Vet du vad en plats på sluten ungdomsvård hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, kostar?
Svaret är drygt 6 000 kronor. Per dygn. Ja, du läste rätt, per dygn. I extremfall upp till 12 000. Per dygn…
Det innebär en kostnad om drygt två miljoner per år för ungdomens hemkommun. Det är en av mina (smärtsamma) iakttagelser sedan årsskiftet. Staten har nämligen monopol på att låsa in medborgare och det är bara för kommunerna att betala.
Jag har nu varit ordförande för socialnämnden i Tyresö i snart fyra månader. Före det inskränkte sig min kunskap om detta område till information jag fått i egenskap av ledamot i kommunstyrelsen och andra övergripande sammanhang.
Det finns fortfarande mycket kvar att lära, men jag vill dela med mig av några observationer och några funderingar.
Till att börja med måste jag lyfta på hatten för alla dedikerade medarbetare som lägger ner mycket omsorg och kompetens för att hjälpa medborgare som behöver vård, hjälp och stöd av olika slag. Oavsett om det är den kommunanställda socialsekreteraren eller den privatanställda undersköterskan som jobbar inom hemtjänsten.
De är fundamenten i det fantastiska sociala skyddsnät som kungariket Sverige har byggt upp för sina medborgare.
Så långt är allt bra. Men systemet reser också ett antal frågor.
Exempelvis förväntas jag som ordförande fatta beslut om omedelbara omhändertaganden av barn som far illa, kriminella smågangsters eller vuxna som riskerar sina liv genom missbruk.
Vilken kompetens för det har jag som politiker? Svaret är såklart, väldigt begränsad.
Jag tvingas fatta dessa beslut för att dessa åtgärder inte får delegeras till tjänstemännen. En i grunden absurd situation. Jag gör det gärna för att skydda medarbetarna, men är samtidigt helt utelämnad till deras bedömningar.
Kommunerna lägger en förmögenhet på taxiresor. Det finns medborgare med speciella behov som åker taxi för över en halv miljon per år. Till daglig verksamhet inom LSS till exempel. Vi måste bli bättre på att handla upp dessa transporter.
Sverige är ett av få (det enda) länder där man kan tvångsomhänderta en myndig människa som riskerar supa eller knarka ihjäl sig. Ett begå självmord är tillåtet, men inte genom långvarigt missbruk. Empatiskt eller inskränkning av individens frihet? Välj själv.
En annan filosofisk fråga man kan ställa sig är hur många chanser ska en människa få? Om en vuxen får oändligt många tillfällen att komma tillrätta med sitt missbruk, men inte tar den, finns det en gräns? Jag inser naturligtvis det omöjliga i att dra den gränsen, men frågan är värd att lyftas ändå, anser jag.
För att återkomma till SIS i första stycket. Den myndigheten borde konkurrensutsättas! Kostnaderna är inte rimliga någonstans.
Dessutom finns alltför många historier om hur ungdomar som kommit direkt från ett SIS-hem är narkotikapåverkade eller fall där man tagit en överdos inne på institutionen.
Jag är helt övertygad om att om ett antal kommuner gick samman och handlade upp tjänsten, skulle den kunna levereras minst lika bra och billigare av andra aktörer.
Sekretessen tillåter naturligtvis inte att jag ger konkreta exempel, men jag önskar att fler svenskar visste och förstod hur mycket omsorg, energi och inte minst pengar vi investerar i att hjälpa medborgare som av olika skäl inte klarar sig själv.
Jag önskar att de också skulle komma ihåg detta när det skrivs om de fåtal fall som går fel och inser att trots all kompetens och goda intentioner, så är alla som arbetar i socialtjänsten bara människor.
Slutligen måste jag ställa frågan även om den verkar obekväm för de flesta inom politiken, mitt parti inräknat.
Kostnaderna för den här verksamheten, liksom övriga välfärdstjänster, ökar mer än skatteintäkterna. Hur ska detta betalas på sikt? Att öka skatten är fel svar i ett högskatteland...
Andra bloggar om Socialstyrelsen,sjukvård, omsorg, ekonomi, vård, politik, samhälle, Moderaterna, demokrati, jämställdhet, funderingar, Tyresö, välfärd, barn, unga, Sverige.
Visar inlägg med etikett missbruk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett missbruk. Visa alla inlägg
tisdag 17 april 2018
måndag 13 mars 2017
Polisen ska inte skjutsa fyllon
Jag har några gånger tittat på realityserien ”Tunnelbanan” som
visas på kanal 5. I serien får man följa de många ordningsvakter som ser till
att Stockholms kollektivtrafik blir en trygg och säker plats för alla
resenärer.
Andra bloggar om tunnelbanan, Stockholm, kollektivtrafik, trygghet, brottslighet, polisen, ansvar, samhälle, missbrukare, politik.
Man får se hur operatörerna på trygghetscentralen får in
samtal om olika ordningsstörningar i tunnelbanan och hur sedan ordningsvakterna
ingriper i olika situationer.
Jag har långt ifrån sett alla avsnitt, men en sak kan jag
konstatera. Uppåt nittio procent av de ingripanden som ordningsvakterna gör
handlar om människor som är påverkade av alkohol eller narkotika. I en del av
fallen hanterar vakterna de störande människorna genom att avvisa dem från
tunnelbanan, men i många fall tvingas de till ett omhändertagande.
Ofta görs
dessa omhändertaganden för att personen i fråga är allt för påverkad och därmed
utgör en fara både för sig själv och för andra resenärer.
Efter att ordningsvakterna rett upp situationen och
omhändertagit personen larmar trygghetscentralen polisen som får hämta upp den
omhändertagna för vidare transport, oftast till polisstationen för tillnyktring
eller avtändning.
Jag har naturligtvis ingen statistik på hur ofta det handlar
om att någon alltför påverkad måste hämtas av polisen, men känslan är att
det går åt många timmar per dag till den arbetsuppgiften.
Varför ska polisens knappa resurser användas till att
skjutsa fyllon till polisstationen? Ett obegripligt slöseri med utbildade
poliser som skulle kunna lägga sin tid på att lösa och förebygga grövre brott.
En effektivare hantering borde vara att ordningsvakterna
skjutsar de omhändertagna till polisstationen där en polis får göra den
slutgiltiga bedömningen hur personen ifråga ska hanteras vidare. På så sätt äventyras inte rättssäkerheten för den som omhändertas. I de, förmodligen
fåtal, fall där polisen inte delar ordningsvakternas bedömning får den
omhändertagne helt enkelt släppas i anslutning till polisstationen.
På det
sättet frigörs viktiga resurser till riktigt polisarbete. Och det ska gudarna
veta att de resurserna behövs.
Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.
Självklart ska polisen tillkallas när så krävs för grövre brottslighet i trafikmiljön, men uppenbarligen är dessa tillfällen relativt få i sammanhanget.
Mitt förslag står inte heller i motsats till det behov av
tunnelbanepoliser som finns i Stockholms kollektivtrafik. De ska ju verka i
trafikmiljön, inte heller de lägga sin tid på att skjutsa fyllon.
Den merkostnad för de ordningsvakter som ombesörjer dessa
transporter borde dessutom uppvägas med råge av de timmar som frigörs för riktigt
polisarbete. Alla är vi väl överens om att polisen behöver mer resurser?
Etiketter:
alkohol,
brott,
ekonomi,
kollektivtrafik,
missbruk,
narkotika,
poliser,
politik,
rättssäkerhet,
samhälle,
säkerhet,
trygghet,
tunnelbana,
vakter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


