Smygrasister finns överallt

Läser om ”banankampanjen” som nu sprider sig som en löpeld inom fotbollen. En smart aktion som tar udden av några av de rasistiska påhoppen som fortfarande tyvärr florerar, främst just inom fotbollen. Det förekommer ibland att rasister bland fotbollspubliken kastar in bananer på planen, riktade till motståndarlagets färgade spelare.

Samtidigt straffas en av ägarna i den amerikanska basketligan, NBA, hårt för sina rasistiska uttalanden. Han gillade tydligen inte att hans flickvän umgicks med färgade.

Tänk, jag trodde vi kommit längre… I amerikanska basketligan NBA, har färgade spelare dominerat i många år. USA:s hyllade ”dreamteam” brukar bestå av 95 % färgade spelare.

Tyvärr vågar dessa personer inte stå för sina handlingar och uttalanden, utan gömmer sig i publikhav eller bakom låsta dörrar. Smygrasister alltså.

En möjlig förklaring skulle kunna vara ren avundsjuka mot dessa spelare från vita grabbar, och gubbar. Avundsjuka för att de själva inte nått så långt inom sporten. För fattiga, färgade grabbar i USA är idrotten en av få vägar att ta sig ur sin torftiga miljö.

Sådan uppväxt ger så klart helt andra incitament att träna hårt för ett collegestipendium, än för en vit medelklassgosse. Samma parallell kan dras till löpare från Kenya och Etiopien. Idrotten blir en väg ut ur fattigdomen.

En anledning, förutom doping, till gamla östblockets idrottsliga framgångar var att framgång i idrott gav förmåner i samhället, möjlighet att få besöka väst och få ett bättre liv. En nog så stark motivator.

Avundsjuka skulle alltså kunna vara en förklaring. En annan är såklart okunskap och rädsla. Den råder vi bara bot på genom att tala om problemen, genom att aldrig sluta diskutera frågan med våra barn och bejaka mångfald.

 En annan metod som, paradoxalt nog, kanske skulle ge vita atleter större framgångar, är systematiskt arbete mot fattigdom och utanförskap. Då försvinner i alla fall den motivatorn för fattiga färgade grabbar från ghetton och kåkstäder. Skulle Zlatan varit så bra utan sin revanschlusta?

Relaterat: DN, DN, DN, SvD.

Andra bloggar om fotboll, idrott, sport, huliganer, hat, rasism, basket, USA, intolerans , samhälle, supportrar, zlatan, funderingar.

Var är invandrartjejerna?

Jag har ofta förmånen att se damidrott i de stora lagsporterna på nära håll. Tyresö har som bekant mycket framgångsrika lag i fotboll, handboll och innebandy.

Igår såg jag till exempel hur Tyresö Trollbäckens innebandytjejer krossade Västerås i en avgörande kvalmatch till division ett. Häromveckan blev Tyresö Handbolls damlag klart för elitserien. 

Som en parentes kan jag konstatera att det inte fanns några huliganer på plats, vilket det f ö aldrig gör när tjejer spelar…

När jag i matchprogrammet läser lagens laguppställningar slås jag av att det inte finns ett enda namn där som indikerar invandrarbakgrund. Samma sak är det i princip för handbollstjejerna.
Jag kollade även upp matchtruppen inför VM-kvalmatchen i fotboll mot Nordirland i helgen. Förutom Kosovare Asllani är det bara svenskklingande namn.

Jag vet att basketen har kommit en bit på vägen, men övriga stora bollsporter har mycket kvar att göra.

Det här är inte menat som kritik mot svenska föreningar, men helt klart är att det finns en stor outnyttjad resurs, en potential att ta tag i och att utveckla.

Förutom att tillföra sina lag mer talang, så skulle fler tjejer med invandrarbakgrund också underlätta integrationen i samhället.

Dessutom, och detta är jätteviktigt, så skulle det kunna hjälpa många invandrartjejer att frigöra sig från familjer (läs fäder och bröder) som inte vill ge tjejerna samma chans och möjlighet som killarna.

En nyckel skulle kunna vara att försöka rekrytera kvinnliga ledare som själva har invandrarbakgrund. En annan att utnyttja de få förebilder som faktiskt finns.

Jag vet att alla tjejer kan, men alla får inte chansen! Det måste vi ändra på!

Relaterat: DN, DN, DN, DN, AB, AB.

Andra bloggar om fotboll, idrott, sport, huliganer, handboll, innebandy, tjejidrott , damidrott, våld, samhälle, Tyresö, jämställdhet, basket, integration, invandring.

Draft – amerikansk livegenskap

De flesta amerikanska sporterna som hockey och basket har sedan länge ett draftingsystem som i korthet går ut på att de enligt vissa regler delar upp talanger, inhemska och utländska, mellan sig i ung ålder. Ishockey har varit aktuellt idag där svenska unga spelare poserar i matchtröjor tillsammans med klubbarnas potentater och med krampaktiga leenden på läpparna och på stapplande engelska berättar hur oootrooligt glada de är att hamna i just den klubben. Man vad ska de säga då? Att de istället för en kall håla i Kanada skulle föredragit Florida eller Kalifornien?

USA har en image att vara möjligheternas land där frihetens vagga stod och fortfarande gungar. Detta gäller i alla fall inte i de sporter som är stora där.

Så vitt jag kan se är draftingssystemet inget annat en modern variant på livegenskap. Som spelare har du i princip inget att säga till om. Har för mig att Eric Lindroos försökte för många år sedan men han var ju å andra sidan en superstjärna i vardande och det gick så vitt jag minns inget vidare med hans protest heller.

Att Kalle Karlsson från Modo Hockey är draftad av NY Rangers men själv hellre vill spela i Detroit har han inget för. Detta görs upp över hans huvud.

Jag är förvånad över att svensk media inte granskar den människohandel som pågår istället för att jamsa med och visa spektaklet okritiserat. Tänk bara tanken att Zlatan skulle bli draftad till Bari och själv inte ha något att säga till om, vilka rubriker det skulle skapa!

Relaterat: Exp, Exp, AB, AB, AB, AB, DN, SvD.

Andra bloggar om basket, sport,ishockey.

Höna av en fjäder

Coachen i basketlaget 08 Stockholm Human Rights, Jonte Karlsson, anklagas för misshandel sedan han avvisat några högljudda 16-åringar från läktaren i samband med ett träningspass.
Det har gått så långt att den ena pojkens pappa polisanmält Jonte för misshandel.

Aftonbladet gör en stor sak av det hela i svarta rubriker och ifrågasätter om Jonte kan ha sitt jobb kvar eller om han är lämplig i landslaget.

Det är inte mycket till eftertanke hos Aftonbladet. Kanske är det så att Jonte borde ha medalj för att han tog ett vuxenansvar och sa till på skarpen? Kanske är det så att pappan som polisanmält Jonte gör det för att han dåligt samvete över att misslyckats i sin uppfostran av sonen?
Jag vet inte vad som hänt och försvarar absolut inte våld. Däremot har jag varit i liknande situationer själv och hyser stor respekt för vuxna som vågar säga ifrån.

Får man hoppas att Aftonbladet följer upp krigsrubrikerna med en serie om föräldraansvar i vårt samhälle?

Relaterat: AB, AB, AB, AB.

Andra bloggar om Aftonbladet, basket.