Slaktarens paradox

Jag har varit iväg på semesterturné och kanske missat något i debatten kring slakten i Norge, men oavsett vilket har jag funderat på en sak.

Slaktaren (jag kommer inte skriva ut hans namn, det förtjänar han inte) ville enligt uppgift ge det norska socialdemokratiska partiet ett straff för att han uppfattat dem som alltför invandrarvänliga.

Att han har ”straffat” ett antal unga människor och deras anhöriga är ju uppenbart, men frågan är om inte hans syfte kommer visa sig ge ett helt annat resultat än vad han avsåg.

Jag är ganska säker på att nästa norska opinionsmätning kommer visa ett stort uppsving för just Socialdemokraterna. I många fall av sympati, men även för att Jens Stoltenberg genom slaktarens agerande fick möjlighet att visa stort statsmannaskap.

Sedan kommer förmodligen vissa sympatisörer till Frp att lämna partiet, en del säkert till förmån för (S).

Kanske kommer sympatin även att spilla över på Hr Juholt och de svenska sossarna. Det är heller särskilt osannolikt att SD kommer tappa sympatisörer till (S).

Förmodligen var det inte riktigt så han hade tänkt sig effekten.

Tänker man den tanken vidare får man hoppas att väljarna, när det väl är dags, skiljer på sympati och politik och inte tröströstar.

Att tycka synd om sossarna kan man ju göra för att de saknar en trovärdig politik, men då ska de ju inte ha fler röster, utan färre.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB.

Andra bloggar om Norge, terrorism, demokrati, samhälle, Socialdemokraterna.