Dagens politik – och lite musik

I den socialdemokratiska jakten på efterträdare till parentesen från Oskarshamn, basunerar flertalet riksmedia nu ut Stefan Löfven, ordförande i Metall, som den hetaste kandidaten. Man har till och med hunnit med att intervjua hans stolta mamma som, åtminstone indirekt, har bekräftat sonens kommande utnämning.

Ja, vad tror man om det då? Kan inte påstå att jag har någon djup bild av Löfven. En och annan intervju i samband med avtalsrörelsen, men inte så mycket mer. Jag är i alla fall inte särskilt förvånad. Det känns som ytterligare ett kompromissval som kan accepteras av de många falangerna inom socialdemokratin.

Kanske är det just där man finner grundorsaken till partiets kris. Det som på 50- och 60-talen var partiets styrka, ”från Unga Örnar till Fonus”, det vill säga att partiet tar hand om dig från vaggan till graven, har nu blivit dess förbannelse.
Socialdemokraterna har via dessa organisationer, som alla ska ha med ett ord i laget vid tunga beslut, skapat en koloss som bara kan blidkas med kompromisser.

Risken finns att den verkliga makten i partiet kommer att landa på Sven-Erik Österberg som gruppledare i Riksdagen, eftersom Löfven inte har någon plats där. Det låter onekligen lite krångligt att ha en oppositionsledare utanför parlamentet, men tiden får väl utvisa om det fungerar.

Man kan ju också fråga sig om processen, där VU och partistyrelse utser ny ledare direkt ”andas öppenhet”, som många s-märkta debattörer efterlyst?

Ett annat parti i kris, Kristdemokraterna, ska i helgen avgöra sin infekterade partiledarstrid. Den processen har varit allt annat än dold utan utspelats på debattsidor, bloggar, Facebook och innehållit en hel del fula tricks.

Frågan är om någon av kombattanterna Hägglund och Odell är personen att leda partiet till ett stabilt tioprocentsparti, vilket borde vara möjligt och önskvärt, inte minst för att skapa stabilitet i Alliansen?

Jag har tidigare skrivit att Odell inte är lösningen på partiets problem. För att skapa en bredare väljarbas måste man distansera sig från abortmotståndare och andra fundamentalister som skrämmer de väljare som i och för sig kan anamma partiets familjepolitik.

Därför blir jag lite orolig när Odell, som stöds av många fundamentalister, samtidigt har ungdomsförbundets stöd. Om ungdomarna, som borde vara partiets framtid, stöder den falangen finns risk för att partiet inte kommer överleva valet 2014.

Parallellen med socialdemokratin finns där i och med avsaknaden av alternativ. Man kan tycka vad man vill om saken, men för att lyckas i dagens politiska värld måste man inte bara vara kunnig och påläst, utan måste också ha personlig utstrålning. Vara medial, ”gå igenom TV-rutan”, ha karisma etc.
Man kan knappast anklaga vare sig Löfven, Odell eller Hägglund för att ha just den egenskapen i överflöd.

Till sist är det med sorg jag läser att Stig Vig, sångare och frontfigur i kultbandet Dag Vag, har lämnat oss, endast 63 år gammal. När jag var tonåring var det ofta vi satt och förfestade, och skrålade med, till Dag Vags musik och underfundiga texter. Vem minns inte låtar som ”Dimma”, ”Du får aldrig nog” eller ”Tom”.  R.I.P Stig Vig.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, KD, samhälle, Göran Hägglund, Mats Odell, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, partiledare, Stefan Löfven, Stig Vig, musik, Dag Vag.