Även om fredspriset delas ut i Norge så känns det för mig som det viktigaste. Kanske därför att man i det här fallet faktiskt kan ha en egen åsikt, utan att vara kärnfysiker eller introvert litteraturkritiker.
Vissa år, som ifjol, har man kliat sig i huvudet och undrat: Hur tänkte ni nu? Andra år känns det som det faktiskt har gjort en skillnad. När Aung San Suu Kyi fick priset 1991 gjorde det att situationen i Burma faktiskt uppmärksammades på ett helt annat sätt och det sitter ju i än idag.
Jag hoppas innerligt att så blir fallet med årets pristagare. Tyvärr är jag inte så optimistisk denna gång. Som världsekonomin ser ut idag behöver världen Kina mer än vad Kina behöver oss andra. Men den som lever får se, droppen urholkar ju som bekant stenen, och den här droppen är ganska tung. Go Norway!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar