Böneutrop – Nej tack

I Växjö har polisen gett tillstånd till böneutrop från en moské under några minuter på fredagar. Man har satt en decibelgräns för både inomhus- och utomhusmiljö.
Debatten som följt har handlat om religionsfrihet, bullerstörningar och om detta skulle främja integration eller inte.

Min ståndpunkt är klar. Detta är inget jag kan acceptera. Mina argument är flera.

1) I ett sekulärt land är religion en privatsak. Man kan inte pracka på andra människor sin åsikt, vilket böneutrop från en moské faktiskt gör.

2) Sverige har religionsfrihet. Det innebär bland annat rätten att slippa bli utsatt för religiös påverkan i offentliga miljöer. Vill man utöva sin religion är man naturligtvis fri att göra detta, men inte i det offentliga rummet.

Vissa jämför böneutropen med klockringningar som ljuder från våra kristna kyrkor för att kalla till gudstjänst eller andra ceremonier. Det är, enligt mig, en felaktig jämförelse.
En klockringning förkunnar i sig inget religiöst budskap utan är snarare att jämföra med när det ringer in på en skola.
Om våra kristna kyrkor ville ersätta klockringningen med en röst som förkunnade att vår gud är den största och bästa, skulle jag inte acceptera det heller.

Historisk sett har också kyrkklockorna används för att kalla samman medborgarna om fienden närmade sig eller något annat negativt var i antågande, vilket är en helt annan sak.

Jag är absolut inte religiös. Jag lämnade svenska kyrkan på min 18-årsdag. Ändå vill jag försvara den traditionen och tycker att jämförelsen med publika böneutrop haltar å det grövsta.
Vill man ha en annan jämförelse, är skillnaden mellan böneutrop från en moské och klockringning som att jämföra en instrumental melodi med en sångare som vill berätta en historia eller förmedla ett budskap.

Böneutrop är alltså inget för vårt svenska, sekulära, samhälle.

Skulle det, mot förmodan, komma in en ansökan om publika böneutrop i Tyresö kommer jag bekämpa detta med alla till buds stående medel. Ta det som ett vallöfte från mig.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, fundamentalism, demokrati, indoktrinering, islam, Tyresö, böneutrop, kyrkklockor, moskéer.

Om det där med helgdagar

Förra veckan inföll Kristi himmelsfärds dag på torsdagen vilket förvandlade fredagen till en klämdag och möjlighet till fyra dagars ledighet för dem med möjlighet till att ta fredagen ledig.

Nästa vecka infaller vår Nationaldag på tisdag med måndagen till en klämdag. Alltså fyra dagar ledigt igen för den som har möjlighet.

Snart är det midsommar och då är det dags igen.

För inte så länge sedan var det påsk och dessutom första maj. Långledigt igen alltså för de som har möjlighet.

Visst är det skönt att vara ledig om man kan, men är det inte dags att reformera det där med helgdagar i ett modernt och sekulärt land?

De flesta av våra helgdagar finns på grund av vår kristna tradition, men måste vi ha det så i all evighet? Vi har ju separerat kyrka från stat.

Dessutom har dessa helgdagar en grav slagsida mot våren.  Under hösten finns bara Alla helgons dag, som alltid infaller på en lördag.

Utöver detta behöver vi jobba mer, inte mindre, för att klara de ekonomiska utmaningarna som kommer.

Därför är mitt förslag att långfredagen, Kristi himmelsfärds dag och första maj avskaffas som helgdagar. De är ju bara viktiga ”på riktigt” för en allt mindre skara.

Ta sedan en av dessa dagar och gör 7 juni till helgdag. På så sätt kan många fler festa loss och fira vår Nationaldag utan oro för arbete dagen efter.

Lagstifta sedan om en extra, flexibel, semesterdag för alla som jobbar. Då kan man lägga den var man vill. Kanske för att kunna få en långhelg under den mörka tråkiga hösten?

Med det förslaget tar vi ett första steg mot ett mer sekulärt Sverige och får dessutom en arbetad dag till för de flesta, vilket är bra för ekonomin.

Första maj då? Ja, de som fortfarande vill försöka hålla liv i en gammal vänstertradition kan ju plocka ut sin flexibla dag då.

Slutligen, varför talar vi om ”röda dagar”? Jag tycker gott de lika gärna kan vara blåa…

Andra bloggar om politik, tradition, religion, helg, funderingar, religionsfrihet, samhälle, helgdagar, demokrati, valfrihet, arbete, arbetslinjen.

Religion i svenskt arbetsliv

På senare tid har det kommit upp åtminstone två uppmärksammade fall där människors religiösa tro lett till konflikt och debatt om ifall religionsfriheten i Sverige skulle stå över andra regelverk.

De fall jag tänker på är barnmorskan som vägrade utföra aborter och sätta in preventivmedel samt kvinnan som vägrades jobb på SAS för att hon insisterade på att bära slöja till uniformen.

Jag känner personligen till ett annat fall, som inte kommit till offentligheten, där en personlig assistent vägrade laga fläskkött och servera öl till sin brukare p g a sin religiösa tro.

Om vi inte har gjort det tidigare, så är det hög tid att sätta ner foten nu!

Sverige är ett sekulärt land. Det betyder att religionen är en privatsak, något som man har full frihet att praktisera på sin fritid. Om vi accepterar religionsfrihet som ett argument för att inte följa de lagar och regelverk som finns på arbetsmarknaden, har vi kommit vilse i vårt samhällsbygge.

På samma sätt som yttrandefrihet ändå innebär att det inte går att säga vad som helst, borde det vara självklart att någons religiösa tro i ett sekulariserat land aldrig kan övertrumfa lagar och regler.

Den EU-dom som kom för ett tag sedan säger att om en arbetsgivare exempelvis har en beslutad klädkod så gäller den koden före eventuellt åberopande av religiösa regler. En bra och tydlig dom.

Det som känns extra provocerande i fallet med barnmorskan och SAS, är ett det verkar som det är organiserade kampanjer som drivs av religiösa organisationer, snarare än av en enskild arbetstagare. Bara det är ett hot mot vårt samhälle som måste bekämpas. 

Är man inte nöjd med våra lagar och regler så får man driva frågan om förändring politiskt eller fackligt. Det är så det fungerar i vår demokrati!

Ett normalt beteende borde ju annars vara att man inte utbildar sig till ett yrke där man på förväg vet att man inte accepterar de arbetsuppgifter som ingår. Eller att man inte söker arbete där man vet att det finns en klädkod man inte kan ställa upp på.

Har man ett service- eller vårdyrke där man träffar människor med olika värderingar är det extra viktigt att uppträda neutralt och inte riskera att provocera eller förolämpa någon med sin klädsel eller sina åsikter. Det borde vara självklart!

Hur det gick med den personliga assistenten? Såvitt jag vet fick vederbörande sluta sin anställning så fort missförhållandena uppdagades.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, demokrati, indoktrinering, arbete, SAS.

Förbjud religiösa friskolor

Häromveckan öppnade en socialdemokratisk minister upp för en diskussion kring att förbjuda religiösa friskolor.
Jag kan inte påstå att den rödgröna regeringen har många rätt så här långt, och jag gillar inte förbud generellt, men i detta fall är jag benägen att hålla med. Jag ska förklara varför jag tycker så.

Sverige är ett sekulariserat land. Det betyder att religion inte ska inverka på hur vårt samhälle sköts och styrs.
Sverige har religionsfrihet. Det innefattar också friheten att inte bekänna sig till någon religion.

Skollagen säger att undervisningen ska vara sekulär. Ingen kan få mig att tro att religiösa friskolor inte ägnar sig åt bön eller att studera Bibeln, Koranen etc. Det ligger ju s a s i sakens natur och är hela syftet med religiösa friskolor. Därmed följer man inte skollagen.
I vissa fall motverkar religiösa friskolor integrationen. Självklart ska barn med invandrarbakgrund gå i en sekulär skola, det är en viktig pusselbit för att integreras i vårt samhälle.

En del debattörer säger att ett förbud skulle stå i motsats till Europakonventionen där föräldrar fritt ska kunna välja skolform för sina barn. Frågan är om detta i sin tur då inte står i motsats till FN:s Barnkonvention, artikel 14, punkt 1: ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.” 

Ser man exempelvis Laboraskolan i Småland som drivs av den kristna sekten Plymoutbröderna eller muslimska skolor med misstänkta kopplingar till imamer som sympatiserar med terroristerna i IS, så inser man att risken för indoktrinering är överhängande.
Självklart är det svårt att förbjuda föräldrarna att ge sina barn en religiös fostran på fritiden, men skolan borde, lika självklart, vara fri från denna påverkan i ett sekulariserat land.

Jag anser också, kanske en symbolhandling men ändå, att ämnet religionskunskap ska utgå från skolans läroplan även om innehållet inte är religionsfostrande. Att läsa om och diskutera olika religioner kan mycket väl integreras i ämnena historia och samhällskunskap.

Fram till ett lagförslag i denna riktning kan komma, bör inga nya religiösa friskolor tillåtas starta och Skolinspektionen borde utföra oannonserade besök på de befintliga skolorna för att få en uppfattning om vad som faktiskt pågår innanför väggarna.

Andra bloggar om politik, integration, religion, migration, funderingar, religionsfrihet, samhälle, jämställdhet, fundamentalism, skolan, demokrati, friskolor, religion, indoktrinering, religiösa friskolor.