Heliga kor III - Pensionärer är ingen homogen grupp

I min något oregelbundna bloggserie om "heliga kor" i politiken kommer här avsnitt tre. Det handlar om våra seniorer, eller pensionärer, eller äldre. Kära barn har många namn.

Lite svävande sådär, talar många av oss om ”barn” i olika sammanhang. Jag tror de flesta då avser människor mellan noll och sisådär 16-17 år. Ibland använder även jag såklart begreppet om mina, sedan länge vuxna och utflugna, telningar.

Men i sammanhang som handlar om politik och politiska förslag, exempelvis utbildning, skulle väl ingen komma på att klumpa ihop en tvååring på förskola, med en sextonåring som nyss börjat på gymnasiet.

När man talar om ”vuxna”, är jag övertygad att de flesta åsyftar människor från 18 år och uppåt. Man är vuxen när man är 37 likväl som 77.

Ronald Reagan, 73 år, omvaldes som president.

När det gäller våra seniora medborgare, pensionärer, verkar inte detta tankesätt gälla. Oavsett om man är 65 eller 112 så är man bara ”pensionär”, och ska, enligt deras organisationer, behandlas som en enda homogen grupp.

Jag tycker det är dags att börja reformera den synen nu. Det är lika stor skillnad mellan en frisk och pigg 68-åring och en sjuk 83-åring som mellan en 2-åring och en 14-åring.

Alla har individuella behov utifrån hälsotillstånd, ekonomi eller social tillhörighet. Vår uppgift från politiskt håll måste vara att bejaka varje individ, låta varje individ fatta beslut på egen hand och vid behov stödja dem som av olika anledningar behöver samhällets stöd.

Våra pensionärsorganisationer, som såklart gör sitt jobb som opinionsbildare, verkar mena att så fort man fyller 65 så blir man oförmögen att ta hand om sig själv. Oförmögen att ta ansvar för sin egen hälsa.

Ska man tro pensionärsorganisationerna blir man också, huxflux, utfattig bara för att man fyllt 65.

Så är det naturligtvis inte. Det finns pensionärer som har det mycket tufft ekonomiskt, men det finns också många som har råd att unna sig livets goda. 

Det finns massor av pensionärer som på eget initiativ, och vid behov med finansierat med egen plånbok, deltar i olika former av fysisk träning för att kroppen ska må bra. Det finns naturligtvis också några pensionärer som inte kan eller vill träna sin kropp.

Det finns, på samma sätt, massor av pensionärer som på egen hand ordnar sociala aktiviteter av olika slag. Precis som det finns en del som behöver lite hjälp att skapa sociala kontakter.

Tyvärr är det inte heller så enkelt som vissa hävdar att stimulerande aktiviteter för pensionärer minskar risken för t ex Alzheimer. I DN 11 april uttalar sig Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska sjukhuset, som forskar i frågan. ”I dagsläget vet vi inte vad man ska göra för att minska sin egen risk och det finns ingen medicin som bromsar själva sjukdomsförloppet.”

I många sammanhang hyllar vi styrkan av ett mångfacetterat samhälle. Minns kampanjen ”Jag gillar olika”, till exempel.

Jag tycker det är dags att vi även betraktar våra pensionärer som individer med olika möjligheter och behov istället för en enda stor, formlös massa med samma önskemål och behov.

Övriga inlägg i min lilla serie hittar du här och här.

Andra bloggar om ekonomi, Tyresö, fritid, pensionärer, pensioner, SPF, PRO, samhälle, individer, träning, folkhälsa, Alzheimer .