Visar inlägg med etikett hemtjänst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hemtjänst. Visa alla inlägg

tisdag 17 april 2018

Rapport från en socialnämnd

Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?

Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn… Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.


Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.

Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.

Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.

Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.

Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.

Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.

En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.

För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen. Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.

Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.

Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...

Andra bloggar om ,, , , , , , , , , , , , , , .

måndag 9 december 2013

Maxtaxan – en av nycklarna till välfärden

Det debatteras flitigt i dagarna om huruvida man kan bryta ut en enskild punkt i landets budget och rösta ner just den. Jag talar alltså om brytpunkten för statlig skatt.
Oppositionen försöker legitimera sitt handlande med att det höjer intäkterna och på så sätt skulle kunna bidra till en förbättrad välfärd.

Källa: Politikfakta
Att försöka få väljarna att se skattesänkningar som en motpol till ökad välfärd, är helt uppenbart oppositionens strategi just nu. Att det handlar om antingen eller, inte både och.

Ska man tro vissa opinionsundersökningar så har de än så länge lyckats ganska bra. Många människor verkar inte förstå sambandet:

Sänkta skatter/Fler i arbete/Ökade skatteintäkter/Mer pengar till välfärden

Jag skulle vilja föra in ytterligare en faktor i välfärdsdebatten, nämligen de maxtaxor som finns för en del kommunala tjänster såsom förskola, fritidshem och hemtjänst. Maxtaxan reglerar den avgift som brukarna av dessa välfärdstjänster själva betalar.

Systemet med maxtaxa för vissa välfärdstjänster är i grunden bra. Det som komplicerar saken för kommunerna är att den uppräkning av taxan som sker, inte följer den faktiska kostnadsutvecklingen.

Det gör, och har gjort, att många kommuner tvingats rationalisera och effektivisera, ibland kanske lite väl mycket, vilket i vissa fall säkert gått ut över kvaliteten. Till det kommer en åldrande befolkning som, med all rätt, kräver en utökad service.

Eftersom de allra flesta faktiskt har fått sänkt skatt, borde därför en uppjustering av maxtaxorna vara fullt möjlig att klara av för brukarna. Det i sin tur skulle öka utrymmet för kommunerna att satsa ännu mer på kvaliteten i tjänsterna.
Självklart löser inte detta alla utmaningar, men skulle vara en bit på väg. Rätt väg.

Relaterat: AB, AB, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD.