David och jag

David Bowie är död. Han avled i cancer häromdagen, nyss fyllda 69 år.

Få artister har påverkat mig och betytt mer än Bowie. Den första skivan som jag köpte var ”David Live” inspelad 1974 i Philadelphia. Otaliga var de gånger när jag och mina killkompisar förfestade med Renat och Cola i mitt pojkrum till den skivan. Inte minst låtarna ”Changes” och ”Suffragette City” repeterades ett otal gånger under en kväll.

Efter den upptäckten jobbade jag mig s a s bakåt i hans karriär och fann mästerverk som ”Diamond Dogs”, med låtar som ”Rebel Rebel”och ”1984” och ”Young Americans” där en viss John Lennon figurerar i bakgrunden. Sedan var jag fast.

Modeikonen Bowie

Bowie har följt mig från tonåring till idag med varierande intensitet. Det som har fascinerat mig mest är hans mångsidighet och en drivkraft att alltid utvecklas.

Ett tydligt exempel på detta är hans samarbete med Brian Eno från Roxy Music. När deras skiva ”Low” kom ut 1977, var den något helt annat än Bowie skapat tidigare. Tunga, mörka syntlåtar med den långa, mystiska ”Warszawa” som kronan på verket. Inte på långa vägar lika tillgängligt som tidigare. Låtar som krävde flera genomlyssningar, helt med hörlurar, för att fastna.

Nästa skiva, ”Heroes”, med den fantastiska titellåten, har jag faktiskt köpt två gånger. Av misstag glömde jag mitt första exemplar i en sommarvarm bil, med påföljd att vinylen omvandlades till en berg-och-dal-bana…

Jag har bara sett Bowie live en gång. I juni 1987 på Eriksbergsvarvet i Göteborg, när The Glass Spider Tour gästade Sverige. Jag minns att jag blev lite besviken eftersom jag hade väntat mig fler av hans ”gamla” låtar. Men sådan var han, se mer framåt än bakåt. Att hans gamla polare Iggy Pop agerade förband förlät dock en hel del.

Andra minnen som kommer till mig är att ha dansat (!) till ”Let´s Dance” på den grekiska ön Mykonos och hans framförande av ”Dancing in the street” tillsammans med Mick Jagger, i samband med galan Live Aid 1985. De ser ut att ha uppriktigt kul tillsammans.

Mina favoriter

Utöver allt detta var han för mig även en modeikon och trendsetter i fråga om klädstilar. Alltid först, alltid elegant.

Jag inser att han betytt mer än jag har förstått och förstår också att den här texten är en slags sorgbearbetning för mig själv.

Samtidigt som jag skriver detta snurrar hans näst senaste skiva, ”The Next Day” i bakgrunden. Den kom, helt oannonserad, tio år efter den föregående. Helt i Davids stil.

Han gick t o m bort med stil. Kolla den vältajmade videon av låten ”Lazarus” från sista skivan ”Blackstar”. Ett minst sagt värdigt farväl.

Hoppas du har det bra David, vart du än är. Jag är övertygad om att det även där finns nya trender att skapa.

Fotnot. Den andra artisten som genom åren betytt mest för mig, Ulf Lundell, har gett ut ett helt album med just titeln ”Lazarus” (2005). Kan det vara en tillfällighet…?

Andra bloggar om kultur, musik, David Bowie, pop, trender, Lazarus, Blackstar, döden, Mick Jagger, rock, livet, funderingar, Brian Eno, Ulf Lundell.