Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.

Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.

Polisen ska inte skjutsa fyllon

Jag har några gånger tittat på realityserien ”Tunnelbanan” som visas på kanal 5. I serien får man följa de många ordningsvakter som ser till att Stockholms kollektivtrafik blir en trygg och säker plats för alla resenärer.

Man får se hur operatörerna på trygghetscentralen får in samtal om olika ordningsstörningar i tunnelbanan och hur sedan ordningsvakterna ingriper i olika situationer.

Jag har långt ifrån sett alla avsnitt, men en sak kan jag konstatera. Uppåt nittio procent av de ingripanden som ordningsvakterna gör handlar om människor som är påverkade av alkohol eller narkotika. I en del av fallen hanterar vakterna de störande människorna genom att avvisa dem från tunnelbanan, men i många fall tvingas de till ett omhändertagande. 

Ofta görs dessa omhändertaganden för att personen i fråga är allt för påverkad och därmed utgör en fara både för sig själv och för andra resenärer.

Efter att ordningsvakterna rett upp situationen och omhändertagit personen larmar trygghetscentralen polisen som får hämta upp den omhändertagna för vidare transport, oftast till polisstationen för tillnyktring eller avtändning.

Jag har naturligtvis ingen statistik på hur ofta det handlar om att någon alltför påverkad måste hämtas av polisen, men känslan är att det går åt många timmar per dag till den arbetsuppgiften.

Varför ska polisens knappa resurser användas till att skjutsa fyllon till polisstationen? Ett obegripligt slöseri med utbildade poliser som skulle kunna lägga sin tid på att lösa och förebygga grövre brott.

En effektivare hantering borde vara att ordningsvakterna skjutsar de omhändertagna till polisstationen där en polis får göra den slutgiltiga bedömningen hur personen ifråga ska hanteras vidare. På så sätt äventyras inte rättssäkerheten för den som omhändertas. I de, förmodligen fåtal, fall där polisen inte delar ordningsvakternas bedömning får den omhändertagne helt enkelt släppas i anslutning till polisstationen. 

På det sättet frigörs viktiga resurser till riktigt polisarbete. Och det ska gudarna veta att de resurserna behövs.

Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.

Mitt förslag står inte heller i motsats till det behov av tunnelbanepoliser som finns i Stockholms kollektivtrafik. De ska ju verka i trafikmiljön, inte heller de lägga sin tid på att skjutsa fyllon.

Den merkostnad för de ordningsvakter som ombesörjer dessa transporter borde dessutom uppvägas med råge av de timmar som frigörs för riktigt polisarbete. Alla är vi väl överens om att polisen behöver mer resurser?

Andra bloggar om tunnelbanan, Stockholm, kollektivtrafik, trygghet, brottslighet, polisen, ansvar, samhälle, missbrukare, politik.

Tyresö – Sveriges Chicago?

I somras blev en ung man skjuten vid en skola i Tyresö. Vad som hittills framkommit pekar allt på att det handlade om en uppgörelse i samband med narkotikaaffärer.

I samband med den händelsen skrev jag ett inlägg som delades och spreds till många. Vissa oroade sig då över att ”nu är det slut med trygga, trivsamma Tyresö”, och liknande.

Har då brottsligheten ökat i Tyresö? 

Källa: Tyresö kommun

Jag har roat mig med att analysera den officiella statistik som finns att tillgå och kan konstatera att svaret är nej. Som synes i första diagrammet så ökar vår befolkning snabbare än brottsligheten. Räknar man ut antalet anmälda brott per invånare så har de sjunkit från 10,55 2014, till 9,74 för 2015. Kurvan är alltså på väg ner igen.

Jämför man olika brottstyper så varierar det. Narkotikabrotten sjunker, liksom misshandelsbrotten. Stöld ur fordon och skadegörelsen ökar något. En blandad kompott med andra ord.

Källa: Tyresö kommun

Man kan alltså konstatera att Tyresö inte på något sätt håller på att förvandlas till laglöst land som några olyckskorpar hävdar.

Självklart finns det fortfarande mycket att göra och det pågår också mycket förebyggande arbete. Tyresös samarbete med trafikskolor och hunddagis är innovativa metoder som sprids över hela landet.

Den sämre lokala närvaron från polisen och de signaler jag får om ökad droganvändning bland unga, ger mig dock all anledning att fortsätta engagera mig i frågan. 

Jag hoppas också att alla föräldrar fortsätter att ta sitt ansvar och håller reda på vad deras tonåringar gör på kvällar och helger.

Men, på det hela taget är Tyresö fortfarande en av de tryggaste och bästa kommunerna man kan leva och bo i. Jag är glad för det och vet att de flesta Tyresöborna håller med mig.

Som avslutning kan jag också berätta att de som arbetar ute bland våra ungdomar på kvällar och nätter, till min stora glädje, berättar att sommaren 2016 har varit den lugnaste på länge. Med stor sannolikhet beroende på vårt systematiska förebyggande arbete.

Andra bloggar om ungdomar, Tyresö, trygghet, brottslighet, föräldrar, ansvar, samhälle, politik, statistik, polisen.