Tack Tyresö! Eller..?

Så här med lite distans till valdagen kan det vara dags för ett försök att analysera resultatet. Alliansen har fortsatt majoritet i Tyresö, utan att ha SD som någon slags vågmästare.

Under 2010-2014 har mandatfördelningen mellan Alliansen och de rödgröna varit 29-20. Kommande period blir det 26-21, med SD på 4 mandat.

Största tappet gjorde vi Moderater med -3 mandat, minus 6,1 procent. Det är visserligen bättre än på riksnivå, men gör också att man får sig en tankeställare.

Om du någonsin hållit på med lagsport vet du hur jag kände de första dagarna efter valet. Det var som om Sverige spelat mot Andorra och Zlatan till slut snubblat in segerresultatet 1-0. En match som man bara ska vinna och även gjort, med minsta möjliga marginal. Sådan framkallar ingen större glädje, bara lättnad.

Visserligen fick SD i Tyresö mycket färre röster lokalt 6,3 procent än på riksnivå, men alldeles för många för att man inte ska börja fundera. Hela 9,6 procent av Tyresöborna gav SD sin röst i riksdagsvalet.

Vi har inga utanförskapsområden och en mycket låg arbetslöshet. Bostadsbrist, ja men så är det tyvärr i alla storstadsområden. Jag vägrar att tro att det finns 6 (eller 9) procent rasister i Tyresö, så en del av de sex procenten orsakas troligen av att många inte skiljer på sina röster till de olika valen.

Icke desto mindre backade vi Moderater 6 procent i Tyresö. Min snabbanalys säger att det i övrigt främst beror på:

Vi har varit för dåliga på att berätta vad vi gjort under pågående period. Folk glömmer snabbt. Jag tror vi till kommande år måste satsa lite mer på tryckt information.

Socialdemokraternas lögnaktiga propaganda om skolorna i Tyresö. Att skicka brev med felaktigheter till barnfamiljerna bidrog säkert en del trots snabba dementiaktiviteter. De själva vann inget på smutskastningen, men vi förlorade.

Dålig information om vad som bestäms lokalt. Tyvärr tror jag att de negativa reportagen i media om sjukvården spillde över en del lokalt. Många människor vet inte att detta beslutas regionalt.

Självklart förlorade vi även lokalt på SD:s framgångar på riksplanet.

Kanske är också våra Allianskompisar lite för osynliga lokalt?

En generell slutsats är att vi måste våga tala om de frågor som hittills i stort sett varit tabu. Vår integration av nyanlända kan bli bättre. Det finns självklart kriminella med invandrarbakgrund, liksom bland ”gammelsvenskar” etc. 

Jag tror att genom att adressera även de problem, och utmaningar som en generös flyktingmottagning faktiskt skapar, så kommer vi också att öka toleransen och acceptansen. Det betyder inte med nödvändighet att vi alltid måste debattera med SD, men vi måste ta upp dessa ämnen.

Till slut har jag ändå landat i ett: Tack Tyresö för ert förtroende! Jag ska göra allt för att leva upp till det. Det har varit jättekul att få så många glada tillrop, SMS och FB-likes under valrörelsen och det har i alla fall stärkt mig att vi är på rätt väg i mycket.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, DN, DN.

Andra bloggar om politik, samhälle, ansvar, ekonomi, Tyresö, SD, Sverigedemokraterna, val 2014, analys, välfärd, utanförskap, valet 2014, skatter, demokrati, Moderaterna.

Smygrasister finns överallt

Läser om ”banankampanjen” som nu sprider sig som en löpeld inom fotbollen. En smart aktion som tar udden av några av de rasistiska påhoppen som fortfarande tyvärr florerar, främst just inom fotbollen. Det förekommer ibland att rasister bland fotbollspubliken kastar in bananer på planen, riktade till motståndarlagets färgade spelare.

Samtidigt straffas en av ägarna i den amerikanska basketligan, NBA, hårt för sina rasistiska uttalanden. Han gillade tydligen inte att hans flickvän umgicks med färgade.

Tänk, jag trodde vi kommit längre… I amerikanska basketligan NBA, har färgade spelare dominerat i många år. USA:s hyllade ”dreamteam” brukar bestå av 95 % färgade spelare.

Tyvärr vågar dessa personer inte stå för sina handlingar och uttalanden, utan gömmer sig i publikhav eller bakom låsta dörrar. Smygrasister alltså.

En möjlig förklaring skulle kunna vara ren avundsjuka mot dessa spelare från vita grabbar, och gubbar. Avundsjuka för att de själva inte nått så långt inom sporten. För fattiga, färgade grabbar i USA är idrotten en av få vägar att ta sig ur sin torftiga miljö.

Sådan uppväxt ger så klart helt andra incitament att träna hårt för ett collegestipendium, än för en vit medelklassgosse. Samma parallell kan dras till löpare från Kenya och Etiopien. Idrotten blir en väg ut ur fattigdomen.

En anledning, förutom doping, till gamla östblockets idrottsliga framgångar var att framgång i idrott gav förmåner i samhället, möjlighet att få besöka väst och få ett bättre liv. En nog så stark motivator.

Avundsjuka skulle alltså kunna vara en förklaring. En annan är såklart okunskap och rädsla. Den råder vi bara bot på genom att tala om problemen, genom att aldrig sluta diskutera frågan med våra barn och bejaka mångfald.

 En annan metod som, paradoxalt nog, kanske skulle ge vita atleter större framgångar, är systematiskt arbete mot fattigdom och utanförskap. Då försvinner i alla fall den motivatorn för fattiga färgade grabbar från ghetton och kåkstäder. Skulle Zlatan varit så bra utan sin revanschlusta?

Relaterat: DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om fotboll, idrott, sport, huliganer, hat, rasism, basket, USA, intolerans , samhälle, supportrar, zlatan, funderingar.

Boktips – Hon är inte jag

Golnaz Hashemzadeh som skrivit boken driver en ideell förening vid namn ”Inkludera Invest”. Föreningen vill inkludera människor som riskerar att hamna i ett utanförskap genom socialt entreprenörskap.

Boken handlar just om utanförskap. Den beskriver hur en liten flicka flyr med sin mor och far från mullornas Iran till Sverige.

När familjen fått sitt uppehållstillstånd och allt borde vara frid och fröjd, startar ett sönderfall där föräldrarna glider ifrån varandra och den lilla dottern bestämmer sig för att vara ”bäst” i alla lägen för att bli accepterad i det nya samhället.

Boken beskriver flickans uppväxt och hennes sökande efter identitet, både bland invandrare och infödda svenskar.

Flickan går ut gymnasiet med toppbetyg och kommer in på ”Elitskolan” (Handelshögskolan) där hon så småningom blir vald till kårordförande. Trots sina framgångar känner hon sig inte accepterad fullt ut och får under vägen känna på en vardagsrasism som inga fina skolor kan överbrygga.

När man läser boken får man en tankeställare och inser att vi har lång väg kvar innan vårt samhälle blir så öppet som de flesta av oss vill. Boken beskriver också hur svårt det kan vara för en invandrartjej att bryta med gamla traditioner och riskera ett utanförskap både hos ”sina egna” och hos oss infödda svenskar.

Jag tycker absolut du ska läsa boken och sedan fundera hur du själv tänker och agerar för att hjälpa människor med annan bakgrund att komma in i samhället. Med andra ord inkludera dem.

Läs vad andra tycker här och här.

Relaterat: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, AB.

Andra bloggar om kultur, bokrecension, böcker, boktips, Iran, litteratur , utanförskap , integration, inkludering, rasism.

Det är inte klyftorna som är problemet

Vissa debattörer, inte minst i ljuset av vad som hänt i vissa förorter, skyller problemen på ökade klyftor i samhället. Man påstår att orsakerna bottnar i att vissa grupper, som redan har en god levnadsstandard, fått kraftigt ökade inkomster och därmed bidragit till en ekonomisk segregation.

Jag tycker att man gör alldeles för lätt för sig. Om det inte finns morötter för dem som är villiga att jobba mer och hårdare än genomsnittet eller lägga många tuffa år på sin utbildning, vad skulle de då sträva efter?

För ett antal år sedan arbetade jag i Lettland, strax efter murens fall. Mitt jobb bestod i att utbilda säljare i ett nybildat bolag. Det betydde att jag fick många tillfällen att tala med dessa människor och få en inblick i deras vardag.

Döm om min förvåning när en av säljarna berättade för mig att han var utbildad läkare! På min fråga varför han, efter en lång och tuff utbildning, inte arbetade som sådan, så svarade han att han inte kunde försörja sina barn på den lönen. Man ska då veta att letterna fortfarande i mångt och mycket levde i arvet efter den sovjetiska ockupationen där utbildning inte premierades i lönekuvertet. Nu har man förhoppningsvis rättat till felaktigheterna.

Nej, problemet är inte eventuella klyftor. Problem uppstår däremot om levnadsnivån för de med lägst inkomster blir för låg och att det inte finns något att sträva efter. Alliansens jobbskatteavdrag har gett en vanlig familj över 35 000 mer per år att leva på. Om inte det är att höja nivån i samhället så vet jag inte vad.

Sedan finns det absolut mer att göra, både när det gäller jobb och utbildningsmöjligheter. Men man ska veta att vänsteraktivisternas slagordsretorik och rop på mer bidrag leder bara till en sak. Att alla får det lika illa. Men det är kanske den jämställdheten man vill ha?

Relaterat: DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om politik, samhälle, ungdomar, jobb, brott, arbete, utanförskap, ekonomi, alliansen, Lettland, arbetsmarknad, klyftor, skatter , utbildning , ambitioner .

Sanningen om barnfattigdom

De socialdemokratiska förstamajtalen innehöll inga större överraskningar, satsningar på välfärden och krafttag mot barnfattigdomen. Ingen är väl förvånad.

Just ordet och begreppet barnfattigdom är det uppenbarligen något som (S) tänker använda som ett nytt mantra.

Sanningen är att 1997, när Göran Persson styrde landet, var dubbelt så många barn fattiga jämfört med idag. Det säger inte Juholt ett ljud om.

Sant är att barnfattigdomen ökat något från 2007 till 2008, efter många år av minskning, en kanske inte helt ologisk utveckling när vi gick in i en finanskris samtidigt med en lågkonjunktur.

I många kommuner, inte minst i Stockholmsområdet, har barn i ekonomiskt utsatta hushåll trots detta fortsatt minska. I min kommun Tyresö t ex, minskade antalet från 6,8 till 6,4 procent mellan 2007 och 2008. Det säger inte de lokala sossarna ett ljud om.

Begreppet är dessutom missvisande, det korrekta är ”Barn i ekonomiskt utsatta hushåll”, vilket betyder att det är föräldrarnas ekonomiska och sociala situation som är utsatt. Men det är ju inte lika medialt...

Låt mig tala klarspråk: Självklart ska inga barn i vårt land leva i fattigdom. Därför är Alliansens inriktning att hjälpa människor bort från utanförskapet via arbetslinjen den rätta långsiktiga vägen att gå.

Att ge föräldrarna en möjlighet till självförsörjning genom eget arbete är det bästa receptet för att hjälpa de utsatta barnen, inte mera bidrag som firma Juholt & Waidelich tror.

Relaterat: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om politik, 1 maj, Socialdemokraterna, barnfattigdom, Tommy Waidelich, Håkan Juholt, Alliansen, , Tyresö, ekonomi.