Lönelyft utan produktivitetsökningar – en ekonomisk härdsmälta

Många kommuner och regioner (landsting) vittnar om att de har problem med att få ekonomin att gå ihop. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna och många ekonomer kräver att staten ska öka anslagen till kommunerna så att de ska klara sitt välfärdsuppdrag.
Att öka intäkterna är nästan omöjligt. Det sätter utjämningssystemet och maxtaxan effektivt stopp för. Då återstår att sänka kostnaderna.

Den enskilt största kostnadsposten i en kommun och en region är den för personal. Förutom löner och pensioner så måste man även räkna in kostnader för lokaler, arbetskläder, datorer mm. I många kommuner har personalstyrkan tillåtits växa linjärt i takt med befolkningsökningen, utan att några stordriftsfördelar kunnat hämtas in. Förödande.

De senaste åren har vi dessutom sett ett lönerace för flera kategorier. Lärare, socionomer, sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper har haft en positiv löneglidning. D v s lönerna har ökat mer än vad avtalen mellan fack och arbetsgivare angett. Anledningen är i många fall brist på utbildad personal vilket gjort att man t ex som lärare tjänat på att byta arbetsgivare och då passat på att förhandla upp sin lön.

Det är här vi har en stor orsak till att många kommuner och regioner går på knäna ekonomiskt.

Under våren har flera yrkesgrupper i offentlig sektor på olika sätt protesterat mot att deras arbetsuppgifter blivit flera och mer krävande.
I privata näringslivet är det sedan länge en praxis att löneglidning måste finansieras med ökad produktivitet. Med andra ord, det finns inte utrymme för extra lönelyft om man inte producerar mer. Det är egentligen helt naturligt. Alternativet är neddragningar och i värsta fall konkurs.

Med risk för att ”svära i kyrkan”, den matematiska sanningen verkar inte offentlig anställda förstå. Eller också vill man inte förstå. Ofta används brukarna/patienterna/eleverna som argument varför ”det inte går” att effektivisera. Man glömmer då att även de är skattebetalare och att skattehöjningar inte är ett evigt ymnighetshorn.

Det handlar inte om att dessa yrkesgrupper inte gör ett bra jobb. Det handlar inte heller om att ifrågasätta kompetensen hos personalen i offentlig sektor. Det handlar om ekonomi.

För att komma tillrätta med de galopperande personalkostnaderna krävs alltså att produktiviteten ökar. Även i offentlig sektor. Det går att åstadkomma. Inte alltid genom att jobba snabbare utan oftare med att jobba smartare, använda ny teknik eller våga ifrågasätta gamla invanda rutiner.

Att det går har många privata företag visat under många år. Nu är det hög tid för för kommuner och regioner att följa det spåret.

Om vi inte klarar det, går vi mycket kärva tider till mötes.