Öppet brev till Lars Winnerbäck

Hej Lars.

Jag är en fd östgöte, precis som du, och måste som politiskt aktiv i Moderaterna ställa en fråga till dig.

Din musik, och inte minst dina texter, har tilltalat mig i många år. Även om du själv säkert inte gillar det, så är du för mig en mycket värdig arvtagare till Ulf Lundell. En rockare, med talande texter, som även kan skriva lugna låtar utan att det blir patetiskt.

När jag för några månader sedan såg att du i sommar skulle uppträda i Dalhalla så blev jag jätteglad. Tänk en möjlighet att både få kolla in den fantastiska arenan i stenbrottet som så många talar om, samtidigt som just du, en av mina absoluta favoriter, ger en konsert.

Jag övertalade snabbt mina närmaste, och några kompisar som har sommarställe i närheten, att detta är årets happening! Ska jag försöka fixa biljetter?

Biljetterna, 940 kr per styck, bokades och betalades. Aktuella datum blockades i almanackan. Härligt, ännu en aktivitet som kommer förhöja minnet av sommaren 2018.

Men så kom då Almedalen. Som aktiv lokal- och landstingspolitiker åkte jag dit för att se, lära, inspireras och nätverka. Varje dags höjdpunkt är ju partiledartalet. Ett tal som föregås av någon sorts uppvärmare eller förband. Mitt parti, Moderaterna, hade ungdomsförbundets ordförande som talade lite kort före partiledaren.

De andra partierna hade lite olika, okända, aktörer på scenen innan huvudtalaren.

Men när det blev dags för Socialdemokraternas dag höll jag på att trilla av stolen. Som uppvärmare till statsminister Löfven skulle Lars Winnerbäck spela.

Och nu kommer min fråga till dig, Lars. Varför gjorde du det?

Jag antar att du inte behöver pengarna. Jag antar också att det inte kan ge så mycket musikaliskt att bara spela några låtar. Så varför?

Om du är socialdemokrat så säg det. Om du tycker att socialdemokraterna har lyckats väl i regeringsställning, så säg det. 

Berätta också för mig vad du tycker de gjort bra de sista åren med migrationskaos, 60 miljarder i höjda skatter och långa vårdköer. Jag kan ha förståelse för om du ändå sympatiserar med partiet. 

Men att du, som en av Sveriges mest populära och uppskattade artister är smygsosse, utan att våga stå för det har jag väldigt svårt att svälja.

Att kritisera samhälle och makthavare är vanligt hos många kulturutövare och ligger så att säga i rollen. Att ta aktiv ställning i olika samhällsfrågor är heller ingenting konstigt.
Men att ställa sig på scenen tillsammans med en partiledare är för mig, och för de flesta, ett tydligt ställningstagande. Ett ställningstagande för det partiet och samtidigt ett mot de partier som tycker annorlunda.

Jag ska ändå gå på din konsert på Dalhalla, biljetterna är ju såpass dyra och jag kommer ha trevligt sällskap. Men risken är överhängande både att det är sista gången vi ses och att det inte blir några fler av dina skivor i min hylla, om du inte kan ge ett rakt och ärligt svar på min fråga.

Med vänlig hälsning

//Dick Bengtson

Ett (fd?) fan till dig och din musik

Konserternas moder

Det hände sig för många år sedan. Under det förra seklet. Ja det var så länge sedan att det var ett annat millennium.
En grupp pojkar i industristaden vid Motala Ström, tidigare kallad för Sveriges Manchester, höll på att förvandlas till män. En efter en skaffade de sig körkort och i vissa fall egen bil. Världen öppnade sig för pojkarna.
Någon kom på att i hufvudstaden, 16 mil bort, spelade många världskända band på arenor så oändligt mycket större än hemstadens Himmelstalundshallen.
Med hjälp av ett äldre syskon inhandlades biljetter och fyra förväntansfulla unga män lastade in sig i Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul. Om mitt minne inte sviker mig, det var ju så länge sedan, så var det förutom Berra och jag även Biske och Pinnen. Hur de fått sina namn är en annan historia.

Väl framme vid den stora arenan, Johanneshovs Isstadion, cirkulerade kvartetten runt för att hitta en parkeringsplats och råkade då passera den plats där turnésällskapet parkerade sina fordon. Med gapade munnar åsåg vi de parkerade långtradarna. De var arton stycken! Arton långtradare med högtalare och annan utrustning! Våra förväntningar blev om möjligt ännu högre på vad som komma skulle.

Väl inne på den, i våra ögon, gigantiska arenan visade det sig att vi hade fått platser på läktaren, ganska långt fram. Framför oss tornade det ena gigantiska berget av högtalare upp sig. Spänningen var på kokpunkten.

En kvart efter utsatt tid släcktes plötsligt ljuset. En ensam trumma började pumpa i mörkret. Bom-bom-bom. Bom-bom-bom.
Några sekunder senare kom rösten och en ensam strålkastare fångade in sångaren. Bandet var Queen, låten "We will rock you" och sångaren var förstås Freddie Mercury.

Sedan följde en musikalisk ljudorgie som när jag, i ett annat sekel och ett annat millenium, ser tillbaka, trots Rolling Stones, Bowie, Eurytmics och andra tunga band, är mitt livs första, och fortfarande, min största liveupplevelse.
De melodiösa låtarna, med inslag av opera och Freddie Mercurys utstrålning skapade en total helhet som jag inte upplevt vare sig tidigare eller senare i livet på en konsert.

När Berras tvåtaktade SAAB, med frihjul, rullade hemåt i natten, hade jag fortfarande musiken ringande i öronen. Det fortsatte för övrigt att ringa i en hel vecka. Jag förstod då också att musik live är något helt annat än på skiva.
Det enda tråkiga i min historia är att Freddie Mercurys bortgång gjorde att världen miste ett geni alldeles för tidigt. Undrar var han hade varit musikaliskt idag?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, Queen, Freddie Mercury, konsert, Norrköping, rock, livet, funderingar, Rolling Stones.

Still the King

Gråhårig, hjulbent och lite krumryggad kommer han in på scenen. Han muttrar något om ”Stockholm” i mikrofonen, rättar till gitarren och sedan brakar det loss! Fem rockiga låtar på raken innan han ens hämtar andan, inför ett fullsatt Cirkus.

Jag måste erkänna att jag var lite orolig att han inte skulle leva upp till mina förväntningar av flera skäl. För det första är jag inte helt förtjust i den senaste skivan, Rent förbannat, som jag tycker är lite väl politisk. För det andra var det flera år sedan jag såg honom live. Kanske hade han tacklat av och blivit gammal?

Men jag blev inte besviken! Tre och en halv timma senare stapplar jag ut i snöstormen helnöjd! Massor med gamla godingar som 67, Rom i regnet, Ut ikväll, Kär och galen och Snön faller blandat med nyare som Förlorad värld och hans kanonversion av SjörövarJennys sång.

Bandet kompletterar med bravur. Trummisen Andreas Dahlbäck hamrar på som Animal i Mupparna.  Marcus Olsson fyller på med sin sax som en svensk Clarence Clemmons.

Och såklart, den alltid närvarande Janne Bark som verkar lycklig att vara på banan igen. Vad gör han mellan turnéerna?

Och ja, jag vet att vissa av hans texter är väldigt ”vänster”, men andelen låtar som beskriver något ur samtiden överväger fortfarande. Till min stora glädje, fick han inte så stor respons när han försökte sig på en allsång till Folket bygger landet. Ett friskhetstecken Stockholm!

Till skillnad från avslutningslåten, Snart kommer änglarna att landa, där vi alla stod och sjöng med, som ett väckelsemöte i pingstkyrkan.

Bruce, släng dig i väggen! Uffe är fortfarande kungen!

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om musik, rock, Ulf Lundell, kultur, Bruce Springsteen.