Häftigt att betala skatt?

Häromveckan skrevs det i media om att Mona Sahlin har s k löneutmätning på sin statsrådspension av Kronofogden. Det betyder att hon får behålla ett minimum och resten går till att betala av på hennes skatteskuld, drygt 600 000 kronor.
Minst sagt ironiskt är det att just hon har sagt ”det är häftigt att betala skatt”.

Jag kan inte påstå att jag tycker det är häftigt att betala skatt. Däremot är det nödvändigt att betala skatt för att finansiera viktiga, gemensamma samhällsfunktioner som försvar, polis och viss infrastruktur.
En grundläggande välfärd ska också betalas gemensamt, anser jag. Jag tycker också att skattenivån ska vara rimlig och därmed skapa incitament att arbeta mer.
Att betala mer än 50 procent av sin lön i skatt är för mig helt orimligt.

Lafferkurvan

Inom den nationalekonomiska teorin finns ett begrepp som kallas för Lafferkurvan. Den ska formulera och illustrera det optimala skatteuttaget i ett land.
Teorin den bygger på, säger förenklat att om staten beskattar medborgarna för högt tappar de tilltron till staten och försöker smita undan skatt och/eller arbeta mindre. Då minskar också de totala skatteintäkterna trots det höga skattetrycket.
Är skatten för låg får staten helt enkelt inte in de intäkter som behövs för att finansiera de gemensamma åtagandena.
Var de olika nivåerna på Lafferkurvan befinner sig varierar från land till land och hänger samman med synen på offentlig sektor, förtroendet för staten och vad medborgarna tycker de får ut för det de betalar in.

De rödgröna partierna i Sverige, inte minst vänsterpartiet och miljöpartiet, vill ofta finansiera sina reformer med att höja skatten. Särskilt för de som tjänar mest.

Vad de inte förstår är framförallt två saker: Att beskatta de som tjänar allra mest ännu hårdare, ger inte särskilt mycket till statskassan. Den gruppen är alldeles för liten. Även om de tjänar mycket stora pengar. Det blir bara symbolik av den politiken.
Som en följd av detta måste en hårdare beskattning gå lägre ner bland lönenivåerna för att ge effekt i statskassan. Då måste även en stor grupp av medelinkomsttagarna omfattas såsom sjuksköterskor, lärare och poliser. I detta läge riskerar man att hamna på ”fel sida” av Lafferkurvan.

När medborgarna, trots högt skattetryck, inte upplever att man får valuta för sina skattepengar, finns en uppenbar risk att man försöker undgå skatt genom att jobba svart eller jobba mindre, eftersom det ändå inte lönar sig.
Jämför situationen i Grekland. Där saknar allt för många förtroende för staten och resonerar att: Om jag inte skor mig själv så är det någon annan som gör det. Politiker, facket, EU… 

Leif Östlings retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”, kanske inte var det mest smarta från en ordförande i Svenskt Näringsliv.
Men när vanliga löntagare börjar fråga sig samma sak och inte kan ge sig själv ett tillfredsställande svar, då balanserar vi på toppen av Lafferkurvan. Utan skyddsnät.

Jag tror att varje skattehöjning som de rödgröna partierna vill tvinga på oss, riskerar att knuffa oss ner på fel sida av kurvan. Det vore väldigt olyckligt för Sveriges konkurrenskraft och tillväxt.
Tänk på det när du börjar fundera på valet i höst.

Andra bloggar om skatter, Kronofogden, lafferkurvan, Mona Sahlin, Vänsterpartiet, politik, Sverige, ekonomi, finanspolitik, funderingar, Leif Östling, Val 2018, Miljöpartiet.