Rapport från Mittens Rike 2 – Ut i landet

Efter fyra intensiva dagar i Beijing tog vi inrikesflyget söderut, till en stad som heter Guilin. Man kan få en liten känsla av hur stort Kina är när flygtiden var fyra timmar. Som från Stockholm till Rom…

Guilin är en stad som har 4,5 miljoner invånare och är känd för sin fantastiska natur.  Jag kan inte påstå att jag tyckte själva staden var särskilt trevlig. Trots floden som ringlar genom staden kändes den sliten och trist. Den påminde en del om ställen jag besökt i de gamla Sovjetstaterna.

Första dagen här drabbades jag av resans enda magbesvär. Det gick att hantera med lite ris, cola och vila trots att magen kändes som en torktumlare.

Vi stannade bara två nätter här och besökte Rörflöjtsgrottan, en gigantisk grotta med massor av stalaktiter och stalagmiter. Man har här ordnat med effektfull belysning som skapar en trolsk stämning. Vi besökte även en teodling och fick en lektion i tedrickandets konst. Här snackar vi inte tepåsar i en kopp vatten!

Typisk teplockare...

Från Guilin tog vi sedan en flodbåt på Lifloden. En fantastisk naturupplevelse mellan sockertoppsbergen som var en av resans höjdpunkter. Så småningom landade vi i staden Yangshou, en liten stad med ”bara" en halv miljon invånare, mitt bland sockertopparna.

Den här staden gillade jag verkligen. Trots en hel del turister, inte minst inhemska, så kändes den på något sätt gemytlig. Vi tillbringade dagarna med shopping, en cykeltur och att bara gå runt.

Med båt på Lifloden.

En kväll besökte vi en magisk föreställning med en otroligt häftig ljussättning som mestadels utspelade på vatten, med de majestätiska bergen som bakgrundskuliss. Föreställningen är skapad av samma regissör som gjorde invigningsceremonin till OS i Beijing. På scen deltog ungefär 600 personer!

Här märktes även den förbättrade köpkraften för kineserna. Andra kvällen visade sig vara en helgdag, och staden fullkomligt översvämmades av kinesiska turister som likt lämlar rörde sig på gatorna. Här fick man inte ha anlag för torgskräck, inte.

Nästa etapp gick med buss till en stad vid namn Pingnan. På vägen fick man en bra koll på den kinesiska landsbygden där vattenbuffeln fortfarande är vanlig som dragdjur på risfälten. Här råder det subtropiskt klimat så husen människorna lever i är ofta enkla, men funktionella. Och överallt hus och människor. Jag tror inte vi någon gång åkte genom något vi skulle kalla för naturområde, än mindre vildmark.

I Pingnan fick vi möjlighet att besöka ett kinesiskt barnhem, numera konverterat till ett äldreboende. Där togs vi emot som en officiell delegation av tolkar och lokala pampar. En unik möjlighet som inte många får möjlighet att uppleva. Landet politik för att begränsa befolkningstillväxten har tyvärr gjort att många barn, oftast flickor, överges av sina föräldrar och får tillbringa sin uppväxt på barnhem ifall de inte har turen att bli adopterade från väst. Enligt den lokala bossen har det beteendet minskat med åren. Jag hoppas verkligen att han har rätt.

Överläggning med lokal boss i Pingnan...

Sista etappen i södra Kina gick med buss till Nanning. Nanning är en snabbt växande stad som myndigheterna bestämt ska bli ett slags handelscentrum.

Där stannade vi bara en dag och flanerade bl a i ett område där man i princip bara sålde mobiltelefoner med tillbehör. Fascinerande.

Slutligen några reflektioner från den här delen av resan. 

Hotellen håller i allmän mycket hög standard, även med västerländska mått mätt. På hotellen finns det ofta informations- och varningstexter kring HIV och aids. Jag försökte gräva lite och fick fram så mycket att ”det förekommer och man får behandling i sjukvården”. De multinationella företagen som McDonalds, KFC, Samsung och Apple syns och finns även på de flesta ställena här. Både kul och trist på en gång.

Finns inte bara i Tyresö!

Det är väldigt få som talar engelska, förutom säljarna som behärskar några ord som ”best price for you” och andra standardfraser. En guide är att rekommendera.

Maten är god och billig, men blir gärna lite enahanda och påminner väldigt mycket om den svenska klassikern ”tre små rätter”, även om det oftast är fler än tre. 

Är man vinälskare har man kommit fel. Alla viner heter ”Great Wall” och det som skiljer de olika flaskorna är surhetsgraden. Enligt mitt ressällskap är dock den lokala ölen både god och prisvärd.

Nästa inlägg kommer att handla om världsstaden Hongkong. Det vill du inte missa!

Relaterat: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om semester, Kina, ekonomi, jordbruk, diktatur, kommunism , turism, trafik.