldisk på bestämda tider (efter överenskommelse med facket såklart) och påfyllningen kan du bara glömma, såvida inte alla vill ha...

Vi konstaterade medan solen gick ner i havet att för vår del var det ingen tvekan vilket samhälle vi vill ha. Vilket samhälle vill du ha?

Andra bloggar om Almedalen, politik, Moderaterna, Tyresö, rödgröna, Val 2010.